NORDISK FAMILJEBOK KONVERSATIONSLEXIKON OCH REALENCYKLOPEDI Possessiön (lat. posse'ssio), besittning, innehafvande; fastighet på landabygden, gods. --Possessionät (ett i Sverige bildadt ord), egare af större lantegendom, godsegare. Possessiv (lat. possessivus, angifvande ett egande, af possidëre, ega, besitta), gramm., anger som attributivt tillägg till vissa grammatiska kategorier, att dessa äro uttryck för ett egande. Possessiv genitiv är sålunda genitiven syntaktiskt-- attributivt eller predikativt--, använd för att beteckna egaren; det egda föremålet är det, som bestämmes af genitiven. I uttrycken gossens bok eller boken är gossens är gossens possessiv genitiv. Samma betydelseförhållande kan uttryckas analytiskt, t. ex. boken åt gossen. I synnerhet är det vissa ordklasser, som kunna uttrycka ett egande, i hvarje fall i adjektivisk form: possessivt (nomen) adjektiv, t. ex. svenska folket = Sveriges folk, och possessivt pronomen: min, din, sin, vår, eder o. s. v. (se Pronomen). K. F. J. Possessörisk process (jfr Possession), jur., en till frågan om själfva besittningen af en sak begränsad process, i hvilken alltså frågan om rätten att besitta saken--petitorisk process --icke utgör föremål för pröfning. I svensk rätt bör i detta sammanhang anmärkas § 191 Utsökningslagen, enligt hvilket lagrum, i fall af själftäkt, öfverexekutor eger att på ansökan genast återställa det rubbade besittningsförhållandet; den talan, som enligt detta lagrum föres hos öfverexekutor, afser allenast besittningsfrågan. Annorlunda förhåller sig med en i vanlig civil rättegång förd talan om återställande af egenmäktigt rubbadt besittningsförhållande; här eger otvifvelaktigt svaranden påkalla pröfning af rätten att besitta. Jfr för öfrigt kap. 10 § 6 Byggningab. E. K. Possevino, Antonio, italiensk jesuit, en af den katolska reaktionens mest framstående forkämpar, f. 12 juli 1533 i Mantua, d. 26 febr. 1611 i Ferrara, var af borgerlig börd och härstammade från en känd guldsmedsfamilj i Mantua. Beskyddad af det mantuanska sändebudet i Rom, Capilupi, och af furstehuset Gonzaga, fick P. från 1550 fortsätta sina studier för kyrkans tjänst i Rom och där umgås i de högsta kretsarna samt 1555-59 som guvernör för två unga furstar Gonzaga fullända sin vetenskapliga utbildning i Ferrara och Padua. Gripen af tidens religiösa strömning, ingick han 1559 i den unga jesuitorden. Här fick hans lärdom och mångsidiga världsmannabildning snabb användning. Utan egentligt novitiat--något, som i sin mån förklarar hans senare visade ojesuitiska egensinniga själfrådighet äfven mot öfverordnade --fick han genom generalen Laynez' gunst redan 1560 en själfständig verksamhet. Som påflig agent i det efter den franska invasionen förödda Savojen skulle han understödja den nye hertigen Emanuel Filibert i striden mot valdenserna. P. började nu en mångsidig missionsverksamhet. 1560-62 vistades han i Savojen och 1562-72 som jesuitmissionär i Frankrike. Dessa P:s ungdomsår upptas af en energisk strid mot kättarna, valdenser och hugenotter, enligt jesuiternas vanliga metoder, predikan och ungdomens uppfostran i Canisius' katekes, upprättande af jesuitkollegier, dialektiska dueller med motståndarna o. s. v. Han vistades mest i södra Frankrike och var tidvis rektor för kollegierna i Avignon och Lyon. Men äfven en stor diplomatisk framgång i sin ordens tjänst lyckades han uppnå, då han vid mötet i Bayonne 1565 genomdref ett kungligt dekret om jesuitordens auktorisering som undervisande i hela Frankrike. Belöningarna uteblefvo icke. 1569 erhöll han professgraden och befordrades 1572 till den under den föga energiske generalen Mercurian mer än vanligt viktiga ställningen som ordens generalsekreterare i Rom.--I egenskap af påfligt sändebud i Sverige började han 1577 sin egentliga diplomatiska verksamhet, stödd på en rik erfarenhet i kampen mot kätteriet. Djärf och energisk, initiativrik och ärelysten, egde han många förutsättningar att lyckas. Som svar på Pontus De la Gardies beskickning sände Gregorius XIII P. till Johan III för att återföra