Wallensteins fall öfvertog befälet öfver den kejserliga armén, utnämndes P. till kejserlig fältmarskalk. Det blef P:s uppgift att innesluta Magdeburg, medan Tilly till en början egnade sin upmärksamhet åt operationerna mot Gustaf II Adolf, och äfven sedan öfverbefälhafvaren förenat sig med belägringsarmén, dref han med hänsynslös energi på verket. Yid stadens stormning (10 maj 1631) tillföll honom en hufvudroll. I slaget vid Breitenfeld brötos hans våldsamma kavallerianfall mot svenskarnas högra flygel; efter nederlaget påstods det, att hans framryckning varit förhastad och väsentligt bidragit till den olyckliga utgången af slaget. Emellertid hade samarbetet mellan Tilly och P. blifvit allt sämre, och Maximilian fann sig slutligen föranlåten att anvisa den sistnämnde en själfständig verksamhet. Han sände honom till nordvästra Tyskland för att öfvertaga befälet öfver de där kvarlämnade, ej obetydliga katolska stridskrafterna. P:s närmaste uppgift var att omintetgöra svenskarnas förhoppningar att få exploatera dessa landsdelars resurser; han förespeglade sig emellertid äfven att kunna samla tillräckliga krafter för att draga Gustaf Adolfs uppmärksamhet från Syd-Tyskland. Genom att koncentrera sina stridskrafter bakom Weser vann han en tryggad utgångspunkt, hvarifrån han genom djärfva ströftåg tillfogade de olika svenska kårbefälhafvarna allvarsamma förluster, så mycket lättare, som inbördes oenighet och händelserna på hufvudkrigsskådeplatsen omintetgjorde deras samverkan. P:s försök att undsätta det af holländarna belägrade Maastricht misslyckades däremot. Då Wallenstein genom sitt infall i Sachsen drog Gustaf Adolf efter sig mot norr, förenade sig P. med hufvudarmén, men skilde sig snart åter från denna för att företaga ett nytt ströftåg västerut. Underrättelsen att Gustaf Adolf angripit Wallenstein vid Liitzen förmådde honom att vända om. Han nådde slagfältet tidigt nog för att genom ett verksamt anfall täcka den kejserliga härens återtåg; själf fördes han dödligt sårad därifrån och afled följande dag. - Litt.: Hess, "G. H., graf z. P." (1855), Röckl, "Quellenbeiträge zur geschichte der kriege-rischen thätigkeit P:s", I-III (1889-93), och Herold, "G. H., graf z. P." (1906). Pappenheim, Max, tysk rättslärd, f. 2 febr. 1860 i Berlin, blef 1881 juris doktor där och 1888 professor i Kiel. Bland hans skrifter, hvilka till väsentlig del beröra nordisk rätt, särskildt rättshistorien, må nämnas Die altdänischen schutzgilden (1885), Ein altnorwegisches schutzgildestatut (1888), Die schwedischen gesetzentwürfe vom jahre 1890 betreffend das gesellschaftsrecht (1892), äfvensom en af P. jämte norrmannen Kr. Johannsen (1895) utgifven tysk öfv. af norska sjölagen, jämförd med den svenska och den danska. Åtskilliga tidskriftsuppsatser af P. ha ytterligare ådagalagt hans intresse för nordisk rättsvetenskap. I tysk rätt har han skrifvit bl. a. Handbuch des seerechts, l (1906). Pappenheimare, kyrassiärer i Pappenheims (se d o.) regemente. Ordet användes ironiskt i betydelsen blindt trogna anhängare, pålitliga stallbröder (efter ty. Daran erkenn' ich meine pappenheimer, en vers ur Schillers "Wallensteins tod"). Papper (fr. o. ty. papier, eng. paper) har fått sitt namn efter växten Cyperus Papȳrus, hvaraf de gamle egypterna framställde sin tids förnämsta skrifmaterial, papyrusrullen (se Cyperus och Papyrus). Vårt nuvarande papper är en filtartad produkt, som framställes därigenom, att en våt, fibrös massa, pappersmassan, beredd genom sönderrifning i vatten af vegetabiliska (mera sällan animaliska) ämnen, utskakas på metallduk. Växternas cellväfnad, cellulosan, utgör hufvudbeståndsdelen i de flesta papperssorter. Öfriga beståndsdelar hos växterna äro öfverflödiga för pappersfabrikationen och bli med större omsorg aflägsnade, i samma mån papperet önskas starkt eller hvitt och fint. Jämte den mer eller mindre rena cellulosan förekommer i papperet, alltefter dess beskaffenhet, äfven limämne (för att helt och hållet eller till väsentlig del borttaga pappersbladets benägenhet att läska), färgämne (för att färga eller ge det hvita papperet en för ögat behaglig färgnyans) samt mineralämnen, som kaolinlera, talk m. m. i olika syften: för att öka ogenomskinligheten hos papperet, tryckbarheten eller dess vikt m. m. Af yllelump till en del eller h. o. h. framställdt papper eller papp tjänar numera hufvudsakligen till golf- eller takpapp. Papper af ungefär samma slag som vårt nuvarande framställdes i Kina redan ett par århundraden f. Kr. af pappersmullbärsträdet (Broussonetia papyrifera) och andra ämnen, såsom nässelbast, gräs m. fl., hämtade direkt ur växtriket. Från Kina utbredde sig konsten att tillverka papper småningom västerut. På 600-talet e. Kr. var Samarkand i Buchara en hufvudort för papperstillverkningen. Sedermera uppblomstrade den i Bagdad och spred sig därifrån till länderna kring Medelhafvet. Grekerna lärde sig pappersmakarkonsten direkt i Asien på 800-talet. På 900-talet blef Kairo i Egypten en hufvudplats för papperstillverkning, därefter följde Damaskus i Syrien, Tabris i Persien, Danlatabad i Indien, Fes i norra Afrika, som säten för en utvecklad pappersfabrikation. Araberna, som redan omkr. 750 börjat förfärdiga papper af linnelump, införde på 1000-talet denna fabrikation i Spanien, hvarifrån papperstillverkningen fick insteg i Frankrike, där den erhöll en hög utveckling. Korsfararna lärde i Orienten känna papperstillverkningen och öfverförde konsten till Italien, där Fabriano i provinsen Ancona blef kändt för sitt goda papper. Detta skedde under 1100-talet. 1200 fanns ett handpappersbruk i Bologna, och sedan spred sig papperstillverkningen till andra italienska städer. Fabrianerna hade på sin tid omkr. 40 handpappersbruk, sålde öfverallt papper och satte i sin stads vapen mottot Cartam olim undique fudit ("sprider papper sedan gamla tider åt alla håll"). På 1300-talet fick papperstillverkningen insteg i Tyskland och vann där sedermera med boktryckarkonstens utbredning allt säkrare fotfäste. Hvad Sverige vidkommer, påstås det, att biskop Brask i Linköping låtit anlägga ett pappersbruk vid Tannefors på 1520-talet. Gustaf I lät vid Norrström i Stockholm anlägga en papperskvarn, som fanns kvar där till 1612, då den flyttades till Uppsala. Ända till början af 1800-talet formades papperet arkvis och för hand. Men på 1820-talet började den redan 1799 af fransmannen Louis Robert uppfunna, sedermera i England fullkomnade fourdrinier-pappersmaskinen, som formar papperet i lång bana,