bibliotek, nämligen nationalbiblioteket, fordom tillhörigt jesuitkollegiet, och stadsbiblioteket, rikt i synnerhet på manuskript rörande Siciliens historia, samt det 1912 öppnade etnografiska museet. -- Genom järnvägar är P. förenadt med Siciliens öfriga större städer. P. är säte för prefekten, för en ärkebiskop och för generalkommandot öfver 12:e armékåren. Industrien omfattar maskintillverkning, järngjuterier, kvarnar, kemiska fabriker, garfverier, en kunglig tobaksfabrik samt en kommunal kvarn- och bageriinrättning. Den gamla hamnen La Cala är tillgänglig endast för mindre fartyg, den nya, 96 hektar stora, vid foten af Monte Pellegrino, skyddas af två moli, men är knappt till hälften öfver 7 m. djup. I den inlöpte 1910 3,558 fartyg om 3,09 mill. ton, och P. stod i detta afseende i tredje rummet bland Italiens sjöstäder (efter Neapel och Genua). Exporten utgöres mest af oranger, citroner, sumak, vin, olja, svafvel, spannmål, mandel, hudar, essenser etc., införseln af mjöl, stenkol, metaller, maskiner, trävaror, petroleum, läder, siden-, ylle- och bomullsvaror m. m. Icke obetydlig är tonfiskfångsten. -- Bland de många intressanta punkterna i stadens omgifningar förtjäna i synnerhet nämnas det 597 m. höga Monte Pellegrino, med den heliga Rosalias grotta (nu förvandlad till kapell) samt en härlig utsikt, Villa Belmonte, vid södra foten af Monte Pellegrino, det kungliga lustslottet La Favorita, byggdt af Ferdinand IV i kinesisk stil och omgifvet af skuggiga parker, det forna normandiska lustslottet La Zisa (nu privategendom), från hvars tak man har en hänförande utsikt öfver staden, det gamla slottet Cuba, nu kasern, samt staden Monreale (se d. o.). P. (grek. Panormos, lat. Panhormus, Panormus) var en fenicisk koloni, som senare tillhörde kartagerna och i första puniska kriget (264--241 f. Kr.) var hufvudstation för dessas flotta. 254 f. Kr. eröfrades staden af romarna och förblef en romersk besittning, tills den intogs af vandalen Geiserik 440 e. Kr. Den tillhörde sedermera en tid östgoterna, men lades genom Belisarius 535 till Östromerska riket, som den sedermera tillhörde i 300 år. 831 eröfrades staden af araberna och blef säte för en nästan oberoende ståthållare öfver Sicilien och intogs 1071 af normanderna. De senare konungarna af Sicilien, Roger II, Vilhelm I och Vilhelm II, kröntes i P., som blef residensstad. Äfven kejsar Fredrik II höll där ett lysande hof. Sedan hans son Manfred 1266 stupat vid Benevento, bemäktigade sig Karl af Anjou Sicilien och dess hufvudstad, men hans hårda styrelse och fransmännens öfvermod framkallade 1282 en resning på ön, den s. k. Sicilianska aftonsången, som började i P. Från denna tid delade staden det sicilianska konungarikets växlande öden. De siste därstädes krönte konungarna voro Viktor Amadeus af Savojen (1713) och Karl III af Bourbon (1735). När fransmännen besatte Neapel 1798 och för andra gången 1806, blef P. ännu en gång hufvudstad i ett särskildt sicilianskt konungarike. 1820 och 1848 gjorde staden uppror mot den bourbonska regeringen. I slutet af maj 1860 kom den slutliga befrielsen genom Garibaldi, och staden förenades med konungariket Italien. -- Litt. bl. a.: La Lumia, "P., il suo passato, il suo presente, i suoi monumenti" (1891), och Zimmermann, "P." (25:e bandet af "Berühmte kunststätten", 1905). 1--2. (J. F. N.) PaMes, astron., en af småplaneterna. Påles, en fornitalisk, särskildt latinsk, kvinnlig, stundom manlig gudomlighet, hvilken tänktes skydda herdarna och deras hjordar. Boskapsskötseln hade i det forna Italien stor betydelse, och man har velat förbinda namnet Palatium (se d. o.), där herdarna i äldsta tider uppslogo sina bopålar, med Påles. Så mycket är visst, att man till herdegudinnan Påles' ära 21 april, årsdagen af Roms grundläggning, firade en reningsfest (PaUlia 1. Pä-rilia], vid hvilken bl. a. både herdar och djur sprungo genom en eld af hö och halm samt böner uppsändes och enkla offer förrättades för hjordarnas trefnad och förkofran. Se Ovidius, "Fasti" (IV, 731 ff.). R.Tdh.' Palestina (grek. Palaisti'ne, äfven kalladt Heliga eller Förlofvade, det åt Israel utlofvade, landet) betecknar ursprungligen (hos Herodotos) kuststräckan mellan Jafa och Gasa, som beboddes af filistéerna (hebr. pelæsæt), men öfverfördes sedan småningom (hos Josefos och grekisk-romerska skriftställare) på hela det här ifrågavarande landet. -- 1. Gränser och ytformation. I v. utgöres P:s gräns af Medelhafvet, hvars kust går i en nästan rak linje i n. n. v. upp till berget Karmels norra utsprång, där den gör en liten böjning mot ö. för att sedan fortsätta mot n. I följd af kustens beskaffenhet har P. alltid saknat naturliga hamnar och därigenom i stort sedt varit uteslutet från världshandeln på Medelhafvet; den bästa hamnen f. n. eger staden Haifa (se d. o.). Närmast hafvet utbreder sig i allmänhet sanddyner, här och där afbrutna af kalkstensklippor, men där bakom vidtar ett oftast fruktbart slättland, som höjer sig mot ö. Denna kustslätt, i förhistorisk tid mindre än nu, sedan hafvet dragit sig tillbaka mot v., var i forntiden ett berömdt kulturland, s. om Jafa innehades den under en stor del af Israels historia af filistéerna; mellan denna stad och Karmels utsprång mot hafvet hette den i forntiden Sarons slätt. Kustslättens vattendrag äro i allmänhet obetydliga, och på grund af de uppdämmande sanddynerna göra de landet i närheten af sitt utlopp i hafvet osundt. De största äro Nahr rubin s. och Nahr el-'audja n. om Jafa. Utom nämnda städer må blott nämnas Cæsarea, P:s förnämsta hamnstad på romarnas tid. Ö. om Karmel vidgar kuststräckan åter ut sig och genomsläpper Nahr el-mukatta' (se Kison), men krymper snart ihop och afbrytes till sist helt och hållet af bergen, som mellan Ras en-nakura och Ras el-abjad träda fram ända till hafvet. Därefter vidtar det feniciska kustlandet, som (utom vid Tyrus och Sidon) är mycket smalt, men har bättre tillgång på hamnar. -- P:s naturliga gräns i n. utgöres af floden Nahr el-Kasimije och en linje öster ut från denna flods knä öfver högslätten Merdj-'ajun förbi Hermons södra sluttning och därpå ut mot den syrisk-arabiska öknen, som i ö. bildar landets gräns. I s. utgör den gamla Arnonfloden (se Moab) en lika naturlig gräns för landet ö. om Jordan och Döda hafvet; för landet v. därom bildas den naturliga gränsen af en linje i västlig--östlig riktning från Döda hafvets södra strand ända