behof och i hvarje fall icke ett sådant, som rönt erkännande i lagstiftningen. Såväl det ena som det andra eger sin tillämplighet jämväl i fråga om de förordnanden, hvilka för fall af inträdd ändring i eganderätten till intecknad egendom och en däraf föranledd uppdelning af det personliga och panträttsliga ansvaret låta fordringsinteckningens upphörande eller försvagande genom dess innehafvares åtgärd eller försummelse lända till motsvarande befrielse för den förutvarande egaren i hans fortsatta personliga ansvar. Vanliga sätt för ett panträttens särskilda upphörande är vid handpant besittningens och vid fordringsinteckning dels dess dödande på innehafvarens begäran och dels hans bristande förnyelse däraf. I det stora hela är det en egendomlighet för svensk rätt att kräfva fordringsintecknings förnyelse hvart tionde år och sålunda underkasta pantsäkerheten särskild preskription. Emellertid medför, då eganderätt och personligt ansvar finnas på samma hand, dylik förnyelse äfven afbrott i fordringspreskriptionen, och tarfvas alldeles icke förnyelse af inteckning i järnväg till säkerhet för tryckta eller graverade obligationer. - Där panträtt är förenad med besittning, föranleder denna särskilda obligatoriska verkningar, nämligen vid handpant i lösöre snarlika inlagets och vid införsel alltefter omständigheterna arrendets eller hyrans. Allmänt är dock panthaf-vare ansvarig för skada genom bristande normal vårdnad af egendomen, men eger ock ersättnings- och panträtt för nödiga kostnader därå. Vid pantens återlösande har han att redovisa uppburen afkastning, i mån som han icke, såsom vid införsel vanligen aftalats, varit berättigad att behålla den i gengäld för räntan eller viss dess andel. Lagstiftningen om underpant har i obligatoriskt hänseende ej att förete annat än stadganden om förtida betalning. Rätt att kräfva sådan har intecknings-hafvare för fall af egendomens vanvårdande från egarens sida. En plikt att i förtid mottaga betalning kan åter följa af ej allenast exekutiv försäljning, utan äfven expropriation och kvasiexpropria-tion. Härtill komma vid panträtt i fartyg dess kondemnation eller förändring till nationaliteten. Litt.: Gadolin, "Pantsättning af jord enligt medeltida svensk landsrätt" (1909). Jfr Edsvuren förrättningsman, Förmånsrätt, Handpant, Hypotek, Ocker, Pant och Retentionsrätt. A. W. Pan-tschen ("lärd"). Se Lamaism, sp. 930. Pantzarhielm, Hans Fabian Axel Erik, militär, politiker, f. 13 okt. 1844 i Ystad, d. 14 maj 1912 å Malen, blef underlöjtnant vid Vendes artilleriregemente 1864 och kapten 1879 samt tog afsked 1896. P. hade strax förut väckt mycket stor uppmärksamhet genom sina under märket Z. utgifna oppositionella militära broschyrer. Vald 1896 på folkpartiets program till riksdagsman för Landskrona, hade P. redan under de första dagarna af sitt mandat att utkämpa en het dust med tre högre militärer, som utmanat honom till en diskussionsduell; han utgick ej utan heder ur den ojämna striden. Sedan liberala samlingspartiet bildats 1900, blef han suppleant i förtroenderådet och var det t. o. m. 1904; med 1905 lämnade P. riksdagen, där han egde större inflytande, än den i allmänhet tyste och slutne mannen ville låta påskina. Han var statsrevisor 1900--02 och blef 1901 led. af försvarsutskottet, där han var ganska verksam vid genomdrifvandet af den segrande kompromissen, ehuru han från början uppträdde som regeringsförslagets motståndare. P. var medlem af egnahemskommittén 1899--1901 och af kasernbyggnadsnämnden 1902. Från nämnda år till sin död var han en af öfverkontrollörerna vid brännvins- och maltdryckstillverkningen. <tab> J. C. Panu, finsk myt., i de finska trollsångerna = såväl "eld" som "eldens gud". Äfven Panut-taret - "eldgudinnorna" förekommer i trollsångerna, E. N. S. Panum. 1. Peter Ludvig P., dansk fysiolog, f. 19 dec. 1820 i Rönne, d. 2 maj 1885 i Köpenhamn, blef student i Kiel 1840, med. doktor i Köpenhamn 1851 och utsändes 1846 till Färöarna för att bekämpa en häftig mässlingsepidemi, om hvilken han 1847 författade en utmärkt afhandling, där han äfven lämnade intressanta meddelanden om lefnadssättet på öarna. Vid kolerautbrottet i Danmark 1850 erhöll och löste han på samma utmärkta sätt ett liknande uppdrag. 1851 -53 studerade han i Wiirzburg och Paris, hvarvid han kom att stå nära den nya fysiologiska skolan, särskildt Virchow. 1853 vardt han professor i Kiel, men flyttades 1864 till Köpenhamn, där han trots de äldre läkarnas häftiga motstånd fick till stånd ett fysiologiskt laboratorium (1867) och gaf sin vetenskap en dittills okänd utveckling och betydelse för läkarbildningen såväl genom föreläsningar som grundliga forskningar. Han sträfvade framför allt att hålla fysiologien i nära förbindelse med den praktiska läkarkonsten och att få fram allmännyttiga resultat (t. ex. framställning af blodmjöl och kraftbröd) samt uppr lysa allmänheten om näringsmedlens värde. Den af P. i Danmark införda vivisektionen försvarade han 1879 med kraft mot djurskyddsvännerna. Med Axel Key uppsatte P. 1868 "Nordiskt medicinskt arkiv". 1884 stod P. i spetsen för den internationella läkarkongressen i Köpenhamn. Bland hans många skrifter märkas särskildt Physiologische untersuchung über das sehen mit zwei augen (1858), Vber die entstehung der missbildungen (1860) och Experimentale untersuchungen zur physiologie und pathologie der embolie, transfusion und blutmenge (1864), af hvilka de två sistnämnda ha varit banbrytande. Därefter utkom en grundlig Haandbog i menneskets physiologi (2 bd, 1865-72), hvaraf enskilda delar utgifvits i ny bearbetning, Bidrag til kundskab om misfostrenes physiologiske betydning (1877) och slutligen Vort medicinske fakultets oprindelse og barndom (1879) samt Bidrag til vort medicinske fakultets historie 1648--1766 (1880). Han var led. af svenska Vet. akad. (1876) och af Vet. soc. i Uppsala (1877). - 2. Hor-te n se P., den föregåendes dotter, musikhistoriker, 20 b. 47