293 Prisindextabeller 294 hvilka sålunda fingo högst 7 domar- och 7 suppleantplatser till sin disposition, fördelades rätten till säte i domstolen efter ett visst schema, enligt hvilket bl., a. Sverige skulle under 2 år af perioden ha en domare, men ingen suppleant, i det att suppleant för denne då skulle tas från Danmark, 2 år en suppleant (för en norsk domare), men ingen domare, och 2 år hvarken domare eller suppleant. Dock modifierades denna regel genom särskilda anordningar för det fall, att någon af dessa mindre stater själf vore krigförande, hvarjämte i vissa fall bisittare med rådgifvande stämma skulle kunna utses af land, som ej var genom domare represen-teradt i domstolen. Förhandlingarna skulle enligt förslaget vara dels skriftliga, dels muntliga och kontradiktoriska, hvarjämte vissa anvisningar gåfvos om de rättsregler, som skulle tillämpas. Rld- Prisindextabeller (jfr Index). Det är gifvetvis af stort både teoretiskt och praktiskt intresse att ega kännedom om prisens förändringar från tid till annan. Då emellertid antalet särskilda varor är så stort, att det är praktiskt omöjligt att taga hänsyn till samtliga varupris, då vidare alla varors pris aldrig samtidigt stiga eller falla och då, äfven när en prisförändring i samma riktning eger rum för olika varor, förändringarna dock aldrig äro af samma omfattning, har man sökt att för varuprisens rörelser finna ett generellt jämförande uttryck, som anger, i hvilken riktning och till hvilken omfattning såväl särskilda-varors eller varugruppers pris som den "allmänna prisnivån" förändrats under en viss tid. I detta syfte har man utarbetat s. k. indexsiffror (eng. index numbers) eller prisindexta-beller. Man utgår härvid från ett begränsadt antal viktiga råvaror, så valda, att de kunna anses representera hela varumarknaden, och jämförelsen åvägabringas på det sätt, att hvar och en af dessa varors medelpris under en viss tid (s. k. basperiod), vanligen omfattande flera år, sättes = 100 och medelpriset för hvarje följande (eller föregående) år (resp. längre eller kortare tid) uttryckes i procent häraf. Hvarje sådant i procent uttryckt medelpris blir då en indexsiffra. Genom summering eller bättre genom beräkning af det aritmetiska mediet för de sålunda vunna indextalen för vissa grupper af de utvalda varorna eller för dem alla kan man erhålla sammanfattande indextal för dessa grupper eller ett generalindextal för samtliga varor, hvilket senare då anger den allmänna prisnivån. Denna metod, som alltså ej åskådliggör de faktiska prislägena, utan prisförändringarnas riktning och omfattning, har användts sedan mer än hundra år, först sannolikt af engelsmannen Shuck-burgh i en afhandling från 1798. De nyare index-beräkningarna ansluta sig i allmänhet till de af engelske statistikern Newmarch 1859-61 utarbetade indexsammanställningarna, som 1864 infördes i tidskriften "Economist", som alltsedan publicerat en successiv fortsättning. Denna s. k. "Econo-misfs index" är baserad på prisuppgifter för 22 viktiga representativa varor, hvilkas medelpris under tiden 1845-50 satts = 100. Den af "Economist" (sedan 1868) beräknade generalindexen £r-hålles genom enkel summering af de 22 enskilda indexsiffrorna, hvarvid det allmänna jämförelsetalet, basperiodens prissumma, naturligtvis blir 2,200. En högre eller lägre generalindex än 2,200 för ett visst år (eller annan tid) anger sålunda en motsvarande höjning eller sänkning af den allmänna prisnivån i förhållande till basperiodens nivå. Bland mängden af andra på skilda håll utarbetade indextabeller må särskildt nämnas en likaledes af en engelsman, August Sauerbeck, sammanställd index, som ofta citeras och flerstädes tagits till mönster för dylika beräkningar. "Sauerbecks index" publicerades först 1886 i "Journal of the Koyal statistical society", där den sedan alltjämt fullföljts. Denna index utgår från de på börsen i London noterade engrosprisen för 56 representativa varuslag, hvarvid dock vissa priser kombinerats, så att antalet särskilda priskomponenter uppgår till 45. Vissa viktigare varuslag företrädas af dubbla priskomponenter, för att de generella indextalen ej skola alltför mycket förryckas därigenom, att vid deras beräkning en ekonomiskt mindre betydande vara (t. ex. indigo) får spela samma kvantitativa roll som en uppenbarligen vida viktigare (t. ex. hvete eller järn). De 45 pris-komponenterna fördelas på 2 hufvudgrupper ("födoämnen" och "materialier", med resp. 19 och 26 komponenter) och 6 undergrupper ("vegetabiliska födoämnen" med 8, "animaliska d:o" med 7, "socker, kaffe och te" med 4, "mineralier" med 7, "textilvaror" med 8 och "diverse materialier" med 11 komponenter). Som allmän basperiod har valts tiden 1867-77, och procentiska indextal beräknas sedan såväl för hvarje vara som också, genom uträknande af aritmetiska medier, för de 6 undergrupperna, de 2 hufvudgrupperna och alla de 45 varorna tillsammans, hvilket senare indextal alltså blir en den allmänna prisnivån angifvande generalindex. Sammanfattande indextal för längre tidsperioder ha också utarbetats, och beräkningarna gå f. ö. tillbaka ända till 1818. Då en grafisk framställning af en prisindex ger en betydligt klarare bild af prisförändringarnas gång och omfång än en sifferföljd, meddelas här (å sp. 295-296) ett diagram af Sauerbecks årliga generalindex för tiden 1825-1913. Af detta diagram framgår tydligt, dels att prisförändringarna (i detta fall förändringarna i den allmänna prisnivån, för så vidt den kan anses representeras af dessa 45 komponenter) förete en viss rytmisk regelbundenhet, dels att man under ifrågavarande tid haft två skilda slag af prisförändringar. Man kan nämligen konstatera förekomsten dels af sammanhängande längre perioder om öfver 20 år, under hvilka den allmänna prisnivån i stort sedt antingen stiger eller faller, och dels, inom dessa långa perioder, af kortare, blott ett fåtal år omfattande växlingar mellan stigande och fallande pris. Denna senare vågrörelse återspeglar, hvad man vanligen kallar konjunkturväxlingarna, de rytmiskt återkommande växlingarna mellan högkonjunktur med stigande pris och lågkonjunktur med fallande pris, mellan hvilka gränsen utgöres af en mer eller mindre utpräglad krispunkt. Så framträda på diagrammet tydligt bl. a. de högkonjunkturer, som föregingo kriserna 1857, 1873 och den oss närmast liggande 1907 med de därefter följande depressionstiderna. De stora, tiotal af år omfattande prisförskjutningarna åter ge en bild af de långsamt försiggående förändringarna i prisen eller i penningvärdet (se d. o.). Fyra sådana långa perioder framträda på diagram-