Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pampa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1393
Pamphilus-Pan
1394
som denna ofta med stor häftighet på baksidan af en
cyklon. Namnet härleder sig från "pampas", eller de
vidsträckta slätter, som utbreda sig öfver det inre af
dessa länder och öfver hvilka sydvästvinden passerat,
innan den träffar de mera befolkade kustprterna.
R- R-*
Parmphilus. Se P a m f i l o s.
Pamplico sound [pā’mplikåu sau’nd] l. Pamlico sound,
vik, som från Atlantiska hafvet tränger djupt in i
nordamerikanska staten Nord-Carolina och sammanhänger
i n. med Albemarlesundet (se d. o.) samt i ö. med
öppna hafvet genom en mängd sund ("inlets") mellan
de utanför P. liggande smala sandöarna och dynerna.
Af dessa är endast Ocracoke inlet farbart
för större fartyg. Från öarna sträcka sig grund
långt ut i hafvet, hvilka äro ytterst farliga
för sjöfarten. Yttersta spetsen i öraden bildar
Kap Hatteras, den mest fruktade punkten på hela
atlantiska kusten af Förenta staterna. Vattnet i
P. är liksom i de tyska haffen nästan sött, men har
ebb och flod. Innanför detsamma utbreda sig stora
kärrtrakter, bl. a. Alligator swamp. I P. utmynna
floderna Neuse och Tar river, hvars æstuarium
kallas Pamplico. P. är 130 km. lång, 30–50
km. bred och har en areal af 4,000 kvkm.
(J. F. N.)
Pamplona [-lå’na]. 1. Hufvudstad i spanska
prov. Navarra, ligger på 420 m. höjd vid Ebros biflod
Arga och järnvägen mellan Zaragoza och Bayonne. 29,472
inv. (1910). P. har ett stort torg med springbrunnar,
vackra promenader, en gotisk katedral från 1400-
och 1500-talen (fasaden modern), seminarium, teater,
tjurfäktningsarena, mångsidig industri (läder,
pergament, väfverier, järn- och stålverk m. m.) samt
drifver handel särskildt med vin. Det är säte för
10:e divisionens kommando och en biskop. Genom sitt
citadell (byggdt af Filip II) och sin enceinte med
7 detacherade verk behärskar staden de där mötande
vägarna. Befästningarna äro dock föråldrade, men då
staden är af strategisk vikt, har deras förstärkande
med en modern fortgördel sedan någon tid stått på
dagordningen. – Ursprungligen en stad i vaskonernas
land, ombyggdes den 68 f. Kr. af Pompejus den store
och kallades därefter Pompaelo l. Pompejopolis. Karl
den store eröfrade den 778 från sarasenerna, hvilka
907 förgäfves sökte återtaga den. 1521 eröfrades den
af fransmännen, hvarvid Loyola fick sina ödesdigra
sår. 1808–13 tillhörde staden fransmannen, och dessa
eröfrade den ånyo 1823. Under karlistkrigen 1836–40
tillhörde staden cristinos, och 1875–76 angreps
den mer än en gång af karlisterna, men blef aldrig
tagen. – 2. Stad i sydamerikanska republiken Colombia,
dep. Norte Santander, 2,280 m. ö. h. och innesluten
af höga berg. Omkr. 10,000 inv. Biskopssäte, högre
skola. 1875 förstördes katedralen och andra byggnader
af en jordbäfning.
1. (J. F. N. L. W:son M.) 2. J. F. N.
Pamplona Escudero [-lå;na eskode^å], K a-f a e l,
spansk romanförfattare, f. 1865 i Zaragoza, där
han är alkald, vann genom sin första roman Cuartel
de invålidos ett första täflingspris och har sedan
utgifvit Engracia och andra noveller (1905) samt
romanerna Tierra prometida, Boda y mortaja, Juego de
damas (1906), El camino de los ciegos,
Los pueblos dormidos (1910), El hijo de Parcifal
och El asalto del fuerte Aventin (1912), som visa
en jämt stigande konstnärlig utveckling. P. är icke
någon djupare psykolog, men en fin observatör och god
berättare och besitter en aktningsvärd savoir faire,
ej utan påverkan af Bourget. Hans romaner höra till
den s. k. regionala litteraturen och äro rika på
originella typer och fängslande naturskildringar.
Ad- H-n.
Pampusch (se Bab u se h), hög, skinnfodrad galosch,
bottfor med krage af pälsbräm.
Pa7ms, J u l e s, fransk politiker, f. 14
aug. 1852 i Perpignan, egnade sig åt advokatyrket,
förvärfvade en betydande förmögenhet som egare af
en cigarrettpappersfabrik, var 1893-1904 medlem af
deputeradekammaren och är sedan 1904 senator (för
Pyrénées-orientales). P. var jordbruksminister i
ministärerna Monis (mars-juni 1911), Caillaux (juni
1911-jan. 1912) och Poincaré (jan. 1912-jan. 1913)
samt lyckades 1911 genom klok medling bilägga
en hotande konflikt inom vinodlar-näringen
("champagnestriden"). Han uppsattes af radikalerna
som kandidat vid presidentvalet i jan. 1913 mot den
af dem för obekväm själfständighet och personliga
maktsträfvanden misstänkte Poincaré och erhöll
vid de republikanska gruppernas slutliga profval
(16 jan.) 323 röster mot 309 för Poincaré. Fastän
Clemenceau och Combes ytterligt ifrigt arbetade
för den älskvärde, men politiskt föga betydande
P:s kandidatur, besegrades han dock vid valet 17
jan., hvarvid han i den slutliga omröstningen af 859
afgifna röster blott erhöll 296 mot 483 för Poincaré.
V. S-g.
Pan (grek. IIäv), grek. myt., forngrekisk skogs-och
herdegud, var son till Hermes och en arkadisk
skogsnymf (Dryops’ dotter), enligt andra sagor till
Zeus och Kallisto eller till Apollon. I det äldre
epos (Homeros och Hesiodos) namnes P. ingenstädes,
men en af de s. k. homeriska hymnerna, hvilken
på ett synnerligen liffullt sätt skildrar gudens
skaplynne, berättar, att han redan vid sin födelse var
utrustad med bockhorn och bockben samt långt skägg,
så att hans moder vid hans åsyn förskräckt ryggade
tillbaka. Men Hermes förde med välbehag sin son upp
till Olympen, där hans burleska utseende och lustiga
väsen tillvunno honom alla gudarnas, men i synnerhet
Dionysos’ bifall. I dennes uppsluppna följe är han
äfven en ofta förekommande medlem, till hela sin
natur släkt med de likaledes dit hörande satyrerna
(se S a t y r e r). Sitt egentliga tillhåll har han
dock i de djupa skogarna och på de öde bergen, där
han vallar och beskyddar hjordarna samt förlustår
sig med att jaga villebrådet eller dansa med de
honom ystert kringsvärmande nymferna och spela för
dem på sin herdeflöjt. Sagan om P. som uppfinnare af
herdeflöjten (syrinx} har gett upphof åt en ny saga,
att P. älskade en nymf vid namn Syrinx och förföljde
henne till floden Ladon i Arkadien, där hon plötsligt
förvandlades till vass, af hvilken P. tillverkade
sin herde-flöjt. I allmänhet var sålunda P. af ett
välvilligt och gladlynt sinnelag, likasom satyrerna
en typ för den naturfriska sinnliga lefnadslusten. Men
stundom kunde han äfven uppträda som en fruktansvärd,
skräckinjagande gud. En outsäglig ångest och bäfvan
("panisk förskräckelse") grep den, som i skogens
enslighet plötsligen förnam hans väldiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
