Possibel-Possibilister Sverige till katolicismen. Efter besök i Prag anlände han i dec. 1577 som kejserligt sändebud och iklädd världslig dräkt till Johan III:s hof. Under denna sin första vistelse i Sverige, dec. 1577- maj 1578, hade P. en viss framgång. Hans lärdom och diplomatiska skicklighet imponerade på Johan III. Konungen inhämtade ofta hans råd, äfven i politiska frågor, och gick slutligen så långt, att han en gång i maj 1578 biktade sig och mottog nattvarden af P. enligt katolsk ritus. Som Johans sändebud återvände P. till Rom med religiösa kompromissförslag i fråga om prästernas giftermål, lekmannakalken m. m. och med uppdrag att söka påskynda den neapolitanska arfsfrågans lösning. I intetdera lyckades han. En kardinalskommission afslog hösten 1576 med vanlig romersk oböjlig konsekvens de af Johan begärda dispenserna, och förhandlingarna i Neapel stodo fortfarande stilla. Det var alltså under betydligt ogynnsammare utsikter till framgång P. anträdde sin andra svenska resa juli 1579-aug. 1580. Nu uppträdde han i prästerlig dräkt och kämpade med kraft för sin sak. Men Johan III var af kyld, och med sin förening af vankelmod och oresonlighet var han i längden en mycket besvärlig motståndare. Det protestantiska motståndet i landet, understödt af den irån Tyskland återvände hertig Karl, försvårade ytterligare ställningen. Resultatet af P:s förhandlingar med Johan blef också, att bägge parterna vidhöllo sin ståndpunkt, men åtskildes utan brytning för att ej afskära uppnåendet af möjliga framtida fördelar. P. medförde en stor triumf i tronföljaren Sigismunds definitiva eröfring för katolicismen. Under väntan på en gynnsammare framtid under den se-nares regering ämnade han förbereda framgången genom svenska ynglingars uppfostran till katolska missionärer och spridande af propagandalitteratur på svenska språket. Genom politiska tjänster åt Johan tänkte han under tiden vidmakthålla sin och påfvestolens ställning i Sverige. Efter återkomsten till Rom kallades P. dock till andra verksamhetsfält. Kurian sände honom 1581 som fredsmedlare mellan Ryssland och Polen till östra Europa, och hans diplomatiska skicklighet triumferade i stilleståndsfördraget i Jam Za-polski 15 jan. 1582. Därefter besökte han Moskva, men lyckades ej af Ivan IV uppnå något för katolicismen. På återvägen uppvaktade han Stefan Båthory i Riga och vann därvid dennes varma vänskap. Därmed börjar en ny period i hans lif. De två likartade storslagna naturerna hade funnit hvarandra, och som polske konungens liflige beundrare återvände P. till Rom. Gregorius XIII gaf honom nu ett stort bevis på förtroende. Som chef för den katolska missionspropagandan i norra och östra Europa med vidsträcktare fullmakt än vanliga nuntiers återvände P. till Polen 1582. Han fick direktionen öfver alla jesuitkollegier och seminarier i östra Europa. Det var höjdpunkten af hans bana, men också början till hans fall. Han kom mer och mer under Båthorys inflytande. Han var dennes vän och förde dennes politik mera än påfvens. Genom att efter Ivan IY:s död alltför djärft understödja Båthorys plan att eröfra Ryssland, beredde han sitt fall. Kurian ogillade hans sträf-vanden, och de på honom afundsjuke ordinarie nun-tierna motarbetade honom ifrigt. Den nye energi- ske ordensgeneralen Aquaviva, ordens reorganisatorr som ej tålde den alltför inflytelserike och själi-rådige ordensbrodern, undergräfde ytterligare hansställning. P. föll i onåd och befalldes bege sig till Braunsberg för att där i inskränktare ställning syssla med missionen. Denna förvisning varade från febr. 1585 till sommaren 1586. Då ljusnade åter P:s utsikter. Den nye påfven, Sixtus V, kallade P., som fortsatt sina intima relationer med Båthory, till Rom för information om ställningen i Polen. P. lyckades äfven vinna Sixtus och.kunde för tredje gången afresa som påfligt sändebud till Polen. Men under resan erhöll han underrättelse om Stefans död, och hela läget var förändradt. P. stannade väl under den börjande valstriden kvar i Polen, men hans starkt antiösterrikiska åsikter förde honom åter i onåd, denna gång definitivt. Han återkallades i juni 1587 till Italien och fick sig uppehållsort anbefalld som lärare vid jesuitkollegiet i Padua. Här fick han tillbringa sina återstående dagar med undervisning och vetenskapliga arbeten. Vid kardinal Aldobrandinis polska legation 1588 fick han väl af ge sitt skriftliga råd, men ej medfölja. Rådet gick ut på att försona Sigismund med huset "Habsburg och på dennes giftermål med en ärkehertiginna, en af P:s gamla älsklingsplaner; det följdes till alla delar, men vid nästa stora politiska förändring på hans gamla verksamhetsfält - Johan IILs död - fick P. fortfarande sitta stilla i Padua under sin generals stränga uppsikt. Likväl fick han, väl mest i sin egenskap af mantuanare, ännu en gång ett tillfälligt viktigt diplomatiskt uppdrag i kurians tjänst. Då Henrik IV efter sin öfvergång till katolicismen hösten 1593 sände hertigen af Nevers, Ludovico Gonzaga, som ambassadör till Klemens VIII, skulle P. hejda denne på vägen och förklara påfvens oförsonliga ståndpunkt. Han visade äfven här sin stora diplomatiska skicklighet, men också sin vanliga själf rådighet r hvilken på nytt förde honom tillbaka till Padua. Dock behöfdes hans diplomatiska hjälp ånyo af hans fiende generalen Aquaviva och jesuitorden för att förmå Henrik IV att upphäfva ordens förvisning ur Frankrike. Förhandlingarna, som äro föga kända, misslyckades. P:s ålderdom fick egnas enbart åt själavården och vetenskapen. Äfven hans vetenskapliga produktion är betydande. Främst framstår hans stora "Bibliotheca selecta de ratione studiorum" (1593). Bland hans öfriga arbeten märkas "Moscovia" (Köln, 1595), "Rela-zione sue regno di Svezia" (Florens, 1876), "Tran-silvania" (tr. af ungraren Veress 1913). Litt.: Dorigay, "La vie du pére Antoine Possevin" (1712), Theiner, "Schweden und seine stellung zum heiligen stuhl" (1838), Liisi Karttunen, "Antonio P." (1908), samt arbeten af H. Biaudet och samtidens främste Possevinokännare jesuiten Pier-ling. HJ- B-d. Possibel (lat. possifbilis), möjlig, görlig. - P o s-si b i l i t é t, möjlighet. Possibilister kallas en grupp bland de franske socialisterna, hvilken under ledning af P. Brousse och Joffrin 1881 skilde sig från de af J. Guesde ledde ortodoxe marxisterna. Namnet härrör från dess sträfvan att i afvaktan på det socialistiska idealets eventuella framtida realiserande tills vidare utan revolutionära medel söka ernå "det möjliga"