233 Preussen 234 honom funnos guvernörer i Elbing, Braunsberg, Fischhausen och Memel. Den förste generalguvernören var rikskansleren A. Oxenstierna, som haft största arbetet vid detta guvernements tillkomst och organisation. Efter hans af resa till Tyskland i slutet af 1631 öfvertogs styrelsen af K. Baner. Sedan denne aflidit, redan i april 1632, skötte guvernören i Elbing B. Bagge förvaltningen, till dess i sept. s. å. den nye generalguvernören H. Wrangel, ankom. Denne fungerade till stilleståndets slut. Emellertid ställdes vid hans sida generalkommissarien Joh. Nicodemi Ahus (Lillieström). - De inkomster svenska kronan hämtade ur själfva gu-vernementet kunde, på grund af dess ringa omfång, icke vara synnerligen stora, ehuruväl dess tillgångar anlitades till det yttersta, särskildt 1630, då till underhåll af det talrika krigsfolk, som s. å. utrustades i Preussen, utpressades proviant och furage till det utomordentliga värdet af 321,736 riksdaler (l rdr = 4 kr. i vårt nuv. mynt, frånsedt myntvärdets fall). Under de följande årens drägligare förhållanden utgjorde de pålagor, hvilka utgingo dels som årliga räntor, dels som acciser och kontributioner m. m., ett belopp, som steg från 70,000 till något öfver 100,000 rdr årligen. Hvad som gaf detta guverne-ment dess egentliga betydelse var de bekanta preussiska tullarna, eller "licenterna", såsom de äfven benämndes. Dessa tullar upptogos icke blott i de på guvernementets område liggande hamn-orterna Pillau och Memel, utan äfven vid Danzig samt Libau och Windau på grund af särskilda fördrag, som Sverige i början af 1630 afslutit med Danzig och hertigen af Kurland. Den lifliga handeln i de preussiska städerna, hvilka förmedlade hela varuutbytet mellan Väst-Europa och de vidsträckta polska områdena omkring Weichsel och Njemen, afkastade redan under vanliga omständigheter betydliga tullinkomster, men med svenskarnas besittningstagande inträffade ett särskildt förhållande, hvarigenom dessa inkomster kunde i hög grad stegras. Kedan förut i besittning af kustländerna norr om Kurland och efter 1630 af tyska kusten, behärskade Sverige alla östra och södra östersjökustens hamnar och hade makt att inrätta tullarna på det för sig fördelaktigaste sättet. Det var äfven detta, som skedde. De preussiska tullarna organiserades af Oxenstierna, biträdd af Peter Spiring, en köpman från Holland, som trädt i svensk tjänst. Oxenstierna behöll äfven efter sin afresa från Preussen högsta myndigheten och kontrollen öfver dess tull väsen. Spiring ledde som generallicent-förvaltare den omedelbara förvaltningen, hvari han hade sina bröder till medhjälpare, och afgaf regelbundet redogörelser till kansleren. (Bröderna Spiring erhöllo i arfvode 5 proc. af hela tullinkomsten.) Af naturliga orsaker blefvo Danzig och Pillau (där tullen togs af de fartyg, som seglade till Elbing och Königsberg) hufvudplatser för tullupptagningen. Däremot blefvo tullinkomsterna vid Memel, Libau och Windau alltid obetydliga. Enligt fördraget med Danzig skulle tullens hela belopp uppgå till 5J/2 proc. af varuvärdet, hvaraf konungen af Sverige genom sina ämbetsmän på de vid Danzigs hamn förlagda skeppen egde taga 3J/2 proc., medan de öfriga 2 proc. tillföllo Danzig. I Pillau, där samma tull togs, synes en liknande fördelning egt rum, så att Königsberg och sannolikt äfven Elbing fingo 2 proc. Då sålunda procenten var en gång för alla bestämd, var det gifvet, att det belopp, som tullinkomsterna kunde af kasta, skulle helt och hållet bero på, huru högt varorna värderades. Denna värderingsrätt förbehöll Sverige sig, och det dref upp varuvärdet gå högt som möjligt. 1629, det år, då stilleståndet slöts med Polen, men innan öfverenskommelsen med Danzig kommit till stånd, och då tullen togs närmast som ett slags krigskontribution, steg den till 580,467 rdr, hvaraf 436,557 från Pillau och 137,281 vid Danzig och 6,629 vid Montauer spitze (en tull, som naturligtvis, sedan stilleståndet in-trädt, icke mera kunde komma i fråga). 1630, det första under mera regelbundna förhållanden, visade en ansenlig minskning: tullarna inbragte endast 393,280 rdr, en följd företrädesvis af den afmatt-ning kriget efterlämnat. Men sedermera stego tullinkomsterna med hvarje år: 1631 till 544,637, 1632 till 626,254, 1633 till 663,991, 1634, då de nådde sin höjdpunkt, till 810,091, slutligen 1635 till 683,790 rdr. Till dessa stora summor fick det rika Danzig bidraga med största anparten; den utgjorde till en början 60, slutligen 70 proc. af det hela. Tullinkomsterna i Pillau utgjorde i början 1/3, men sjönko sedermera till V* a* totalsumman. Tullarna i Libau, Windau och Memel utgjorde tillsammans endast 2 å 3 proc. - Dessa tullinkomster hade en utomordentlig betydelse för Sverige. Dess inskränkta finansiella tillgångar, som icke förmådde uppbära den stora politiska roll det vid denna tid spelade i Europa, verkade hämmande på alla dess företag. I de preussiska tullarna hade man funnit medel att öfvervinna dessa svårigheter, något som aldrig varit af större vikt än just, då det gällde att fullfölja Gustaf Adolfs stora planer. Ingen kände djupare dessa tullars betydelse än Axel Oxenstierna, och han var också besluten att icke låta dem gå ur Sveriges ego; men trots hans råd ansåg sig regeringen böra lämna dem, i betraktande af de svårigheter, som voro förenade med deras bibehållande. Till allt annat kom, att Sverige, om det ville behålla det preussiska guvernementet, hade att vänta nytt krig icke blott med Polen, utan äfven med Danmark, hvilket liksom sjömakterna var mycket besväradt af preussiska tullarna. Genom stilleståndsfördraget i Stuhmsdorf 12 sept. (n. st.) 1635 afstod Sverige sina besittningar i Preussen. Tullarna blefvo i Sveriges våld till årets slut; landet utrymdes efter hand, dock Elbing och Pillau först i jan. 1636. 2. Under Karl X Gustafs polska krig 'kom från okt. 1655 till mars 1656 småningom hela det område, som sedan gammalt innefattades under namnet Västpreussen 1. Polska Preussen (vojvodskapen Kulm, Marienburg och Pommerellen), under Sverige, med undantag af Danzig och biskopsstiftet Ermeland, hvilket visserligen innehades några veckor af svenskarna, men sedermera (7 jan. 1656) öfverlämnades åt kurfursten af Brandenburg. Eiks-kansleren Erik Oxenstierna utnämndes 10 dec. 1655 till generalguvernör öfver Preussen. Under honom skulle stå guvernörerna i Elbing, Thorn och Marienburg. Oxenstierna tänkte sig att organisera regeringen i Preussen i öfverensstämmelse med den i öfriga svenska provinser. Det ständiga krigstill-