1385 Paludan-Miiller 1386 tisk skolridt". Ännu mindre kan P:s första romantiska skådespel Kcerlighed ved hoffet (1832; uppf. på scenen, men föga beaktadt af publiken) fritagas från anmärkningar för språkliga jonglörskonster och erotisk maskerad; det skvallrar dessutom om påyerkan från Shakspere o. a. Uppslag och anklang från P:s stora danska och utländska litterära föregångare möta f. ö. ofta i hans 1836 och 1838 utgifna två samlingar Poesier, som utom innerligt själfull, storstilad lyrik ("Sorgen", "Paa Möens klint", "Billedet", "Perlen" m. m.) innehålla flertalet af hans ungdoms romantiska skådespel och smärre poetiska berättelser, de senare alla i stil med Byrons versnoveller. De förra äro Even-tyr i skoven (äfven kalladt Luft og jord), Alf og Rose och Fyrste og påg e. Vemodet, som beslöjar äfven P:s ljusaste och luftigaste romantik, är en reflex från tvedräkten mellan lättsinne och tungsinne, hvilka brottas i hans oroliga själ och i hans typiska ungdomspoesi förkroppsligats af de två motsatserna "Laetus" och "Dolorus", där ännu ej underordnade en högre enhet. P:s energiska sträfvan efter en föreningspunkt mellan lyckans och "lydnadens" idéer ledde nämligen till nyss antydda intensiva själsstrider. Härtill kommo kärlekssorger, litterära motgångar och kroppslig sjukdom, och åren 1836-37 var hela hans inre i uppror. Det var P:s öde att i sin traktan efter det oupphinne-liga, i sin hängifvenhet för idéerna aldrig kunna helt och för beständigt älska en kvinna. Böjelsen för Henriette Friderichsen framkallade svåra, i längden olösliga dissonanser (genljud däraf i "Til-bagefald"). Under ferievistelsen i Aarhus greps han af kärlek till Louise Elmquist (d. ogift 1877), den fina och intressanta, musikaliska unga flicka, som inspirerat honom till en af hans diktnings mest lefvande och sympatiska gestalter, Alma i "Adam Homo"; men de skildes åt, utan att det afgörande ordet dem emellan blef sagdt (vittnesbörd om deras kärlek äro vidare den gripande elegien "Den for-ladte" och den af Tegnérs "Ingeborgs klagan" märkbart påverkade "Sang"). Från en svårartad nervfeber repade han sig först långsamt i slutet af 1837, och hans hetsiga och bittert personliga antikritik Trochceer og jamber (s. å.), ett slags "litterär nervfeber", isolerade honom för en tid kännbart från forna vänner och meningsfränder. P. hade kommit till en vändpunkt i sitt lif; det afgörande steget tog han då genom giftermålet med Charite Borch, som träget vårdat honom under hans sjukdom och ej heller sedan upphörde att betrakta honom som sin patient. Den praktiska och intelligenta hustrun blef honom en god kamrat, som gaf honom den arbetsro han behöfde, men hennes abstrakt moraliserande och torrt reflekterande natur (själf författade och utgaf hon "Keligiöse studier", 1863-75) torde ha bidragit att göra honom gammal i förtid, och det barnlösa äktenskapet kom att likna ett klosterlif. Å andra sidan inverkade hon fördelaktigt äfven på P:s diktning, som efter vändpunkten röjde större allvar och djup, en helt annan konsekvens, intensitet och realism än förr. Efter hemkomsten från en tvåårig bröllopsresa till södern sökte han både i fantasi- och verklighetsdiktning göra upp med det förflutna. I tre fylligt koloristiska och konturskarpa mytologiska dramer riktar han blicken från det yttre mot det inre. Minnet mera än hoppet blir nu drifkraften i hans poesi; en viss likhet med den resignerade stämningen i J. L. Heibergs "Nye digte" gör sig gällande. Venus (1841) med sina sydländska praktskildringar firar försakelsen som viljekraftens källa, i Dryadens bryllup (1844) framträder den smärtsamma brytningen med naturlifvet mot en bakgrund af frisk skogsromantik, och Tithon (s. å.), sorgespelet om "jordens son och morgonrod-nadens älskare", symboliserar hans egen lifstra-gik personligt mäktigare än kanske någon annan af hans dramatiska dikter. Realistiska smådrag och en viss jylländsk lokalfärg ha beröringspunkter med P:s hufvudverk, ett af danska litteraturens mest monumentala, Adam Homo (I 1841; II-III 1848), där han håller domedag öfver sig själf och ännu mera öfver sin danska samtid. Detta moderna komiska epos i 12 sånger på fritt och mästerligt behandlade ottave rime (P:s favoritstrof) bör fattas som en på samma gång individuell, nationell och universell satir. Det själf biografiska röjer sig mest i l:a delen vid skildringen af den unge Adam och hans förhållande till Alma. Hon är diktens enda verkliga hjältinna, hvars tragik och nobless till fullo framträda i hennes "kvarlåtenskap" (11 :e sången), en mängd lyriska dikter och religiösa betraktelser i sonettform samt på daktyliskt och ostro-fiskt eller strofiskt jambiskt versmått, hvaraf några äro äkta pärlor af poesi ("suckar, som bli psalmer") Inflytandet från Byrons "Don Juan" har kvarlämnat tydliga spår både i "Adam Homos" planläggning och i enskildheter, men de senare ha ej sällan en parodierande, borgerlig anstrykning (t. ex. hjältens kärleksäfventyr), och de demoniska byronfigurernas (v. Pahlens, "den gråa Galts") epikureism satiriseras bistert. Själfva stansen, frigjord från Byrons ironiska dubbelspel, har vunnit i logisk och rytmisk helhet, utan att mista något af versens eleganta och raljanta uttrycksfullhet; naturalistiska liknelser undvikas, och inskjutna betraktelser äro jämförelsevis få. P:s mognad och själfständighet komma kanske mest till sin rätt i de många präktiga porträtten och genrebilderna. De rikt individualiserade och nyanserade gestalterna (särskildt i del II) bilda ett imponerande galleri, och situationsbilder som den fynska slottsbalen, det jylländska skördegillet och interiörerna med de båda gatslinkorna Line och Trine förtjuste eller förskräckte samtiden genom sin dristiga åskådlighet. Typer och taflor äro danska. Skildringen vidgas till en satirisk vidräkning med natio-nallyten i Kristian VIILs Köpenhamn: frasen och posen i dåtidens danska politik och press, filosofi, religion och konst, konvenansen i dess glatta och flotta sällskapslif gisslas af en man, som själf ej varit oberörd af festyran. Från "Adam Homo" härstamma i rätt nedstigande led Drachmanns "Forskrevet" och H. Pontoppidans "Lykkeper". Men ju längre P:s stora epos fortskrider, desto mera tränger sig äfven den allmänmänskliga tendensen fram. "Adam Homo" handlar om människosjälens förlisning. Bit för bit af slö j as den blide ("älskvärde") mannen som den svage, lyckojägaren af klädes all sin grannlåt, dussinmänniskan, som svikit sina ungdomsideal, men stigit allt högre och högre på maktens och ärones skala, blottas i all sin skröplighet och styggelse, rannsakas dras-