på förbindelselinjernas art och, i sammanhang därmed, beskaffenheten af de fortskaffningsmedel, som stå till buds, skiljer man mellan landsvägspost, järnvägspost och sjöpost; dessutom kan skönjas annalkandet af ett fjärde slags post, luftposten. Om landsvägspostföringen i äldre tid se Postbonde. 1705 och 1757 äro i fråga om landsvägsposten märkesår genom upprättandet på vissa hufvudlinjer af ett slags enklare diligens- eller s. k. forvagnsposter, afsedda att af antagna entreprenörer hållas i gång. Äfven 1827 var ett märkesår genom anordnandet på en del linjer, med anlitande af gästgifvarskjuts, af s. k. snällposter, i början hufvudsakligen afsedda att åstadkomma snabbare postutväxling med

Fig. 4. Svensk postkupépersonal i verksamhet. (Till Stockholm adresserad post sorteras under inresan.)

utlandet. 1830 fortsattes landsvägspostens reformering, i det att föreskrift utfärdades om användandet i väsentlig mån för nya landsvägsposter af betingad eller gästgifvarskjuts i stället för posthemmansskjuts. 1860 beredde riksdagen medel till upprättandet af ett betydande antal diligensposter, hvilka ock efter hand kommo till stånd, men i allmänhet snart nog ersattes med järnvägspostbefordran. 1870 befriades samtliga då återstående posthemman från åliggandet att besörja posternas fortskaffande. 1873 indrogs kronobrefbäringen (se d. o.). 1874 frikallades gästgifvar-, håll- och reservskjutsskyldiga från åliggandet att biträda med ordinarie posters fortskaffande. Anordnandet, med början 1859, af en särskild järnvägspost och inrättandet, med början 1863, af särskilda järnvägspostexpeditioner (se vidare Postkupé) hade, här som annorstädes, inneburit en hel revolution för postsamfärdseln. Emellertid fortskaffades ännu så sent som 1876 här i Sverige flertalet poster på landsvägarna. Sedan blef förhållandet omvändt. Beträffande sjöpostföringen äro som särskildt märkliga hufvuddata att anteckna: 1684--85, då befordran af bref och resande med postjakt anordnades en gång i veckan mellan Ystad och Stralsund samt öfver Ålands haf; 1716, då regelbunden sjöpostförbindelse inrättades mellan fastlandet och Gottland; 1807, då ett särskildt posthemman anslogs för postens fortskaffande mellan Öland och fastlandet; 1836, då sommarpostföringen, och 1858, då vinterpostföringen till och från Gottland började ombesörjas med ångfartyg; 1897, då efter öfverenskommelse mellan svenska och tyska postverken, i stället för den förut till seglationstiden begränsade postångbåtsfarten Malmö--Stralsund, sådan anordnades året om på linjen Trelleborg--Sassnitz, genom hvilken kommunikationsleds inrättande svenska postverket omsider lyckats göra sig i det närmaste oberoende af den särskildt i postverkets äldre tider med många bekymmer, svårigheter och kostnader förknippade genomförselbefordringen öfver Danmark af svensk post till och från utlandet. Enligt poststatistiken utgjorde i kilometer sammanlagda längden af de linjer, på hvilka post befordrades 1913: för landsvägslinjerna 46,155, för järnvägslinjerna 14,316 och för sjöpostlinjerna 48,339. Sistnämnda siffra bör emellertid tillmätas endast ett "approximativt" värde, om ens det. I sjöpostlinjerna inbegripas nämligen några för postbefordran upplåtna sjölägenheter till vissa transmarina länder, med hvilka postutväxlingen, i hvad den med svenska ångare uppehålles, af flera skäl är försvinnande