147 Predikan 148 (d. 1902). Mindre dogmatiskt intresserade voro Ahlfeld (d. 1884), en mästare i berättarkonst, den poetiskt begåfvade Gerok (d. 1890) och den praktiskt lagde, sinnrike Frommel (d. 1898). J. T. Beck (d. 1878) hade starkt originella drag, hans förkunnelse var biblicistik. Pietistiska strömningar närstående voro Tholuck (d. 1877) och Heinrich Hoffmann (d. 1899), bägge synnerligen inflytelserika. Deras tryckta predikningar ha vunnit en ofantlig spridning. I öfverhofpredikanten E. Kögel (d. 1896) hade den "officiella" kyrkliga predikan en lika varmhjärtad som formellt glänsande målsman. En kristen idealism företrädde Karl Schwarz (d. 1885) med intryck från Herder. I nyaste tid har Fr. Naumann (f. 1860) med framgång gjort den sociala predikan gällande. - I Danmark voro J. P. Mynster (d. 1854) och M a r t e n s e n (d. 1884), Grundtvig (d. 1872) och D. G. M o n r a d (d. 1887) de ledande predikanterna. Kierkegaard (d. 1855) måste ock här nämnas på grund af sina utomordentliga uppbyggliga skrifter. - Till den reformerta kyrkan i Schweiz hörde den individualistiskt lagde Vinet (d. 1847), känd och uppskattad långt öfver sitt hemlands gränser. I Frankrikes reformerta kyrka fick den stora väckelsen en fullkomligt klassisk representant i A. M o n o d (d. 1856). Till den liberala riktningen hörde Athanase Goquerel, far och son (d. resp. 1868 och 1875). - I den anglikanska kyrkan framträdde olika riktningar. Till den evangelikala, lågkyrkliga riktningen hörde Charles Simeon (d. 1836) med pietistisk läggning, till den högkyrkliga Newman (d. 1890 som romersk kardinal), Pusey (d. 1882), Samuel Wilberforce (d. 1873), den nya strömningens biskopsideal, samt Lid don (d. 1890), till broad church F. W. R o-b e r t s o n (d. 1853), en sällsynt begåfvad och psykologiskt skarpsynt predikant, långt före sin egen tid, Kingsley (d. 1875) och Maurice (d. 1872), de bägge senare med starka sociala intressen. Baptistkyrkan hade i Spurgeon (d. 1892) en världsberömd predikant. Världsrykte, ehuru i mindre grad, har också F. B. M e y e r nått. Pres-byterian var John Watson, mest känd under pseudonymen JanMaclaren. I Skottland verkade Thomas Chalmers (d. 1847), inflytelserik både som predikant och kyrkoman, äfvenså HenryDrummond (d. 1897), naturvetenskaplig universitetslärare, slutligen prästvigd. Amerikas störste predikant under 1800-talet var Henry Ward Beecher (d. 1887), hörande till den kon-gregationalistiska kyrkan, till hvilken äfven väckelsepredikanten F i n n e y (d. 1875) och den bekante evangelisten M o o d y (d. 1899) hörde. Pres-byterian var den som predikant nästan också i Amerika alltför sensationelle T h. d e W i 11 Talmage (d. 1902). Inom den episkopala protestantiska kyrkan verkade Phillips B r o . k s (d. 1893), näst efter Beecher Amerikas främste predikant. Den svenska predikans historia följer i stort sedt den i det föregående tecknade utvecklingen. Märklig är under medeltiden predikans renässans under inflytande af den från Birgitta utgående religiösa rörelsen. Själf ifrade hon för predikan på modersmålet. Framstående predikanter funnos inom hennes närmaste krets j såsom hennes biktfader Mattias och Johannes Svartepräst. Berömd som predikant blef också Skaraguardianen A l g o t h u s. Under reformationstiden reser sig Olaus Petri öfver alla andra. Han har kärnfriskt, manligt mod, något af Luthers ande och kraft. Laurentius Petri är större som predikoteoretiker än som predikant och har som kyrkoman omftuldat predikan, hvilken 1541 fick en fast plats i högmässan. Århundradets senare stormiga årtionden frambragte eldiga, men våldsamma predikanter, såsom Abrahamus Ångerman n u s (d. 1607) och EricusSchepperus (d. 1620). Den formbundna ortodoxa predikan hade i Olaus Martini (d. 1609), Johannes Bothvidi (d. 1635), Jo h. Rudbec-kius (d. 1646) och Olof Laurelius (d. 1670), alla kyrkliga stormän, framstående representanter. Fältpredikanter, såsom Isak R o t h o-vius (d. 1652), skakade under fälttågen af sig den skolastiska rustningen. Så ock en del andra predikanter, såsom Phrygius (d. 1628) och J o h. Matthise (d. 1670) och, främst i raden, H. Spegel (d. 1714). Arndtska pietismen gör under senare hälften af 1600-talet sitt inflytande gällande, så på Carlberg (d. 1701) och Pont in (d. 1691) och framför allt Jesper Svedberg (d. 1735). Med Spener har Olaus Jonse Ekman (d. 1713) flera beröringspunkter. Likpredikan omhuldades denna period. Emporagrius (d. 1674) är på detta område den produktivaste. Under 1700-talet framträder en bland de mest betydelsefulla predikoföreteelserna i Sverige, en kyrklig predikan i Arndtska pietismens ande. Hit höra A n-ders Nohrborg (d. 1767), Anders Båld (d. 1751), Sven Balter (d. 1760), Mikael F a n t (d. 1754) och Abraham Pettersson (d. 1763). Hallepietismen har bestämt T o 1st a-dius (d. 1759), som påverkats äfven af mystiska strömningar, vidare väckelsepredikanterna Peter Mur beck (d. 1766), A. EII vin g (d. 1772), Per Tolleson (d. 1820) och Lars Linderot (d. 1811). Herrnhutisk predikan finna vi hos Rutström (d. 1772), Odhelius (d. 1777) och, i dess bästa och mest inflytelserika form, hos L. K. Retzius (d. 1818). Neologiska predikanter voro E n e b o m (d. 1796) och den retoriskt glänsande Lehnberg (d. 1808). Front mot herrnhutismoch neologi gör H. Sch ar t au (d. 1825), anslutande sig till den wurttembergska pietismen. Schartau är så till vida en af de inflytelserikaste predikanterna i Sverige, som han bildat en skola, hvilken med sina karakteristiska egenskaper lefver än i dag. Mot neologien reagera vidare J. 0. Wallin, som predikant af sällsynt hänförande och mäktigt patos, i teologiskt hänseende dock af ringa djup. Franzén (d. 1847), Hagberg (d. 1841) och Rogberg (d. 1834) förtjäna ock att här nämnas. Samuel ö dm ann (d. 1829) tillkommer förtjänsten att ur den svenska predikan ha opererat bort upplysningstidens fraseologiska svulst. Från Wallin och ödmann kan genom århundradet dragas en kyrklig centerlinje. Inom denna kyrkliga center gjorde sig riktningar mot höger och vänster gällande. Läran var ortodox. Till höger står E. G. Bring (d. 1884), till vänster den geniale Thomander (d. 1865), H. B. Hammar (d. 1862) och P. W i e s e l g r e n (d.