145 Predikan 146 ralism. Föregångare var Bernhard af Clair-v a u x (d. 1153). Att nämna äro särskildt B o n a-v en tura (d. 1274), Eckart (d. omkr. 1327), T au ler (d. 1361), medeltidens uppbyggligaste predikant, samt Tomas a Kempis (d. 1471). Af de kyrklige reformifrarna drefs predikan med all kraft, såsom af Wycliffe, Hus, Konrad från Waldhausen (d. 1369) m. fl. Också Savonarola bör här ihågkommas. Reformationstiden bildar epok i predikans historia. Den reformatoriska predikan skapade en ny kyrka, där predikan alltjämt bildar medelpunkten i gudstjänstlifvet. Alltifrån början öfverflyglar den evangeliska kyrkans predikoverksamhet såväl den förflutna tidens som genom århundradena den katolska kyrkans parallellt löpande predikoverksamhet. Det första tidsskedet (till 1580) är grundläggningstiden. Hjälten framför alla är Luther. Hans från 1522 utgifna kyrkopostilla, som upptager skrifna, men ej hållna predikningar, har haft oöfver-skådligt inflytande med hänsyn cill predikans såväl form som innehåll i sin bibliska enkelhet. Närmast Luther stå V e i t D i e t r i c h (d. 1549), Justus Jonas (d. 1555). och B r e n z (d. 1570). En mera retorisk form ha Melanchthon, Bugenha-gen (d. 1558), Mathesius (d. 1565) och Urba-nus Rhegius (d. 1541). Det didaktiska intresset, utmärkande för hela den äldre lutherska predikan, tog sig uttryck också i predikningar öfver de kateketiska lärostyckena. Äfven här gick Luther i spetsen. Kateketpredikningar påträffas jämväl under lutherska kyrkans senare perioder. Betydande predikanter på schweiziska reformationsområdet voro, jämte Z w i n g l i och Calvin, Bullin ger (d. 1575), Butzer (d. 1551) och B l ar er (d. 1564). I Danmark märkes Hans Tausen (d. 1561), i England Latimer (d. 1555), H o o p e r (d. 1555), C r a n m e r (d. 1556), i Skottland K n o x. Under inflytande af den evangeliska förkunnelsens framgångar började jesuiterna vinnlägga sig om predikan. Ortodoxiens predikan (1580-1700) utmärkte sig, ju mer tiden skred fram, för ensidig dogmatism och tillkonstlad form, låt vara att dessa fel kanske mest framträda i de tryckta predikosamlingarna. Vid sidan af denna nyskolastiska predikoriktning gick en annan med djupt uppbygglig och mystisk prägel. Hit höra Johan Arndt (d, 1621), V a-lerius Herberger (d. 1627), J o h a n n Gerhard (d. 1637), Johann Valentin A n d r e se (d. 1654), Heinrich Muller (d. 1675) och C h r i s t i a n S c r i v e r (d. 1693). Under denna period märkas i Danmark N i el s Hem-mingsen (d. 1600), Jesper Brochmand (d. 1652) och Dinesen J er si n (d. 1634). Inom den franska reformerta kyrkan utmärka sig Jean Claude (d. 1687) och Jacques S a u-rin (d. 1730), "protestantismens Chrysostomos". Icke utan inflytande på den lutherska kyrkan blef den anglikanska predikan, sådan den utvecklades öfver Hooker, Andrewes och Donne till Jeremy Taylor (d. 1667) och John T i 1-lotson (d. 1694). Den sistnämnde, ej särskildt utmärkt för kristligt djup och patos, men väl för sin måttfulla, om gedigen human bildning vittnande framställning, ansågs på sin tid för Europas främste predikant. Bland dissenters märkas Baxter (d. 1691) och B u n y a n (d. 1688). Deras mäktiga stämmor genljuda än i dag. - Under 1600-talet upplefde den katolska predikan i Frankrike en utomordentlig blomstringsperiod. Där möta de oratoriskt glänsande predikanterna Bossuet (d. 1704), Bourdaloue (d. 1704), Fléchier (d. 1710) och M a s s i 11 o n (d. -1742). - Som folkpredikant erinrade den ryktbare Wienmunken Abraham a Santa Clara (d. 1709) om medeltidens burleska folktalare. Pietismens predikan var enklare och uppbyggligare än ortodoxiens och blef efter sin egenart en arftagare till innerlighetens och mystikens representanter under föregående period. Kanske mindre S p e n e r och F r a n c k e själfva, men väl män af deras skola: Rambach (d. 1735), Freylinghausen (d. 1739) och F r e s e-nius (d. 1761) äro ännu i dag lästa uppbyggelse-författare. Detsamma gäller den wiirttembergska pietismens målsmän, B e n g e l (d. 1752), R i e g e r (d. 1743), Steinhofer (d. 1761), Burk (d. 1770) och Ro os (d. 1803). Den herrnhutiska riktningens förnämste predikant var Zinzendorf själf, genial i sin religiösa känslosamhet men vårdslös. Förträffliga missionspredikanter utgingo från denna riktning. Den ortodoxa predikan fortlefde och hade i L ö s c h e r (d. 1749) en ädel målsman. Under anglikanskt inflytande (Tillotson) uppträdde M o s h e i m (d. 1755) som en reformator af predikans formella sida, därvid hälsad välkommen af den bildade världen. Reellt blef han en föregångare till rationalismen. Den rationalistiska predikan hade formellt sina stora förtjänster, den var i god mening populär och praktiskt lagd. Dess påtagliga svaghet var dess tunna religiösa innehåll. Predikan sjönk så lågt, att man betraktade den bibliska texten som ett oskadligt hjälpmedel att inprägla nyttiga sanningar. Mot den rationalistiska predikan reagerade Herder (d. 1803), förenande humanitet och kristendom, samt den inflytelserike supranaturalisten R e i n h a r d (d. 1812). - Danmarks förnämsta predikanter under 1700-talet voro pietisterna H e r s l e b (d. 1757) och Erik P o n-t o p p i d a n (d. 1764) samt rationalisten B a s t-holm (d. 1819). Inom den angelsaxiska världen bildar metodismens predikan, företrädd af W e si e y och W h i t e f i e l d, epok. Särskildt i Wales framkallade den metodistiska väckelsen utomordentliga predikanter. I Amerika utöfvade J. Edwards (d. 1758) och hans skola genom sin väckande predikan ett långvarigt inflytande. 1800-talet. I reformationens hemland gick predikan en ny blomstringstid till mötes. Djupgående inflytande utöfvade Schleiermacher genom sin etiskt orienterande, men på samma gång djupt religiösa förkunnelse. Folkligare var den ifrige lutheranen KlausHarms (d. 1855). Den bibeldogmatiska homilian med förkärlek för gammaltestamentliga texter infördes af den ursprungligen reformerte G. M en k en (d. 1831). Honom i spåren följde F. W. Krummacher (d. 1868). Väckelsepredikan hade i L. H o f a c k e r (d. 1828) en fullödig representant. Flera olika predikorikt-ningar gjorde sig sedermera gällande. Gränserna mellan dem äro ofta flytande. Den konfessionella lutherska predikan företräddes af L ö h e (d. 1872), Ludwig Harms (d. 1865), v. Harless (d. 1879), T h o m a s i u s (d. 1875) och L u t h a r d t