alltmera vinna utbredning. Från den tiden daterar sig pappersindustriens senare utvecklingsskede. Ehuru den europeiska papperstillverkningen härstammar från Kina, skilde den sig länge från den kinesiska däruti, att den framställde papper endast af lump (slitna bomulls- och linneväfnader), hvilket araberna påbörjat, under det att kineserna tillverkade sitt papper af ämnen, tagna direkt ur växtriket. Sedan med pappersmaskinens införande produktion och förbrukning af papper tilltogo i sådan grad, att tillgången på lump visade sig otillräcklig, började äfven de europeiska pappersbruken förarbeta råämnen, hämtade direkt ur växtriket. På 1830-talet begynte man, vägledd af fransmannen Piette, tillverka halmpapper. 1846 lyckades Vœlter i Heidenheim praktiskt lösa Kellers idé att genom träs slipning mot roterande sandstenar under begjutning med vatten framställa slipad trämassa. Denna för Sverige viktiga uppfinning vann här insteg i slutet af 1850-talet. Kunskapen om, att cellbyggnaden i våra vanliga lösa träslag kunde lämna en mera långfibrig pappersmassa än den slipade trämassan, som i anseende till den våldsamma behandlingen blir så söndermald, att den mera är att anse som ett fyllnadsstoff än som en pappersmassa, ledde till upptagandet af förut gjorda försök att på kemisk väg isolera och frigöra träcellulosan från träets öfriga beståndsdelar. Dessa försök kröntes snart med den framgång, att man af den kemiskt frambragta träcellulosan enbart kunde framställa t. o. m. ett godt skrifpapper. Under 1870-talet började man i större skala anlägga kemiska trämassefabriker, först enligt "sodametoden", d. v. s. genom att under högt tryck koka det i grofva flisor sönderhackade träet med 20--25 proc. kaustik soda, några år senare enligt af svensken K. D. Ekman i Sverige och bröderna Mitscherlich i Tyskland efter idé från Amerika praktiskt utarbetade metoder för cellulosans kokning under tryck medelst lösning af surt svafvelsyrligt salt -- numera endast sur svafvelsyrlig kalk -- den s. k. sulfitmetoden. Jämte de ofvannämnda förarbetas äfven andra råämnen (espartogräset, jute m. fl.) till papper. Sodametoden är numera aflöst af den s. k. sulfatmetoden, som kännetecknas däraf, att kokluten innehåller utom kaustikt natron äfven svafvelnatrium i riklig mängd. Hufvudmomenten vid papperets framställande äro massberedningen, formningen och appreteringen. Lumpen sorteras, med hänsyn till bearbetning och ändamål, efter spinnämne, finhet, hvithet, färg etc. uti flera sorter, sönderskäres i lumpskärningsmaskinen, befrias från damm i lumprensen, renas och uppluckras genom bykning (kokning under tryck i slutna kokpannor) med vatten och soda eller kalk, sköljes, söndermales flytande i vatten i halftygskistan (halftygsholländaren) till s. k. "halftyg" mellan en roterande, knifbesatt vals och fasta knifvar, blekes med klorkalklösning, om den skall förarbetas till hvitt papper, sköljes samt färdigmales till s. k. "heltyg" i den halftygskistan snarlika heltygskistan (heltygsholländaren, jfr fig. 1). -- Halm, esparto, jute och likartade råämnen rensas, knutbefrias (skäras stundom till hackelse), bykas med svag kalk- eller sodalut, om tillverkning af omslagspapper afses, men i kaustik lut vid högt tryck, om hvitt papper skall beredas, samt söndermalas och blekas på likartadt sätt som lumpen. -- Slipad trämassa framställes dels genom slipning af råa skalade vedkubbar, dels genom slipning af med ånga basade sådana. I förra fallet erhålles en

Fig. 1. Holländare i A.-b. Papyrus' fabriker vid Mölndal, tillverkade vid Jönköpings mekaniska verkstad.

hvit massa, utan större bindekraft, i senare fallet en mer eller mindre brun massa, s. k. halfkemisk trämassa af så stor bindekraft, att den låter enbart forma sig till omslagspapper, billigt tapetpapper och papp. Omedelbart efter slipningen följer en omsorgsfull silsortering. -- Den kemiska trämassan blir efter den ofvan antydda kokningen sköljd och sönderpiskad i holländare eller på likartadt sätt verkande maskiner. Soda- liksom sulfatmetoden förutsätter, för att bli lönande, att sodan återvinnes från den använda luten. Den kemiska trämassan har 2--3 gånger större värde än den slipade. -- Somliga papperssorter framställas visserligen af ett enda råämne, men för flertalet och i synnerhet för de hvita sorterna sammansätter man pappersmassan af heltyg från olika råämnen, såväl med hänsyn till, att olika råämnen förläna papperet olika egenskaper som ock med hänsyn till papperets kvalitet och pris. Samtidigt med blandningen af de olika heltygen införas af förut nämnd anledning kaolinlera, limämne och färgämne. Masslimningen, som förekommer endast när papperet ej skall limmas efter formningen, sker med hartssåpa och alunlösning samt har sin grund i den bildade hartslerjordens frändskap med vegetabiliska fibrer. Papperets formning sker såväl för hand som på maskin. Formning för hand, numera i allmänhet använd blott för papper af hög kvalitet (sedel-, kopparsticks-, akvarellpapper etc.), består i följande operationer. Formaren uppfångar ur kypen en afpassad mängd af den 50°--70° varma, utspädda massan på den af den lösa däckelramen kantade metallduksformen, skakar denna horisontalt, under det vattnet afrinner, så att en jämtjock filt erhålles, samt aflämnar formen till guskaren, som aftrycker pappersfilten mot en yllefilt. En sålunda bildad stapel af papper med filtmellanlägg pressas och isärtages, hvarefter papperet pressas enbart. Härpå följa torkning, limning genom neddoppning i tunt animaliskt lim (såvida massan ej blifvit limmad), limtorkning, sortering, glättning mellan valsar ("appretering"), packpressning m. m. -- Till pappersmaskinen (fig. 2)