1419 Panhormus-Panin 1420 Perikles, Lysander och Alexander den store, östromerska riket förverkligade i sin mån dessa idéer, men efter dess slutliga fall 1453 dröjde det ända till 1700-talets slut, innan panhellenismen på allvar framträdde bland de under turkiskt ok suckande grekerna, då till en början representerad af hemliga sällskap, "hetairior" (se H e t a i r i a 2). Panhellenistiska sträfvanden ha sedermera genomgått såväl det grekiska frihetskrigets som hela det ny grekiska konungarikets historia. De ha under de senaste årtiondena förnämligast yttrat sig i försök att med konungariket Grekland införlifva dels Epirus och den turkiska delen af Tessalien, dels Kreta och öfriga mestadels af greker bebodda öar i Egeiska hafvet. Grekisk-turkiska kriget 1897 blef genom grekernas förkrossande nederlag ett hårdt slag för panhellenismen, men desto större framgångar vann den genom Balkankriget 1912-13 (jfr Kreta, äfven i Suppl., Orientaliska frågan och Turkiet, historia). Om pan-hellenismens sträfvanden, som ingalunda äro helt uppfyllda ens genom de senaste stora framgångarna, se V. Bérard, "La Turquie et Thellénisme contem-porain" (1893) och essay samlin gen "La Gréce" (1908; utg. af "Ligue fran9aise pour la défense des droits de rhellénisme"). V. S-g. Panhorrmus, latinskt namn på Palermo (se d. o.). Panlceae, löt. SeGraminese. Pänicum L., löt., grässläkte med öfver 300 arter, företrädesvis förekommande i länder med varmt klimat. De l-2-blommiga småaxen sitta i ax, klasar eller vippor; blomfjällen förhårdna och sakna borst. I Sverige finnas endast 2 arter, P. humifusum Kth (Digitaria humifusa L. C. Eich.), sällsynt på åkrar i de sydligaste provinserna, och P. Grus Galli, sällsynt på odlade ställen. Flera arter äro värdefulla fodergräs, t. ex. P. sangui-nale i Nord-Amerika ("crab grass"), P. spectabile och P. maximum ("Guinea grass") i tropiska länder och P. Icevinode ("coola grass") i Australien. P. sanguinale och P. miliaceum lämna hirs (se d. o.). Som prydnadsväxter odlas den bredbladiga P. plicatum, P. capillare (Eragrostis elegans) m. fl. G. L-m. Panier [-nie;], fr. (af lat. panärius, brödkorg), eg. korg; styfkjortel (se Dräkt, sp. 938); i moderna kvinnodräkter betecknar panier ett slags höftdrapering. Pani-indianer. Se Pawnee. Pani'k, Pänisk förskräckelse (af gudanamnet Para, se d. o.), plötslig och häftig skräck, som griper en hel samling människor. Panikonografi (af grek. pan, allt, eikön, af-bild, och grafféin, inrista), detsamma som g i 1-1 o t a ge (se d. o.). Pa^in, Nikita Ivanovitj, grefve, rysk statsman, f. 1718, d. 1783 i Petersburg, blef i maj 1748 rysk minister i Sverige efter v. Korff (se d. o.), hvars försök till inblandning i Sveriges inre angelägenheter han fortsatte, om ock med något större hof samhet i formen. Med anledning af ryktet, att hattpartiet vid Adolf Fredriks tronbe-stigning ämnade utvidga konungamakten, inlämnade han 18 jan. och 23 aug. 1749 protester mot hvarje dylik förändring, påstående, att ryska regeringen genom freden i Nystad garanterat 1720 års regeringsform, ja hotade vid det sistnämnda tillfället med, att en rysk armé skulle vid konung Fredriks död inrycka i Finland för att skydda den svenska friheten. Då den svenska regeringen svarade, att ett dylikt steg skulle anses som en krigsförklaring, öf-verlämnade P. i jan. 1750 en ny skrifvelse, hvari han föreslog en konvention mellan Sverige och Ryssland om regeringsformens upprätthållande, men äfven detta försök afvisa-des, och P. måste slutligen låta sig nöja. De ryska hotelserna, förstärkta genom sammandragning af trupper vid finska gränsen, bidrogo till, att hattchefernas och det unga tronföljarparets planer på utvidgning af konungamakten alldeles måste uppges. Först sedan tronskiftet 1751 försiggått under inre lugn och utan ändring af författningen, upphörde det spända förhållandet till Ryssland, och när Sverige sedan i Sjuåriga kriget deltog på Rysslands sida mot Preussen, kom P. till och med i vänskapligt förhållande till de ledande svenske politikerna. Hemkallad 1759 för att bli guvernör för storfurst Paul, bidrog han verksamt till den revolution, hvarigenom Peter III 1762 störtades. Hans mening var, att Paul skulle i stället bli kejsare; och det uppges, att han därvid velat införa en styrelse enligt mönstret af den svenska rådsregeringen, för hvilken han fattat smak under sin vistelse i Sverige. Men Katarina II ryckte till sig makten, och P. fann sig i att bli hennes förste minister. Som sådan utöfvade han ledningen af den ryska utrikespolitiken under det skede af hennes regering, som utmärkes af Polens första delning, hennes första krig med turkarna och det s. k. mageskiftet med Danmark (se Holstein, sp. 1025). Därunder fortsatte P. den politik mot Sverige, för hvilken han som sändebud varit språkrör, bekämpade hattpartiet och sökte genom upprätthållande af frihetstidens statsskick samt med mössornas tillhjälp bringa Sverige i beroende af Ryssland. När mössorna vid 1765 -66 års riksdag genomdrifvit, att för förändringar i Sveriges grundlagar skulle fordras två riksdagars och alla 4 ståndens samtycke, kallade P. detta "sitt lifs största framgång", men han nödgades dock bevittna, huru Sverige genom 1772 års statshvälfning frigjorde sig från Rysslands förmyn-derskap. P. uppträdde dock i det följande mycket hofsamt och betraktades till och med, efter att 1775 ha förmått kejsarinnan till försonlig hållning i en obetydlig etikettstvist, som Sveriges vän och gynnare. P. var den, som främst bestämde Katarina II:s hållning i fråga om den väpnade neutraliteten, och kom därigenom att väsentligen befordra den samverkan mellan Sverige och Ryssland i denna viktiga sak, som fick sitt främsta uttryck i 1780 års berömda konvention. P. var för öfrigt en utpräglad vän af Fredrik II och Preussen. Det intima förbundet mellan Ryssland och Österrike