1475 Panurginae-Paoli 1476 Dasypoda plumipes, hona (7/4 nät. storl.). f. 1856, elev af A. Winding, Y. Bendix och Rosen-hoff i Köpenhamn samt W. Tappert i Berlin, har författat del I af den stora Illustreret musikhistorie (1905; 2:a delen skrifven af W. Behrend) samt Musikhistorien i kortjattet jremstilling (1910) och uppsatser om äldre nordiska musikinstrument. Hon blef 1906 lärare i musikhistoria vid konservatoriet i Köpenhamn. 1. E. Ebg. Panurgi'nae, zool., underfamilj af ensamlefvande bin, med samlingshår på bakbenen. Hit höra tio svenska arter, fördelade på släktena Dasypoda, Panurgus och Rhophites med resp. 3, 2 och 5 arter. Störst (12-18 mm.) äro arterna af Dasypoda, som särskildt utmärkas af honornas mycket långa, kring bakbenen yfvigt utstående samlingshår, hvilka gifvit anledning till benämningen strump-bin. De i jorden graf da bona utgöras af en hufvud-gång, kring hvilken på olika höjd äro anordnade af-långa celler, på insidan beklädda med ett tunt och bräckligt, fernissliknande lager och provianterade med en något tillplattad pollenkula, omgifven af en ringa mängd flytande honung. G- A-z. Panurgus, zool. Se Panurginse. Panörus, zool. Se Skäggmessläktet. Panuttaret, finsk myt. Se Pä n u. Pany^SJS (grek. Uavvaoig, men äfven Ilavv-aoois), berömd forngrekisk skald från Halikarnassos på 400-talet f. Kr., samtida och släkt med historie-skrifvåren Herodotos. Under titeln Herakleia efterlämnade han en episk dikt i 14 böcker, hvilken behandlade Heraklessagan. De fragment, som bevarats, äro utgifna af Tzschirner (1842), af Kin-kel i "Epicorum graecorum fragmenta", I (1877) samt af Diibner och Lehrs i "Epici grseci" (1881). A. M. A. Panzv vid insektnamn förkortning för G. W. F. P an zer (se d. o. 2). Panzacchi [-tsa'kki], Enrico, italiensk författare och kritiker, f. 1840, d. 1904 i Bologna. P. började med att studera juridik, men öfvergick till filologi och estetik, vardt 1867 lärare vid lyceet i Bologna, 1871 professor vid Akademien för de fria konsterna därstädes, sedermera direktör för samma akademi och slutade som professor i estetik och konsthistoria vid universitetet i Bologna. P. var en af Carduccis vapendragare och rådgifvare och tillhörde särskildt som kritiker dennes skola. Till sin åskådning var P. idealist och fiende till deka-denterna och veristerna. Det hvilade något verkligt djupt poetiskt öfver hans diktning, som är fylld af vackra naturstämningar och en stark musikalisk känsla och ofta närmar sig den äkta folkdiktningstonen. P. var diktare, novellist, kritiker, talare och tidningsman, och med sina uppsatser inom det musikaliska området kämpade han för wagnerismens anammande i Yerdis hemland. Följande arbeten af honom äro att nämna: Lyrica, romanze e canzone (1877), Teste quadrc, saggi critici (1881), Racconti e liriche (1882), A mezza. macchia (1884), Racconti incredibili e credibili (1885), Critica spicciola (1886), Nuove liriche (1888), I miei racconti (1889), Pocsic (1894), samlade dikter, N el mondo della musica: impressioni e ricordi (1895), Saggi critici (1896), Nel campo deir arte, assaggi di critica (1897), Rime novelle (1898), Morti e viventi (s. å.), Conferenze e dis-corsi (s. å.), Vårte nel secolo XIX (1901), Cor sincerum, nuove liriche (1902). Han försökte sig utan vidare framgång äfven som dramatiker. Se Croce i "Critica", bd 4 (1906). H. N. Panzer. 1. Georg Wolfgang Franz P., tysk bibliograf, f. 1729, d. 1805 som förste pastor vid S:t Sebalduskyrkan i Niirnberg, utgaf bl. a. Entwurf einer vollsländigen geschichte der deut-schen bibelubersetzung D:r Martin Luthers vom 1517-1581 (1781; 2:a uppl. 1791), Annalen der älteren deutschen literatur (1788-1805) och An-nales typographici (11 bd, 1793-1803). - 2. Georg Wolfgang Franz P., den föregåendes son, tysk naturvetenskapsman, f. 1755, d. 1829, skref ett arbete med titel C. v. Linnés voll-ständiges pflanzensystem (1782) samt utgaf det förtjänstfulla illustrerade verket Fauna insectorum Germanice initia (110 hftn, 1785-98; forts, af H. Schäffer). Paola [päåla], kretsstad i italienska prov. Co-senza (Kalabrien), vid Tyrrhenska hafvet. 5,590 inv. (1901). Handel med vin och sydfrukter. I närheten föddes stiftaren af minimernas orden Frans från Paola. (J- F. N.) Paoli [paåli], korsikansk släkt, utmärkt för sitt deltagande i de på 1700-talet gjorda försöken att befria Corsica från främmande herravälde. - 1. Giacinto P., f. 1702, d. 1768, till yrket ursprungligen läkare, blef 1735 tillika med en annan be-pröfvad patriot, Giafferi, korsikanernas general i kampen mot Genua. Efter Teodor von Neuhofs ankomst till ön (1736) stod han till en början i godt förstånd med denne, men visade snart, liksom öns andra ledande män, kallsinnighet mot den till konung valde främlingen. Vid fransmännens ankomst till Corsica 1739 drefs P. i landsflykt. Han begaf sig till Neapel och fick där befälet öfver ett regemente utvandrade korsikaner. - 2. Pasquale P., den föregåendes son, f. 26 april 1725 på Corsica, d. 5 febr. 1807 i en by invid London, följde 1739 sin fader till Neapel, men återvände till det återupptagna frihetskriget och blef 1755 Corsicas ge-neralissimus, med diktatorisk regeringsmyndighet. Han fyllde sitt uppdrag på ett synnerligen förtjänstfullt sätt, icke minst vidkommande landets inre angelägenheter (se Corsica, sp. 761), men måste 1769 rymma fältet för franska trupper, sedan Genua åt Ludvig XV sålt sin rätt till ön. Från England, dit han flytt, återkom han 1790 till Corsica, när franska nationalförsamlingen tillät alla landsflyktiga frihetsvänner återvända. Själf republikanskt sinnad, mottog han chefskapet för nationalgardet och förvaltningen på ön, som då