till Vadi el-'aris, som mynnar ut i Medelhafvet. -- Landet mellan kustslätten och den stora öknen i ö. består af en väldig kalkstensplatå, som i förhistorisk tid brustit genom en från n. till s. gående djup rämna (Jordandalen), som delat landet i en västlig och en östlig hälft. Den östra halfvan har jämförelsevis bäst bevarat sin ursprungliga form af en högslätt, som i allmänhet ligger omkr. 600--800 m. ö. h., men på flera punkter höjer sig betydligt däröfver, i Djebel Osa' till nära 1,100 m. Norra delen, mellan Hermon och Jarmuk, som är betydligt bredare än den södra, kännetecknas bl. a. af flera vulkaniska trakter: en i n. v. med sockertoppsliknande kratrar, från hvilka lavamassorna delvis flutit ned i Jordandalen, en annan längre i ö. belägen (Hauran- eller Druserberget), där lavamassorna bildat en vild och otillgänglig trakt (El-ledja) och den förvittrade basalten skapat en fruktbar högslätt (En-nukra), samt en tredje ännu längre i n. ö. belägen med svarta mattglänsande vulkankäglor. I västra delen af detta område (mot Genesarets sjö) låg det från G. T. bekanta Djolan (se d. o.), i trakten af En-nukra-slätten det därifrån likaledes bekanta Basan. Den s. om Jarmuk belägna landsträckan utmärkes, särskildt s. om Jabbok, af vacker skog. Här låg i trakten af Jabboks södra källflod de gamle ammoniternas område. -- Om Jordandalen och de af floden Jordan bildade sjöarna Hule (se Merom), Genesaret (se d. o.) och Döda hafvet se d. o. -- Berglandet v. om Jordan, i gamla tider Israels egentliga område, har genom bristningar cch sänkningar delvis mist sin ursprungliga karaktär af ett sammanhängande helt. Det mest betydande afbrottet i bergplatån, hvilken ursprungligen förenade Libanons bergland med Sinaihalfön, utgöres af den gamla Jisreelsslätten (se Jisreel). Berglandet n. om denna uppvisar i sin södra del mindre slätter, som gå i riktning från v. till ö. Med undantag af dessa afbrott består berglandet v. om Jordan af en sammanhängande massa, hvars högsta rygg ligger något närmare Jordandalen än kustslätten och hvars väggar och dalklyftor mot ö. stupa brantare ned mot denna dal, än de västra sluttningarna och dalgångarna sänka sig ned mot slätten vid kusten. I följd häraf har förbindelsen mellan landets olika delar af ålder gått utefter berglandens högsta del, där också dess mest betydande städer (Hebron, Betlehem, Jerusalem, Sikem) ligga. -- Den sydligaste delen af bergplatån är ett slags mellanting mellan öken och kulturland (det i G. T. bekanta Negeb, se d. o.). Norr därom vidtar det judiska höglandet (från Ed-daharije i s. till en linje dragen i v.--ö. från den ofvan nämnda i Medelhafvet utmynnande Nahr el-'audja och Jordans biflod Vadi el-'audje. De högst belägna delarna finnas i s. omkring Hebron, där vissa käglor bli mer än 1,000 m., och i n., där Tell 'asur når 1,011 m., medan mellersta delen ligger åtskilligt lägre (Betlehem 777, Jerusalem 789, Betel 881 m.). Bergshöjderna äro nakna och ofruktbara, men mellanliggande dalar (t. ex. Hebrons) och dalen kring Betlehem och de smärre slätterna äro fruktbara. På gränsen mellan det egentliga judiska berglandet och den ofvan beskrifna kustslätten s. om Karmel ligger en trakt, kännetecknad af en rad lägre och mera fristående kullar och från s. till n. löpande smärre dalgångar, utmynnande i de stora från ö. till v. gående dalklyftorna; det är det från G. T. kända låglandet (hebr. sefela). Mot ö., börjande i omedelbar närhet af Betlehem och Jerusalem, utbreder sig den i otaliga branta klyftor sönderdelade och ofruktbara Juda öken, som i flera afsatser sänker sig mot ö. och till sist stupar brant ned i Jordandalen och Döda hafvet. De bäst kultiverade delarna af det judiska berglandet ligga hufvudsakligen i s. och v. om Jerusalem. Inga perennerande vattendrag, med undantag af Vadi el-Kelt, som mynnar ut i Jordandalen i trakten af Jeriko, genomströmma landet. -- Det judiska berglandets fortsättning i n. utgöres af Samariens bergland. Det sträcker sig i n. till den ofvan omtalade Jisreelsslätten, som gränsar dit i s. och genom en utlöpare äfven i v. (Karmel) och ö. (Gilboa berg), och det afdelas genom en från v. till ö. gående dalsänkning mellan bergen Gerissim och Ebal i en sydlig och en nordlig del. Inom båda dessa områden har den för judiska berglandet utmärkande slutenheten i bergplatån till icke ringa del gått förlorad och höjden ö. h. betydligt minskats. Det hithörande området utmärker sig därför genom större slätter än det judiska (t. ex. Mahna-slätten ö. om Gerissim och slätten kring det gamla Dotan). Därtill kommer större rikedom på perennerande vattendrag och källor. -- Det galileiska berglandet delas likaledes i en sydlig och en nordlig del. Den sydliga, som begränsas af den n. om Gilboa berg vidtagande dalgång, som förenar Jisreelsslätten med Jordandalen, omfattar de mera fristående bergen Nebi dahi (Lilla Hermon), det n. ö. därom liggande Tabor och bergen n. om Jisreelsslätten (omkring Nasaret) upp till en linje, som går ungefär från 'Akka vid Medelhafvet utefter Rame-dalen till öfre ändan af Genesarets sjö. Denna del erbjuder likasom det samaritanska området större omväxling än det judiska, enär bergen lämna rum för mindre slätter och dalar, men uppnår ringa höjd; den högsta bergsspetsen, Djebel-ed-dedebe, ligger blott 543 m. ö. h. Den norra delen, som har karaktären af en mera sluten bergplatå, når däremot en vida större höjd, i Djebel Djermak, västjordanlandets högsta berg, ända till 1,199 m. ö. h. Det sålunda angifna landet, som omfattar ungefär 31°--33 1/2° n. br. och 34° 20' -- 36° 20' ö. lgd fr. Greenw., omfattar ungefär 17,700 kvkm. (ungefär = Västergötland), hvaraf 15,700 komma på den del, som ligger v. om Jordan. -- 2. Klimat, flora, fauna. P:s klimat utmärkes i sin helhet därigenom, att landet strängt taget har blott två årstider: en het, regnlös sommar (början af maj till oktober) och en regnig vinter, under resten af året; dock kan man tala om en vårtid, från början af mars till början af maj, då särlaregnet faller och lämnar rum för flera vackra regnfria dagar. Regnmängden och dess fördelning äro afgörande för skörden. I Jerusalem räknar man i medeltal 192,2 regndagar med en regnmängd af i medeltal 661,8 mm. Regnet faller mycket häftigare än hos oss, men åtföljes sällan af åska. Om sommaren faller en riklig dagg, som delvis ersätter bristen på nederbörd. Vindarna utmärkas af en viss regelmässighet, om vintern härska i allmänhet västliga och sydvästliga vindar, som medföra regn, om sommaren ofta nordliga och nordvästliga, som bringa svalka. Vindarna från s. och ö. äro torra och medföra hetta, särskildt är sydöstvinden mycket