193 Pretext-Pretor 194 det ursprungliga, syntetiskt bildade tempus för förfluten tid, som förekommer i de germanska språken. Det germanska preteritum är antingen starkt eller svagt. Det starka pret., såsom sv. grep, flöt, brast, band, gaf, for, föll, gick, lopp (af gripa, flyta, brista, binda, gifva, fara, falla, gå, löpa), är en ljudlagsenlig utveckling af ursprungligen genom afljud uppkomna former hufvudsakligen tillhörande det forna perfektet med försvunnen (eller bibehållen) reduplikation. I de äldre germanska språken hade det betydelse såväl af perfektum som i synnerhet af imperfektum (och äfven pluskvamperfektum); i de moderna germanska språken har det hufvudsakligen imperfektisk betydelse. Samma betydelseutveckling har också det svaga pret. undergått. Detta tillhörde ursprungligen hufvudsakligen de afledda verben, ändas i sv. på -de och -te (kallade, böjde, trodde, köpte af kalla, böja, tro, köpa) samt har utgått från en urgermansk preterital bildning, som till en del möjligen uppstått på grundvalen af ett ursprungligt indoeuropeiskt participium på -*to- i kallad, böjd, trodd, köpt (jfr lat. amatus, tacitus, cegrotus, captus o. s. v.). - Med praeterito praesentia menas från ursprungliga preteritala bildningar utgående former (motsvarande sv. vet, kan, skall o. s. v.), som på grund af syntaktiskt bruk fått presential betydelse. K. F. J. Pretext (af lat. prætexere, eg. framtill brämförse), förevändning, förebärande, svepskäl. Preti, Mattia (Matteo), kallad il Cavaliere Calabrese, italiensk målare, f. 1613 i Kalabrien, var verksam bl. a. i Rom, Bologna, Neapel och på Malta, där han dog 1699 som malteserriddare. Han målade företrädesvis bibliska ämnen och martyrscener i de neapolitanske naturalisternas stil. (A. L. R.) Pretiosa [sv. uttal: pretsiω̄sa], lat., "kostbara ting", dyrbarheter, prydnadsföremål af ädla stenar, guld, silfver o. s. v. Pretium, lat., värde, pris, belöning. -- P. affectionis, "tillgifvenhetsvärde", affektionsvärde (se d. o.). -- P. virginitatis, gåfva till brud af brudgummen i godtgörelse för jungfrudomen. En dylik betydelse synes den vid det germanska äktenskapet förekommande morgongåfvan (se d. o.) ursprungligen ha haft. I det antika Greklands rätt förekommer för öfrigt en gåfva af liknande art, kallad diaparthenia. Pretiös [-siös], fr. précieux, eg. dyrbar; tillgjord, konstlad, öfverdrifvet fin i ord och later. Jfr Précieuses. Pretor (lat. prætor, eg. den, som går i spetsen, præitor) betydde hos forntidens romare ursprungligen förman eller anförare och brukades först som titel för de två högste republikanske ämbetsmännen (konsulerna), äfvensom för diktatorn (prætor maximus, högste pretor), och fältherrar, som ju länge voro antingen konsuler, pretorer eller, i republikens senare tider, prokonsuler och propretorer, men öfvergick sedan att beteckna en särskild ämbetsmannabefattning. Då nämligen konsulatet 367 f. Kr. delades mellan patricier och plebejer, afskildes en del af konsulernas ämbetsåligganden och öfverlämnades åt en ny öfverhetsperson, pretorn. Denne betraktades som ett slags ämbetsbroder till konsulerna, dock med lägre imperium. Hans hufvudsakliga uppgift var att leda den civila rättskipningen i Rom, men tillika var han ställföreträdare för konsulerna (se Prefekt 1), då dessa voro borta från staden, och kunde äfven få kommando i fält. Ämbetet skulle tillhöra patricierna, men efter 337 f. Kr. var det öppet äfven för plebejer. Omkr. slutet af det första puniska kriget, sannolikt 243 (eller 241), tillsattes två pretorer; den ene af dem, hvilkens ställning var förnämligare, kallades stadspretorn (prætor urbanus) och hade att utöfva rättskipningen i civilmål mellan medborgare, hvaremot den andre, som senare kallades främlingspretorn (prætor peregrinus), dömde i mål, där en främling var part. Lottkastning bestämde i regel, hvilken af de två skulle ha det ena eller andra uppdraget. Främlingspretorn användes äfven för verksamhet utom staden, vid hvilka tillfällen stadspretorn öfvertog hans vanliga bestyr. Under tiden mellan det första och det andra puniska kriget -- årtalet uppges än till 237, än omkr. 10 år senare -- ökades pretorernas antal till 4, af hvilka 2 skulle vara ståthållare i de två nybildade provinserna, Sicilien och Sardinien jämte Corsica, och 197 f. Kr. tillkommo ytterligare 2, afsedda att utöfva ståthållarskapet i de båda spanska provinserna. 149 f. Kr., då de ständiga brottmålsdomstolarna (quæstiones perpetuæ) inrättades, fingo alla sex pretorerna sin verksamhet i Rom, två som rättskipare i civilmål, liksom förut, och de fyra öfrige som ordförande hvar i sin domstol. Sulla ökade antalet både af domstolar och af pretorer; de senare blefvo 8, och för vissa domstolar förordnades en särskild ordförande (judex). Då under tiden flera provinser tillkommit, räckte pretorerna ej längre till för dem, utan man förlängde i stället faktiskt såväl pretorernas som konsulernas ämbetstid till två år; det första skulle de stanna i Rom; det andra skulle de utöfva ståthållarskap i provinserna. Under Cæsar skiftade antalet pretorer mellan 10 och 16, under Augustus mellan 10 och 12. Sedermera synes antalet ha växlat mellan 8 och 18. Med rättskipningen i särskilda brottmål fingo pretorerna naturligtvis allt mindre att skaffa, i samma mån stadsprefekten, senaten och ytterst kejsaren utöfvade domsrätt. Däremot var åt dem efter 22 f. Kr. uppdraget att ordna de offentliga festspelen, af hvilka förut särskildt de apollinariska föranstaltats genom stadspretorn; långt sedan pretorerna upphört att vara domare, hade de denna funktion kvar. Dessutom sattes under kejsartiden vissa pretorer att förvalta skattkammaren (prætores ærarii). Om pretorernas bidrag till lagstiftningen se Edikt. Under kejsartiden förvaltades de kejserliga provinserna af en legatus Cæsaris pro prætore (d. v. s. med rang af pretor), i det att kejsaren själf skulle gälla såsom den egentlige ståthållaren (pro consule). -- Den lagbestämda åldern för att bli pretor var 40, under kejsartiden 30 år. Valen skedde i centuriatkomitierna. Efter Tiberius' tid utnämnde senaten pretorer. Som tecken till sin ämbetsvärdighet hade en pretor den purpurbrämade togan och den kuruliska stolen samt i Rom 2, i provinserna 6 liktorer med fasces. För öfrigt finner man titeln pretor använd i flera italiska samhällen för att beteckna domare (se Italien, sp. 1047). Litt., utom handböckerna i romerska antikviteter af Mommsen, Lange, Madvig,