151 Predikosjukan-Predikstol 152 med predikatsverbet i en sats bildar ett sammansatt predikat. Predikativet är ett nödvändigt till-lägg till vissa verb, som icke ensamma kunna utgöra predikat. Det är antingen subjektivt, då det genom predikatsverbet hänför sig till subjektet, nämligen tillsammans med vissa hjälpverb, t. ex. vara, och vissa passiva verb, t. ex. gossen kallas Karl (Karl predikativ), eller objektivt, då det han-föres till objektet, t. ex. vid kalla i aktiv form: man kallar gossen Karl (Karl obj. predikativ). - Med predikatsbestämning 1. predika-tivt attribut - en i de klassiska språkens grammatik förekommande term - menar man en sådan satsdel, som attributivt medelst verbet förenas med ett subjekt, objekt eller annan satsdel för att ange tillståndet eller de omständigheter, under hvilka predikatsverbets handling eger rum. I svenskan återges ett dylikt attribut med ett adverbial (eller en sats): Socrates venenum l&tus hausit = Sokrates tömde giftet med glädje. K- F. J. Predikosjukan har man kallat en form af extas (se d. o. 2), yttrande sig i en med kroppslig sjukdom, kramp och dvala förenad oemotståndlig drift att sjunga psalmer och hålla botpredikningar. 1839 och närmast följande år framträdde denna sällsamma sjukdom i Småland och spred sig därifrån snart äfven till Västergötland, där den inom kort vann sådan utbredning, att de af sjukdomen behäftade 1843 uppgåfvos till ett par tusen personer. Fenomenet började vanligen med kroppsskakningar och konvulsioner, hvarefter de sjuke föllo i ett slags dvala, i hvilket tillstånd de sedan, efter uppvaknandet, sade sig ha sett syner. Innehållet af de sjukes tal eller predikningar var nästan öfverallt enahanda och bestod i de enklaste uppmaningar till bättring och afhållsamhet från allt slags synd, hvarunder allt möjligt äfven af högst oskyldig art utpekades som ovillkorligen syndigt. Ofta förekommo äfven förutsägelser om världens snart förestående undergång samt särskilda varningar, förmaningar och uppmuntringar med anledning af de syner, som varit den talande förunnade. Religiösa sånger och psalmer omväxlade understundom med predikandet. (Se J. Pontén, "Om predikosjukan i Småland", 1843.) -- Om predikosjukan erinrade äfven en annan svärmisk företeelse, som 1865 först visade sig inom åtskilliga församlingar i nordvästra Småland af Linköpings stift. Äfven där framträdde fenomenet som en i grunden kroppslig, ehuru själen på ett egendomligt sätt afficierande sjukdom. Kroppslig vanmakt i förening med ett högljudt ropande till Gud var det i allmänhet utmärkande. Från Lommaryds församling, där rörelsen först yppade sig, spred den sig sedermera till Linderås och Bälaryd, äfvensom till vissa delar af Flisby och Solberga församlingar. Därifrån öfverfördes densamma till Vista kontrakt inom Växjö stift, där den tämligen plötsligt framträdde våren och sommaren 1872. Icke sällan förekom, att yngre personer, mestadels kvinnor, fingo konvulsioner och föllo omkull eller, som det hette, "blefvo slagna", hvarunder ock några bland dem predikade. Andra sjöngo och stampade därunder takten med fötterna samt klappade i händerna. Rörelsen utsträckte sig äfven till barnen, men afstannade snart af sig själf. Älven på åtskilliga andra orter, t. ex. i Norrland och Hälsingland, ha mera enstaka fall af predikosjuka förekommit. En kvarlefva af predikosjukan fortlefda ännu på 1880-talet i den s. k. hopparsekten (se d. o.) inom vissa församlingar af Västbo och Sunnerbo härad i Växjö stift, och som i viss mån besläktadt med här berörda företeelser måste man anse det i senare tid förekommande s. k. tungomålstalandet (se d. o.). J. H. B. (J. T. B.) Predikstol, den vanligtvis på ena långsidan, till vänster från hufvudingången, d. v. s. i regel på norra sidan, i kyrkans skepp anbragta upphöjda plats, hvarifrån predikan hålles. I de äldsta kyrkby ggnaderna fanns ingen predikstol, utan endast en Fig. 1. Fornkristen ambo (i kyrkan S. Lorenzo fuori le j mura, Rom). pulpet (ambo; fig. 1) vid det skrank (cancelli), som skilde kyrkans kor från skeppet. Från denna uppläste föreläsaren (lector) texten, hvarefter biskopen stundom från altaret höll en kort betraktelse där-öfver. Sedan predikan fått större betydelse och blifvit en i gudstjänsten ingående särskild handling, började efter -ll:e årh. i ambonernas ställe predikstolar komma i bruk, hvilka på kyrkspråket kallades "cancelli" (ty. kanzel) efter skranket, där ambonen stått. J- A3- Konsth. På 1100-talet lösgjordes uti Italien (och på 1200-talet i Tyskland) ambonen från korskran-ket och omgestaltades till en liten af bröstvärn omgärdad plattform ("korg"), fristående eller stödd mot en pelare eller hvilande på kolonner, burna af människogestalter eller lejon och andra djur. Materialet var sten, efter 1200-talet allt oftare trä. Det romanska skedets predikstol var fyrsidig, den gotiska stilens gjordes sex- eller åttahörnig, senare äfven rund. Korgsidorna utsmyckades gärna utanpå, i synnerhet med reliefskulpturer af bibliskt innehåll. Berömdast blefvo A. och G. Pisanos predikstolar i Pisa och Pistoja (se fig. 2, sp. 153). Med tiden anbragtes ofvanom predikstolen en flat eller kupolhvälfd eller pyramidformig baldakin ("himmel") för att samla och förstärka ljudet af talarens röst. Liksom bröstvärnet pryddes under gotiken baldakinen och uppgången med bildframställningar (så i domkyrkorna i Ulm, Freiburg, Strassburg, Wien, Mainz o. s. v.). I Sverige kommo predikstolar i bruk samtidigt med reformationen. Renässansen och barocken vinnlade sig om en praktfull, ofta öfverrik utveckling af predikstolen, icke minst baldakinen, som fick uppbära statygrupper o. d. (se fig. 3, sp. 154). Rokokon gjorde korgen bukig, ny-klassicismen rätade ut linjerna igen och dekorerade med enkla emblem (palmkvistar, lagens taflor o. d.). Nutida kyrkoarkitekter söka bringa predikstolen i harmoni med kyrkans stil. - Om muhammedanernas predikstolar se M i n b a r och fig. l i art. Moské. E. F-t.