besvärlig. Temperaturen är mycket olika i de olika landsdelarna. I kustlandet är medeltemperaturen 17,5° C., i Jerusalem 15,9°, i Jordandalen råder ett tropiskt klimat. För bergstrakterna utmärkande är dessutom den stora skillnaden mellan dag och natt; där faller stundom snö, som dock snart smälter. -- Floran är också olika i de olika delarna af landet; kustlandets växtvärld är i stort sedt densamma, som utmärker Medelhafsländerna, berglandet utmärkes af stäppvegetation, Jordandalens tropiska flora erinrar om Abessiniens och Nubiens. Af kulturväxter förekomma hvete, hvaraf icke obetydligt utföres, och korn, som vanligen användes till kreatursfoder och endast af de fattigare males till bröd. Vinodlingen, som i gamla tider stod högt, men alltsedan den arabiska invandringen nästan dött ut, har åter med godt resultat upptagits af de tyske och judiske kolonisterna. Dessutom förekommer oliv- och fikonträdsodling. I Jafa odlas och exporteras (för 3 1/2 mill. frcs årligen) apelsiner. Af husdjur förekomma får (vanligen fettsvansade), getter, kor (vanligen af liten och dålig ras). Kamelen användes hufvudsakligen af ökenstammarna. De vanliga åsnorna stå vildåsnorna närmare än de i Europa förekommande. De ädla arabiska hästarna uppfödas af beduinerna. Af vilda djur må nämnas rådjur, björn (på Hermon och i Basan och Gilead, sällsynt), panter (i trakten af Döda hafvet, sällsynt), stenbock; schakal, vildsvin och gasell äro vanliga. Den afrikanska krokodilen har någon gång påträffats, däremot är lejonet sedan korsfararnas tid försvunnet. Af ormar räknar man ej mindre än 33 arter, af hvilka flera äro mycket giftiga. Jordan och Genesarets sjö äro rika på fisk, man räknar 44 arter, af hvilka flera eljest förekomma endast i de tropiska ländernas sjöar. -- 3. Historia, politisk indelning. Genom de sista årens arkeologiska forskningar har det ådagalagts, att P. varit bebodt 4500--5000 år f. Kr. Den yngre stenåldern, med en något mera utvecklad kultur, räknas från 3500 till 2500, och inbyggarna ha under denna tid åtminstone delvis utgjorts af arier, af hvilka en del öfvat likbränning, medan en annan del, som trott på människans fortvaro efter döden, anses ha efterlämnat bl. a. de märkliga stendösar, stenkretsar och monoliter, som uppträda de förra särskildt i landet ö. om Jordan. Semiter torde samtidigt ha funnits i landet, men först omkr. 2500 synes P. ha blifvit öfvervägande semitiskt, då amoriterna inträngde från Arabien i detta land, liksom i Assyrien och Babylonien. Omkr. 1550 torde den första hebreiska invandringen ha skett (Abraham). Ungefär vid samma tid började Egypten utsträcka sitt välde öfver länderna i n. ö., och med Thotmes III (omkr. 1459) härskade det öfver alla folk i Syrien och P. ända upp till Eufrats norra lopp. Den politiska ställningen omkr. 1400, då det egyptiska herradömet öfver P. redan är försvagadt, belyses ingående af de s. k. Amarna-brefven (se Amarna och Israel). -- Det ofvan beskrifna området innehades af Israel icke ens under dess blomstringstid fullständigt. G. T. saknar därför ett för alla tider fastslaget namn på Israels land, och olika författare använda olika beteckningssätt (jfr Kanaan). På åtskilliga ställen (t. ex. 4 Mos. 13: 22; 34: 3 ff.) anges visserligen landets gränser, men de äro uppdragna efter ideellt mått och motsvara icke verkligheten, hvilket bäst bevisas däraf, att andra ställen uppräkna de orter och trakter, som israeliterna icke kunde eröfra (t. ex. Jos. 13: 2 ff., Dom. 1). I allmänhet opererade de särskilda stammarna hvar för sig och hade möda att hålla sig kvar i bergstrakterna. Detta tillstånd fortfor i stort sedt äfven under den s. k. domartiden. Först med konung David, som af de skilda stammarna gjorde ett folk, fick landet fastare gränser (jfr 2 Sam. 24: 5 ff och 1 Kon. 8: 65, som gäller Salomos tid). Sedan riket delats, förlorade nordriket (under omriderna) åtskilliga områden till araméerna i Damaskus och till moabiterna (jfr 1 Kon. 22, 2 Kon. 9 och Mesa), förluster, som emellertid Jerobeam II sedan godtgjorde, ehuru endast för en kort tid (2 Kon. 14: 25). 734 gjordes största delen af landet ö. om Jordan och norra delen af landet v. om Jordan till assyrisk provins (2 Kon. 15: 29), och 722 undergick resten af Israels rike samma öde. Efter denna tid återstod af det gamla Israel endast det södra riket (Juda). Gränsen mellan detta och det norra riket var vacklande, men gick i allmänhet s. om Betel. 586 drabbades Juda rike af samma öde som Israel. Men 538 fingo de i Babel fångne judarna tillåtelse att vandra hem och uppbygga sin hufvudstad. Den persiska provinsen Juda tyckes till en början i s. ha sträckt sig till det gamla rikets gräns, men sedan inträngde edomiterna i dessa trakter. I v. syns området ha sträckt sig till Lakis, i ö. till Jeriko och i n. ett stycke in på det gamla Efraim, där samariternas (se d. o.) biandfolk nu bodde. Småningom utbredde sig judarna dock både till landet ö. om Jordan och till landet n. om Samarien, för hvilket Galiléen med tiden blef den vanliga beteckningen. Under det macedonisk-grekiska herradömet (333--167) uppstod, i följd af den hellenistiska kulturens framträngande, utefter Medelhafvets kust och i landet ö. om Jordan en rad hellenistiska städer med själfständig författning, hvilka sedan kommo att få stor betydelse för judarnas följande historia (se Dekapolis). Landet stod till 198 under ptolemaierna, därefter under seleuciderna. Makkabéernas tid (167--63) medförde högst betydande förändringar i judarnas område och maktställning. Efter hvarjehanda smärre eröfringar i n. och s. och eröfring bl. a. af Joppe (Jafa; 147/6), hvarigenom judarna för första gången fingo tillträde till Medelhafvet, bemäktigade de sig under Johannes Hyrkanos iduméernas område i s. och samariternas i n., hvartill Aristobulos I lade Galiléen, och under Alexander Jannai utvidgade de riket, så att det nu ej blott hade samma omfång som under David--Salomos tid, utan äfven omfattade flera f. d. hellenistiska fristäder längs Medelhafvet och t. o. m. fästningar i det gamla Moab. Det romerska herradömet (63 f. Kr.--135 e. Kr.) började med Pompejus' eröfring af Jerusalem, hvarigenom de siste makkabéerna (se d. o.) blefvo beroende af romarna, fortsattes under Herodes den store och hans närmaste efterträdare (se Herodianska dynastien) och slöts därmed, att landet i sin helhet ställdes under Roms omedelbara förvaltning. P. var på denna tid deladt i 1. Judéen (se d. o.) och Iduméen (se art. Edom); 2. Samarien (se d. o.); 3. Galiléen (se d. o.), som delades i södra och norra Galiléen; och 4. Peréen (se