191 pret.-Preteritum 192 lertid icke i rättskipningen grunda afgörandet. Om man vill komma till ett presumtionsbegrepp af juridisk relevans, måste man närmare utveckla det positiva moment, som innefattas i den förut lämnade begreppsbestämningen. Hvarje förmodan, äfven den till synes mest omotiverade, hvilar ytterst på vissa premisser och är således framgången af en slutledning. Äro grunderna af rent subjektiv natur, kan antagandet naturligtvis icke spela någon roll inom rättskipningen. Annorlunda förhåller det sig, om antagandet har objektiv giltighet, enär det hvilar på skäl, egnade att påverka enhvar. Härmed ha vi hunnit fram till en bestämning af pre-sumtionsbegreppet, som är af betydelse inom rättsvetenskapen. Presumtion är ett sannolikhetsantagande, grundadt på en slutledning; man sluter från ett faktum, ett indicium, till ett annat faktum, jactum probandum. Det står alltså nu fast, att presumtionsbegreppet faller inom det indirekta eller indiciebevisets område och att det i verkligheten är vid presumtionen fråga om ett indiciebevis. Man har också ofta inom teorien förklarat begreppen indicium och presumtion identiska. - Presumtionsbegreppet hör, som af det sagda synes, till bevisrätten och finner där väsentligen sin behandling inom läran om bevisbördans fördelning emellan parterna. Det spörsmål, som man söker svar på, är detta: Hvilken betydelse har presumtionen för bevisbördans fördelning? En äldre teori har i detta afseende tillerkänt presumtionen en utomordentligt viktig roll, i det att man trott sig däri finna den allmänna grunden för bevisbördans fördelning. Denna teori gick ut därpå att, då parternas uppgifter voro mot hvarandra stridande, den af parterna, som hade sannolikheten eller den största sannolikheten för sin utsaga, skulle gå fri från att bevisa, hvilket i stället skulle åligga motparten. Teorien är numera allmänt öfvergifven. Man har insett, att sannolikhetssynpunkten ej räcker till för lösningen af bevisskyldighetsproblemet. I synnerhet gäller detta, om man opererar med en abstrakt sannolikhet, ty i de flesta fall kan man ej med fog påstå, att af två mot hvarandra stridande uppgifter den ena är i sig sannolikare än den andra. Enligt den uppfattning, som numera torde vara den härskande, rättar sig bevisskyldigheten efter en eller flera abstrakta regler, som icke äro byggda på presumtionsbegreppet. Den betydelse i fråga om nödvändigheten att bevisa,- som presumtionen dock obestridligen eger, kan man förklara på två olika sätt. Antingen kan man anse, att presumtionen, om också ej grundläggande för bevisbördans principiella fördelning, likväl undantagsvis förändrar bevisbördan, så att den verkliga fördelningen däraf icke motsvarar den principiella, eller också kan man söka förklaringen på presumtionens inflytande på bevisbördan däri, att presumtionen, i stället för att befria från bevisskyldigheten, bestämmer domaren till att bedöma bevisskyldigheten som fullgjord. I enlighet med denna senare mening, som vi för vår del omfatta, är det icke så, att presumtionen omkastar bevisskyldigheten; presumtionen kommer däremot i betraktande vid bevisuppskattningen, hvilken utfaller så, att den partsutsaga, till förmån för hvilken presumtionen talar, är att anse för bevisad. Att denna synpunkt icke mera allmänt er-kännes, torde bero därpå, att de omständigheter, som ligga till grund för presumtionen, de s. k. omständigheterna i det särskilda fallet, gemenligen icke framgå af en på deras styrkande riktad bevisande verksamhet, utan äro gifna redan i och med den framställning af sakförhållandet, som innefattas i förhandlingen emellan parterna. Presumtionen grundar sig, som ofvan är utredt, på en slutledning. Slutsatsen drar domaren efter sitt fria bepröfvande. Men i vissa fall kan ett positivt lagbud föreskrifva, att slutsatsen skall dragas; det har med andra ord stadgats att, om ett visst faktum föreligger, domaren skall hålla ett annat faktum för bevisadt. I dessa fall talar man om en prcesumtio juris. Skulle det dessutom vara föreskrifvet, att den legala presumtionen icke får motbevisas, är, enligt vedertagen terminologi, fråga om en prcesumtio juris et de jure. Litt.: E. Kallenberg, "Några anmärkningar om bevisskyldighet och presumtioner med hänsyn till civilprocessen" i "Tidsskrift for retsvidenskab" (1899). E.K. pret., förkortning för preteritum (se d. o.). Preta (sanskr., eg. "bortgången"; "död"), ind. relig., är en särskild benämning på de aflidnes andar, som, tills offren och begrafningsccremonier-na äro vederbörligen utförda af de efterlefvande, måste rastlöst sväfva omkring dödsplatsen. Inom buddismen (päli peta) förstås därmed en särskild klass af demoniska, spökartade väsen, som på grund af missgärningar i föregående tillvarelser måste dväljas i ett särskildt helvete (lokäntarika-niraya) eller utan rast och ro uppehålla sig på eller omkring de ställen, där de föröfvat sina synder. En päliskrift i den buddistiska kanon, Petavatthu, innehåller berättelser af sådana spökväsen om af dem utförda missgärningar (utg. af Minageff, 1889) och med därtill hörande prosakommentar af Hardy "Dhammapäla's Paramattha-Dipanl III, being the Commentary ön the Petavatthu" (1894). K. F. J. Pretendéra (af prcetefndere, eg. utsträcka framför, bruka som täckmantel), yrka, fordra, göra anspråk på; förege. - Pretendent, person, som sträfvar efter eller framställer anspråk på någonting; prins, som gör gällande påstådda rättigheter till en tron, tronkräfvare; i sistnämnda bemärkelse vedernamn på prinsarna Jakob (III) och Karl Edvard af den afsätta stuartska konungaätten. - Pretention [-tag J ön], anspråk, yrkande, fordring; inbilskhet. - Pretentiös [-tanjos], anspråksfull, fordringsfull, inbilsk. Prete'ritum (lat. prcete'rituin, med underförst. tempus, förgången, förfluten tid), gramm., gemensamt namn på de tempora inom verbalböjningen, hvilka uttrycka förfluten tid. Denna tid kan antingen fattas i förhållande till den närvarande tiden, d. v. s. den, i hvilken den talande befinner sig: i detta fall motsvaras pret. af perfektum som betecknande afslutad handling i förhållande till den närvarande tiden; eller också är den samtidig med en handling, som själf tillhör förfluten tid: i detta fall är det impcrfektum, hvilket är att anse som preteritalt tempus. Äfven pluskvamperfektum, som uttrycker en handling, som föregår en bestämd tidpunkt i förfluten tid, bör räknas till preteritum. Futurum exactum, som uttrycker något förgånget i förhållande till en punkt i den tillkommande tiden, är man däremot ej van att räkna till de preteritala tempora. Särskildt begagnas namnet preteritum på