1393 Pamphilus-Pan 1394 som denna ofta med stor häftighet på baksidan af en cyklon. Namnet härleder sig från "pampas", eller de vidsträckta slätter, som utbreda sig öfver det inre af dessa länder och öfver hvilka sydvästvinden passerat, innan den träffar de mera befolkade kustprterna. R- R-* Parmphilus. Se P a m f i l o s. Pamplico sound [pā'mplikåu sau'nd] l. Pamlico sound, vik, som från Atlantiska hafvet tränger djupt in i nordamerikanska staten Nord-Carolina och sammanhänger i n. med Albemarlesundet (se d. o.) samt i ö. med öppna hafvet genom en mängd sund ("inlets") mellan de utanför P. liggande smala sandöarna och dynerna. Af dessa är endast Ocracoke inlet farbart för större fartyg. Från öarna sträcka sig grund långt ut i hafvet, hvilka äro ytterst farliga för sjöfarten. Yttersta spetsen i öraden bildar Kap Hatteras, den mest fruktade punkten på hela atlantiska kusten af Förenta staterna. Vattnet i P. är liksom i de tyska haffen nästan sött, men har ebb och flod. Innanför detsamma utbreda sig stora kärrtrakter, bl. a. Alligator swamp. I P. utmynna floderna Neuse och Tar river, hvars æstuarium kallas Pamplico. P. är 130 km. lång, 30--50 km. bred och har en areal af 4,000 kvkm. (J. F. N.) Pamplona [-lå'na]. 1. Hufvudstad i spanska prov. Navarra, ligger på 420 m. höjd vid Ebros biflod Arga och järnvägen mellan Zaragoza och Bayonne. 29,472 inv. (1910). P. har ett stort torg med springbrunnar, vackra promenader, en gotisk katedral från 1400- och 1500-talen (fasaden modern), seminarium, teater, tjurfäktningsarena, mångsidig industri (läder, pergament, väfverier, järn- och stålverk m. m.) samt drifver handel särskildt med vin. Det är säte för 10:e divisionens kommando och en biskop. Genom sitt citadell (byggdt af Filip II) och sin enceinte med 7 detacherade verk behärskar staden de där mötande vägarna. Befästningarna äro dock föråldrade, men då staden är af strategisk vikt, har deras förstärkande med en modern fortgördel sedan någon tid stått på dagordningen. -- Ursprungligen en stad i vaskonernas land, ombyggdes den 68 f. Kr. af Pompejus den store och kallades därefter Pompaelo l. Pompejopolis. Karl den store eröfrade den 778 från sarasenerna, hvilka 907 förgäfves sökte återtaga den. 1521 eröfrades den af fransmännen, hvarvid Loyola fick sina ödesdigra sår. 1808--13 tillhörde staden fransmannen, och dessa eröfrade den ånyo 1823. Under karlistkrigen 1836--40 tillhörde staden cristinos, och 1875--76 angreps den mer än en gång af karlisterna, men blef aldrig tagen. -- 2. Stad i sydamerikanska republiken Colombia, dep. Norte Santander, 2,280 m. ö. h. och innesluten af höga berg. Omkr. 10,000 inv. Biskopssäte, högre skola. 1875 förstördes katedralen och andra byggnader af en jordbäfning. 1. (J. F. N. L. W:son M.) 2. J. F. N. Pamplona Escudero [-lå;na eskode^å], K a-f a e l, spansk romanförfattare, f. 1865 i Zaragoza, där han är alkald, vann genom sin första roman Cuartel de invålidos ett första täflingspris och har sedan utgifvit Engracia och andra noveller (1905) samt romanerna Tierra prometida, Boda y mortaja, Juego de damas (1906), El camino de los ciegos, Los pueblos dormidos (1910), El hijo de Parcifal och El asalto del fuerte Aventin (1912), som visa en jämt stigande konstnärlig utveckling. P. är icke någon djupare psykolog, men en fin observatör och god berättare och besitter en aktningsvärd savoir faire, ej utan påverkan af Bourget. Hans romaner höra till den s. k. regionala litteraturen och äro rika på originella typer och fängslande naturskildringar. Ad- H-n. Pampusch (se Bab u se h), hög, skinnfodrad galosch, bottfor med krage af pälsbräm. Pa7ms, J u l e s, fransk politiker, f. 14 aug. 1852 i Perpignan, egnade sig åt advokatyrket, förvärfvade en betydande förmögenhet som egare af en cigarrettpappersfabrik, var 1893-1904 medlem af deputeradekammaren och är sedan 1904 senator (för Pyrénées-orientales). P. var jordbruksminister i ministärerna Monis (mars-juni 1911), Caillaux (juni 1911-jan. 1912) och Poincaré (jan. 1912-jan. 1913) samt lyckades 1911 genom klok medling bilägga en hotande konflikt inom vinodlar-näringen ("champagnestriden"). Han uppsattes af radikalerna som kandidat vid presidentvalet i jan. 1913 mot den af dem för obekväm själfständighet och personliga maktsträfvanden misstänkte Poincaré och erhöll vid de republikanska gruppernas slutliga profval (16 jan.) 323 röster mot 309 för Poincaré. Fastän Clemenceau och Combes ytterligt ifrigt arbetade för den älskvärde, men politiskt föga betydande P:s kandidatur, besegrades han dock vid valet 17 jan., hvarvid han i den slutliga omröstningen af 859 afgifna röster blott erhöll 296 mot 483 för Poincaré. V. S-g. Pan (grek. IIäv), grek. myt., forngrekisk skogs-och herdegud, var son till Hermes och en arkadisk skogsnymf (Dryops' dotter), enligt andra sagor till Zeus och Kallisto eller till Apollon. I det äldre epos (Homeros och Hesiodos) namnes P. ingenstädes, men en af de s. k. homeriska hymnerna, hvilken på ett synnerligen liffullt sätt skildrar gudens skaplynne, berättar, att han redan vid sin födelse var utrustad med bockhorn och bockben samt långt skägg, så att hans moder vid hans åsyn förskräckt ryggade tillbaka. Men Hermes förde med välbehag sin son upp till Olympen, där hans burleska utseende och lustiga väsen tillvunno honom alla gudarnas, men i synnerhet Dionysos' bifall. I dennes uppsluppna följe är han äfven en ofta förekommande medlem, till hela sin natur släkt med de likaledes dit hörande satyrerna (se S a t y r e r). Sitt egentliga tillhåll har han dock i de djupa skogarna och på de öde bergen, där han vallar och beskyddar hjordarna samt förlustår sig med att jaga villebrådet eller dansa med de honom ystert kringsvärmande nymferna och spela för dem på sin herdeflöjt. Sagan om P. som uppfinnare af herdeflöjten (syrinx} har gett upphof åt en ny saga, att P. älskade en nymf vid namn Syrinx och förföljde henne till floden Ladon i Arkadien, där hon plötsligt förvandlades till vass, af hvilken P. tillverkade sin herde-flöjt. I allmänhet var sålunda P. af ett välvilligt och gladlynt sinnelag, likasom satyrerna en typ för den naturfriska sinnliga lefnadslusten. Men stundom kunde han äfven uppträda som en fruktansvärd, skräckinjagande gud. En outsäglig ångest och bäfvan ("panisk förskräckelse") grep den, som i skogens enslighet plötsligen förnam hans väldiga