235 Preussen-Preventionsteori 236 ståndet, de knappa penningtillgångarna och Oxenstiernas frånfälle (21 okt. 1656) hindrade det fullständiga genomförandet af dessa planer. Tillsättandet af en superintendent, inrättandet af en öf-verdomstol, ordnandet af post väsendet, flera städers befästande m. m. vittnade emellertid om de svenske ämbetsmännens verksamhet. Garnisoner om sammanlagdt 6,000-8,000 man underhöllos inom guvernementet. Tullarna skulle ordnas såsom på Gustaf II Adolfs tid, men enligt fördraget i Königsberg (7 jan. 1656) kunde ej detta genomföras utan kurfurstens af Brandenburg medverkan. En kommission af svenskar och brandenburgare ned-sattes, men dess arbete afslutades aldrig. Tidtals upptogo svenskarna tull utanför Danzig. Efter Oxenstiernas död tillsattes först ingen generalguvernör, men 25 juni 1657 blef hertig Adolf Johan "oberdirektor" över Preussen. Svenskarna öfver-gåfvo redan i sept. 1657 flera smärre områden, men behöllo Thorn, Marienburg, Elbing, Danziger haupt, Graudenz, Strassburg och Montauer spitze samt några mindre slott, från hvilka de kringliggande landområdena behärskades. 13 dec. 1658 kapitulerade Thorn. I slutet af 1659 återstodo endast Marienburg och Elbing, hvilka utrymdes efter freden i Oliva (23 april 1660). Litt.: Ellen Fries, "Erik Oxenstierna" (1889). 1. H. H-n.* 2. E. F.* Preussen, ett land vid sydöstra Östersjön, be-bodt af de lituslaviske preussarna. Tyska orden underlade sig småningom landet efter 1225. Om dess vidare öden, tills det, när kurfursten af Brandenburg 1701 antog kungatitel, gaf namn åt det nya konungariket, se Preussen, konungarike, sp. 215-216. Vid Polens första delning 1772 fick konungariket P. äfven Westpreussen utom Danzig och Thorn, som förvärfvades vid andra delningen (1793). Den provins i den preussiska staten, som kallades P., delades 1878 i två, Ostpreussen och Westpreussen. Preussische jahrbiicher [prö'js-], månadsskrift för politik, historia och litteratur, som sedan 1858 utges i Berlin. Kedaktörer ha varit R. Haym (till 1866), H. von Treitschke och H. Delbriick, som 1883 vardt Treitschkes medredaktör och 1889 ensam öfvertog ledningen. Preussisch-Eylau [prö'js-]. Se Eylau 1. Preussisch-Stargard [prö'js-]. Se Stargard 2. Preussiska kronans förtjänstorden. Se Ordnar, sp. 835. Preussiska Mähren. Se Katscher. Preussiska språket och litteraturen [prö'js-], vanligen kalladt fornpreussiskan, är ett till lettiska språkgrenen (se Lettiska språk) hörande, numera utdödt språk, som talades af de gamle preussarna och hvars område ännu på 1200-talet utgjordes af kustlandet mellan Weichsels cch Memels nedersta lopp. Korsriddarna af Tyska orden arbetade på dess undertryckande, och redan på 1500-talet var det inskränkt till det lilla Samland (landet mellan Pregel och Kurisches haff). Ordens siste högmästare, sedermera hertig Albrekt af Preussen, sökte använda det till spridning af den evangeliska läran, och honom har man att tacka för de ännu i behåll varande katekeserna af 1545 och 1561. Sannolikt utdog språket i slutet af 1600-talet, emedan 1679 blott några la bönder i Samland kunde tala preussiska. - Fornpreus- siskan bildar tillsammans med litauiskan och lettiskan den lettiska eller baltiska grenen af den baltisk-slaviska språkfamiljen. Men under det litauiskan och lettiskan stå särdeles nära hvarandra, skiljer sig preussiskan därifrån i en rad punkter, som förläna den en särställning. Språkresterna äro torftiga nog och utgöras af det s. k. "Elbinger deutschpreussische vokabulär", Simon Grunaus preussiska vokabulär samt tre stycken katekesupplagor. Ortografien är tämligen onöjaktig, men medger dock enligt senare undersökningar viktiga slutsatser om vokalernas kvantitet. - Jfr Pott, "De lithuano-borussicae in slavicis letticisque linguis principatu" (1837), Bopp, "Uber die sprache der alten preussen in ihren verwandtschaftlichen be-ziehungen" (1853), Nesselmann, "Die sprache der alten preussen" (1845), "Ein deutsch-preussisches vocabularium aus dem anfange des . . . 15:ten jahr-hunderts" (1868), "Thesaurus linguae prussicse" (1873), Berneker, "Die preussische sprache" (1896), och Trautmann, "Die altpreussischen sprachdenk-mäler" (1910). H. A. (K. F. J.) Preussisk fot. Se Fot. Preussisk mil. Se M i l, sp. 488. Preussisk-tyska befästningsskolan, krigsv., kallas det fästningssystem, som under 1800-talets senare hälft i följd af de olika framstegen inom artilleriväsendet utvecklade sig ur den nypreus-siska befästningsskolan (jfr Befästningskonst, sp. 1199). Det kännetecknas bl. a. af hålbyggnadernas täcknings förstärkande genom betong, den stormfria eskarpmurens sänkande och flankerande från kontereskarpen, användning af pansar, artilleriställningens flyttande från forten till mellanrummen samt skiljande på när- och fjärrstridsställningarna inom f ortgördeln. Samtidigt med att dessa förändringar vidtogos inom Tyskland, sökte de sig också fram inom andra länder, så att Tyskland blott i vissa delar kan anses som föregångare. L. W .-son M. Prevenera (lat. proeveriire), eg. förekomma; i förväg underrätta, förbereda; förut intala. Preve^ter (eng., af prevcnt, förekomma), sjöv., nyttjas i sammansättningar, t. ex. preventer-stag, i samma betydelse som borgstag (se Borg, sjöv.). E. N.* Preventionsteori, jur., betecknar den uppfattning, enligt hvilken straffets uppgift icke är vedergällning, d. v. s. att tillfoga den brottslige ett efter hans skuld graderadt lidande för det onda han gjort, utan uteslutande samhällets skyddande mot förbrytelser. Denna uppfattning har två väsentligt olika grundformer, allteftersom man vid straffets bestämmande tar sikte på samhällets skyddande mot de inom detsamma förefintliga brottsliga tendenserna öfver hufvud (generalpreventions-teori) eller endast afser att bekämpa de brottsliga tendenserna hos delinkventen själf (specialpreven-tionsteori). Enligt den förra uppfattningen är straffets utkräfvande väsentligen af betydelse som ett medel att upprätthålla straffhotets intensitet för samhällets medlemmar; ur denna synpunkt tenderar denna åskådning äfven till uppställandet af stränga straffbestämmelser. Som generalpreven-tionsteoriens grundläggare kan engelsmannen T. Hobbes (se d. o.) anses; sin klassiska utformning fick den vid öfvergången från 1700- till 1800-talet