Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palomena ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1387
Palus Maeotis-Pamfilos
1388
tiskt efter en ömklig död och frälsas blott tack
vare "det evigt kvinnliga" i Almas serafiska
gestalt (jfr härmed Dantes "Beatrice", Gretchen
i slutmysteriet af "Faust" och Solveig i "Peer
Gynt"). P:s epos är ett slags "mänsklig komedi"
eller "hvar-dagsmänniskans tragedi", och träffande
har "Adam Homo" karakteriserats som "Aladdinsty-pen
i smältugnen" och motsatsen till "Faust": Goethes
mästerverk framställer en människa, som utvecklas, P:s
en, som utplånas af lifvet. - Tvekampen mellan lyckans
och lydnadens idéer, mellan naiv, profan lifskult
och religiös resignation fortgår i P:s hela följande
rika alstring, ej minst i hans biblisk-historiska
poesi. Tre dig t e (1854) innehålla de ypperliga
skaldeverken Abels död (sv. öfv. 1859), Ahasverus
och Kalanus, alla, hvar på sitt sätt, högstämda
lofsånger till döden-befriaren. Det första är en
klassisk idyll med en af herdelifvet i schweizdalarna
påverkad naturskildring. Det andra med sin plastiska
figurframställning och realistiskt verkningsfulla
språk-ton, sin genomträngande kyrkogårds- och
domedagsstämning bespottar lyckohungern lika
patetiskt, som fritänkarna gisslats i P:s föregående
trångbröstade stridsskrift Lujtskipperen og athei-sten
(1852). Det tredje och sista, P:s största och skönaste
idédrama, förebådar genom sin världshistoriska
spännvidd Ibsens "Kejser og galilseer" och
kontrasterar lyckligt i en miljö af präktigt tecknade
bifigurer den helleniske världseröfraren Alexander
och den indiske asketen Kalanus, som genom sin själf
valda extatiska offerdöd på bålet visar sig vara
den sanne triumfatorn. Dikten symboliserar själens
befrielse genom själfförbränning. - Efter en längre
tids sjuklighet och tystnad utgaf P. Ny digte (1861),
omfattande Kain, en studie öfver människosjälens
fridlöshet, Paradiset, hvars landskapssceneri tyder på
djupa skönhetsintryck af parknaturen i Fredensborg,
där skalden gärna tillbragte sina somrar, och
Benedikt af N ur-sia og hans amme, det optimistiska
motstycket till "Kalanus", en ungdomligt skär dikt
om återvunnen själsfrid och tillkämpad lydnad för
en mission. P:s ålderdomsproduktion medförde den
omständliga prosaromanen i "Wilhelm Meister"-stil Ivar
Lykkes historie (3 bd, 1866-73), som vill förhärliga
"perfektibiliteten", bl. a. anspelar på författarens
barndomsminnen från Kjerteminde och är en reflex af
hela Danmarks historia från Fredrik Yl till Kristian
IX. Härtill sluta sig den typiska prosanovellen
Ungdomskilden (1865; sv. öfv. 1866), som speglar
hans egen genius, halft gubbe, halft yngling, och den
mytologiska dikten Adonis (1874), P:s djupt symboliska
"grafskrift", där han gripande biktar sin hängifvenhet
för sin sångmö, kon-templationens musa.
Med sin ymniga produktion blef P. dock aldrig en
af Danmarks mera populära skalder. Han var för
mycket inåtvänd och hans horisont för nationellt
obegränsad. Det är höstluft i hans poesi, hans stil
är linjefast, men ofta tunn i färgen, och hans
klara diktion kan verka beklämmande genom något
instängdt och blodfattigt. Däremot är P. en af de
märkligaste gestalterna och konstnärerna i Danmarks
och hela Nordens nyare vitterhet. Jämte Kierkegaard
och J. L. Heiberg betecknar han öf-vergången mellan
de två blomstringsperioderna i
1800-talets danska litteratur, och P:s djupa,
energiska och rikt fasetterade tankediktning är
en utgångspunkt för H. Ibsen ("Brand", "Peer Gynt"
o. s. v.). - P:s "Udvalgte poetiske skrifter" (3 bd,
1909) äro textkritiskt, med inledning och kommentar
utgifna af C. S. Petersen. Grundläggande arbeten
om honom äro hans systersöners Jul. Langes art. om
P. i "Dansk biogr, lex.", XI (1897) och Fr. Langes
"F. P." ("Biografien", 1899). Se f. ö. G. Brändes,
"Sami. skr." ("Danske digtere", 1877), och framför
allt Yilh. Andersen, "P." (I-II, 1910).
3. Jens P.-M., den föregåendes broder, teolog, f.
1813, d. 1899, blef 1837 teol. kandidat och 1847
präst, 1874-82 i Snesere på Själland. P. utgaf
Om Guds ord (1869) och Skriften og over-leveringen
(1871), i hvilka han intar en förmedlande
ställning mellan Grundtvig och dennes
motståndare, samt Evangelisk prcestegjerning (1870)
och Folkekirken og evangelisk tro (1890).
4. Johannes Natanael P. -M., den föregåendes
son, författare, f. 19 nov. 1853, teol. kandidat
1878, präst i Snesere 1888, har författat flera
djupsinniga och allvarliga skrifter i vitter form
(Aarstiderne, 1880, Margrethe Thorsen, 1883,
Kongen, 1893, Munken, 1895, Memento mön,
1897, Marie Fergusson, 1908, Dröm og daad, 1912).
l, 3 o. 4. E.Ebg. 2. E.A-ie.
Palus Mseotis, Meotissjön. Se M a i o t i s.
Palu’stra, zool. Se Fjärilar, sp. 512.
Palus Tritönis. Se D j e r i d.
Palzig. Se Ziillichau.
Pamboiotia, förbundsfest i Koroneia (se d. o.).
Pambötis, forntida namn på Janinasjön. Se J a n in a.
Pambuk Kalessi, geogr. Se Hierapolis.
Pamekasan, hufvudstad på Madoera (se d. o.).
Pamela, namn på hufvudpersonen i Kichardsons berömda
roman af samma namn; ståndaktigt dyg-dig ungmö,
dygdemönster.
Pames, etnogr. SeGuachichiles.
Pamfil, skpsb. Se Galär.
Pamfili, Giovanni Battista, påfve under namnet
InnocentiusX.
Pamfilos. 1. Grekisk målare, tillhörande skolan i
Sikyon på Peloponnesos (dorisk), som grundlades
af Eupompos och blomstrade under tiden mellan
peloponnesiska krigets slut och Alexander den stores
död, härstammade från Macedonien och var verksam i
förra hälften af 300-talet f. Kr. Han var den, som gaf
skolan i Sikyon dess fulländning genom att grunda den
konstnärliga utbildningen äfven på teoretisk insikt,
särskildt i geometri. Han var också den, som införde
teckningsundervisning i alla Greklands goss-skolor,
och han utvecklade det enkaustiska vaxmåleriets
teknik (vaxfärgers inbränning i en yta). Af hans
arbeten nämnas en Familjebild, Atenarnas seger vid
Flius och Odysseus i sitt fartyg. Men P. hade mera
betydelse genom sin lärarverksamhet än genom sina egna
arbeten. Till hans lärjungar hörde också Greklands
förnämste målare, Apelles.
2. Presbyter i Csesarea i Palestina, d. som martyr
309, inlade mycket stora förtjänster om det teologiska
studielifvet i Caesarea, framför allt i fråga om nya
testamentets textkritik. Han af skref likaledes för
det af honom skapade eller åtmin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
