1391 Pampa-Pampero 1392 slätter, betecknar man därmed äfven stora, med urskog bevuxna jämna landsträckor, t. ex. Pampas del Sacramento mellan floderna Ucayali och Huallaga i Peru. Ordet förekommer ofta i namnsammansättningar, hvarvid p ofta öfvergår till b, t. ex. Rio-bamba, Moyobamba, Urubamba, Micuibamba. Vy från pamp as. Pampas ("slätterna") kallas företrädesvis den vidsträckta, till större delen fullkomligt jämna landsträcka, som utbreder sig från La Platafloden i n. till Rio Negro i s., från Atlantiska hafvet i ö. till Anderna i v. Omkr. 675,000 kvkm. Nästan utan träd och buskar samt utan odling, erbjuda dessa med gräsarter (bl. a. pampasgräset, Cortaderia ar-gentea) och höga, merendels taggbeväpnade örter bevuxna pampas den enformigaste anblick. Marken är mer eller mindre genomträngd af salt, i synnerhet i de s. k. Travesias. De från n. och n. v. kommande vattendragen försvinna i saltsjöar eller utsina oftast under den torra årstiden, medan de under regntiden bilda en mängd sjöar och träsk. Under den torra årstiden, som börjar i okt. och ofta räcker 3-4 månader, faller icke en regndroppe. Utom åt en mängd vilda djur ge dessa grässlätter näring åt ofantliga hjordar af nötkreatur, hästar och får. Hela den argentinska slätten, från Atlantiska hafvet till Andernas östra sluttning, är betäckt af ett 20-75 m. mäktigt lager af gul- eller rödaktig lera, som man efter d'0rbigny kallar pampasformationen. Endast i närheten af bergen omväxlar denna lera med lager af sand eller sten, och här och där bildar kalk, intimt blandad med pampaslera, mer eller mindre vidsträckta bäddar eller bankar, kallade tosca eller cal de agua. I pampasleran har man funnit utomordentligt många rester af utdöda däggdjur: bäfver, häst, tapir, lama, mastodonter och brednäsiga apor, särskildt jättestora trögdjur och gördeldjur (Megatherium och Glyptodon), hvilkas skelett i Museo provincial i Buenos Aires bevisa, att pampasformationen är att betrakta som en motsvarighet till Nord-Amerikas och Europas diluviala bildningar. Från en senare tid härröra de säkerligen glaciala grusaflagringarna, som i närheten af bergen ligga ofvanpå pampasleran, äfvensom de massor af flygsand, hvilka med sina vandrande sandkullar (medanos) betäcka stora ytor, samt saltaflagringarna i de argentinska salinerna, hvilka upptaga sänkorna i pampas och delvis ha stor utsträckning, den största närmare 2,000 kvkm. Pampas ha efter det utrotningskrig mot indianerna, som general Roca i slutet af 1870-talet företog, nästan förlorat sin ursprungliga indianbefolkning, som efterträdts af hvita kolonister, hufvudsakligen boskapsegare, men äfven jordbrukare. De gamle infödingarna bruka kallas pampasindianer och tillhörde olika stammar: ranqueles, chilenos kring floden Salado, pulche-folken samt tehuel-che. - Boskapsherdarna kallas gauchos (se d. o.). Jfr A m e r i k a; sp 784 och 801. (J- F. N.) Pa^mpa, territorium i Argentina, mellan provinserna Mendoza, S. Luis, Cördoba och Buenos Aires samt floden Colorado i s. 144,919 kvkm. 89,211 inv. (1910). Området utgöres dels af grässlätter (pampas), dels af områden täckta med skog, salt-och sötvattenssjöar. Sedan indianerna fördrefvos, har den hvita befolkningen raskt ökat (den var 1895 blott 25,914 pers.). Boskapsskötsel (nötkreatur, får, svin), stnitsafvel och åkerbruk (majs, hvete, lucern) äro hufvudnäringarna. Hufvudstad General A c h a, omkr. 2,000 inv. J- F. N. Pa'mpa Aullagas [-äolja^as]. Se Aullagas. Pampanga. Se Tagaliska språk. Pappas del Sacramento [-å]. Se L or e t o, sp. 1117. Pampasformationen. Se Pampa, sp. 1391. Pampasgräset, bot. Se Cortaderia och pl. II till art. G r a m i n e se. Pampashjorten, Cervus (Cariacus) campestris, zool., tillhör familjen hjortdjur (Cervidce) bland de idisslande däggdjuren. Hornen påminna något om rådjurets; de äro upprättstående och förgrena sig gaffelformigt; hornens längd uppgår sällan till mera än 25 cm. Kroppsfärgen är ofvan och på sidorna rödbrun eller gulbrun, undertill hvit; en hvit ring omger ögat, och hvita fläckar finnas på öfverläppens spets. Kroppslängden uppgår till omkr. 1,3 m. Den förekommer i Sy d-Amerika från Amasonfloden i norr till 41 :a breddgraden i s. och är allmän på öppna, torra fält, medan den undviker sumptrakter och skogar. Den lefver parvis eller i små flockar och hvilar om dagarna i högt gräs; först om natten ströfvar den omkring för att beta. Den fullvuxna hannen har, företrädesvis under brunsttiden, en frän lukt, som gör hans kött onjutbart. Infångad som ung, blir denna hjort synnerligen tam och tillgifven sina vårdare. L~e- Pampashöns (Rhynchotus rufescens Temm.), busdjurssk., härstamma från Argentina, hvarest de lefva i vildt tillstånd på pampas. För omkr. 30 år sedan infördes de till Europa och tämjdes. I storlek som våra landthöns, äro de till färgen röda med mörkare teckningar. De tåla ej vid vårt klimat. H. F. Pampaskatten. Felis pajeros, zool., hör till familjen kattdjur (Felidce) inom rofdjurens ordning (Carnivora) och däggdjurens klass. Pälsen är långhårig, blekt gulgrå eller silfvergrå, med oregelmässiga, gula eller bruna längsstreck. Kroppens längd utgör 65 cm. till l m. och svansens 30 cm.; höjden öfver bogarna stiger till 30-35 cm. Arten är hemma på Syd-Amerikas stäppland ända till Magalhäes' sund och när sig förnämligast af smärre gnagare. C. E, S.* Pampasstrutsen, zool. Se Nanduerna. Pampata'r. Se Margarita. Pampero [-pe;rå], meteor., den häftiga sydväststorm, som icke sällan rasar på kusterna af Brasilien och Argentina. Denna vind motsvarar nord-västvinden på norra halfklotet och uppträder lik-