1415 Pandion-Panelgesims 1416 Pandion (grek. Ilavdtcov), två sagokonungar i Aten, af hvilka den äldre namnes som son af Erich-thonios, den yngre af Kekrops II eller af Erechtheus och fader till Aigeus. A- M. A. Pandion, zool. Se Fiskgjusar. Pandionidse, zool. Se Fiskgjusar. Panditer. Se P u n d i t e r. Pandi Pand( Pandl ab. Se P un j a b. ang, en ö i ögruppen Kangean (se d..o.). im, hufvudstad i portugisiska kolonien Goa (se d. o.). Pando [pa'ndå], José Manuel, boliviansk president. Se Bolivia, sp. 1011. Pandöra, astron., en af småplaneterna. Pandora [-dåra; grek. Ilavdcoga 1. Ilavdwor)], grek. myt., den första kvinnan på jorden och urbilden för det från henne härstammande kvinnosläktet. Människorna (d. v. s. männen) lefde i förstone, säger Hesiodos, fria från sjukdomar och vedermödor. Men då de genom Prometheus kommit i besittning af den himmelska elden, vredgades Zeus och beslöt att sända dem ett fördärf, som de själfva skulle omfatta med hänförelse. På hans befallning danade Hefaistos af fuktig lera en kvinnobild, åt hvilken de öfrige gudarna förlänade lif, konstfärdighet, fägring och listig förförelsekonst. Den sålunda skapade kvinnan erhöll namnet P. (af pan, allt, helt, och doron, skänk), enligt Hesiodos' tolkning emedan hon var alla gudarnas skänk till människorna. Ordet kan eljest äfven betyda "den all-begåfvade" eller "den af alla begåfvade". Hermes förde henne till Epimetheus (se d. o.), det mänskliga lättsinnets representant, hvilken äfven, ehuru varnad af sin broder Prometheus, emottog henne i sitt hem och "märkte fördärf vet, först när han hade det". P. lyfte där locket af ett stort kärl, hvari alla sjukdomar och olyckor voro inneslutna. Dessa flögo då ut öfver världen, och en dast hoppet stannade kvar, emedan P. åter pålade locket, innan det hann flyga ut. Det är af fabelns ordalag icke klart, huruvida hoppet själft betraktas som ett ondt (bedrägligt hopp) eller som ett godt och om dess kvarstannande innebar en minskning eller en tillökning i mänsklighetens olyckor. Icke heller namnes det, huruvida det ifrågavarande kärlet ("P:s ask") med sitt innehåll var af P. medfördt som hemgift eller om, som andra mena, Prometheus, mänsklighetens välgörare, däri inneslutit olyckorna och ställt det i förvar hos sin broder. Senare grekiska skalder ha omdiktat sagan i sådan riktning, att kärlet var fylldt med idel lyckogåfvor, hvilka vid lockets oförsiktiga öppnande flögo ut och sålunda gingo förlorade för mänskligheten. A. M. A. Pandora [-dåra], mus., detsamma som pandura (se d. o.). Pandoras ask (kärl). Se Pandora. Pa^drosos (grek. IJdrdgooog), grek. myt., den uppfriskande daggens gudinna, dotter till den attiske urkonungen Kekrops (hennes systrar voro Aglauros och Herse). P. egde på borgen i Aten en helgedom, Pandro'seion, inom hvilken det af Athena skapade heliga olivträdet befann sig. Se Aglauros, Erechtheus och Herse. A.M.A. Pandsj (P a n ds c h). Se A m u D a r j a. Pandora, mus., ett mandolinliknande instrument af samma art som b an dur a (se d. o.). Pandurer, ett slag af oregelbundna trupper, som förekom i Österrike i midten af 1700-talet och lånade sitt namn från de kroatiske och slavonske adelsmännens väpnade lifknektar. Den slavonske godsegaren frih. Frans v. d. Trenck uppsatte och utrustade på egen bekostnad ett regemente pan-durer, med hvilka han vid österrikiska tronföljds-krigets utbrott 1741 gick i kejsarinnan Maria Tere-sias tjänst. Pandurerna voro storväxta, djärfva kämpar, till stor del röfvare, väl förfarna i parti-gängarkriget. 1744 ökades regementets styrka till 2,500 man jämte 530 husarer, och 1756 gick det under nummer 13 in bland Österrikes regelbundna infanteriregementen. C. O. N. Panegyrik (grek. panegyrikofs, af pan, allt, helt, och afgyris, församling) kallades hos forntidens greker ett inför en större församling hållet offentligt festtal, afsedt att ge uttryck åt feststämningen, framhålla festens betydelse och förhärliga dess föremål. Panegyriken har ett öfvervägande estetiskt syfte, i motsats till de inför domstolarna eller i den politiska folkförsamlingen hållna talen, och utmärker sig därför framför dessa genom en prunkande, med alla retorikens konstmedel smyckad stil. Först under förfallets tid blef det brukligt att egna sådana loftal åt enskilda framstående personer. För öfnings skull eller som retoriska mönsterbilder författades panegyriker icke sällan öfver uppdiktade eller mytologiska ämnen. Panegyriska tal, dels under denna allmänna benämning, dels äfven med en rubrik, som närmare anger plats och omständigheter (olympiska, pythiska, panathe-naiska tal), författade af talarna Lysias, Isokrates och Aristeides, finnas ännu i behåll. Hos romarna var det af ålder brukligt att hålla ett berömmande minnestal öfver aflidna förtjänta män eller öfver bortgångna anhöriga. Sedermera infördes äfven i Rom panegyriker efter grekiskt mönster. Det bästa i behåll varande alstret af denna romerska vältalighetsart är ett af Plinius d. y. författadt tacksägelse- och loftal till kejsar Trajanus. Snart urartade den panegyriska vältaligheten till ett öfverdrifvet och krypande smicker. Jämförelsevis goda äro några omkr. 300 e. Kr. i de galliska städernas namn af Eumenius och andra retorer författade loftal öfver romerska kejsare, utgifna i samlingen "Panogyrici veteres latini" (senast af Baehrens 1874). - I den nyare tidens språkbruk förstår man med panegyrik ett personligt loftal, ofta med bibetydelse af ett öfverdrifvet eller ensidigt förhärligande med åsidosättande af den historiska sanningen. - Panegyriker 1. panegyri'st, författare af en panegyrik, lof-talare. - Adj. .p a ne gy risk. A. M. A.* Panel (mlat. panellus, af lat. pannus, tygstycke), brädbeklädnad af väggarna i ett rum. Panelen täcker i regel endast nedre delen af väggen till en höjd, som växlar från l/t m. till manshöjd och däröfver. Den höga panelen tillhör företrädesvis renässansen och ännu äldre tider; den låga kom i bruk under 1600-talet. Vanligen är panelen sammansatt af fält eller speglar (fyllningar), om-gifna af ett profileradt ramverk. Prydliga panel-verk från 1500-talet finnas i Sverige i vissa rum i Gripsholms och Kalmar slott (se G r i p s h o l m, fig. 4, och Kalmar slott, fig. 1), från 1600-talet på Drottningholm. Jfr Panna. Panelgesims. Se Ge si m s.