291 Priscus-Prisdomstol 292 bedrifven otukt. Efter flera, af P. med framgång tillbakavisade försök att af kyrkliga myndigheter utverka en uttrycklig kättardom öfver P. lyckades det slutligen Ithacius att genom synnerligen betänkliga medel förmå kejsar Maximus att .döma P. och några af hans anhängare till döden för kät-teri. Domen verkställdes i Trier 385. Denna tilldragelse, dittills utan motstycke i kyrkans historia, framkallade protester från kyrkans främsta män, sådana som Ambrosius i Milano och Martin af Tours, hvilka dock båda skarpt ogillade P:s åskådning, och den väckte en storm af förbittring, som nödgade P:s anklagare att lämna sina ämbeten, men för priscillianismen medförde ett nytt uppsving. Ännu så sent som 563 blef den på synoden i Braga föremål för en ny förkastelsedom; sedan synes den ha uppgått i de katariska rörelserna. - Den äldre kyrkohistoriska forskningen var i sitt omdöme öfver P. alldeles beroende af den kyrkliga, ytterst till P:s anklagare återgående traditionen. I ett alldeles nytt läge syntes frågan komma genom återfinnandet 1886 af elfva af P:s egna skrifter. De förste utgifvarna och bearbetarna ansågo därigenom klart ådagalagdt, att P. varit fullkomligt oskyldig till de mot honom riktade anklagelserna, medan de samtidigt hos P. funno tankegångar uttalade, som höjde honom vida öfver hans samtid, ja i viss mån föregrepo reformationens åskådning. Den noggrannare prof ningen af, materialet synes visserligen ha visat, att förföljelserna mot P. i mycket haft sin rot i rent personlig hätskhet; beskyllningen för sedliga förseelser synes vara rent förtal, och många af de som kätterska tydda satserna torde blott vara uttryck för en, i förhållande till den dåtida teologien, äldre, naiv lekmanna-ståndpunkt. Men å andra sidan skimrar i P:s motivering för sin asketiska ståndpunkt en med gnosti-ska element förbunden dualistisk åskådning ganska tydligt igenom; i denna riktning visa redan de af P. brukade apokryfiska skrifterna, och de få notiserna om hans utvecklingsgång tyda på ett samband med äldre gnostisk-sekteriska riktningar, särskildt de s. k. enkratiterna (se d. o.). Därtill kommer, att vissa priscillianers ifriga försvar för nödlögnens berättigande i vissa lägen lägger det nära att antaga tillvaron af en hemlig, esoterisk lära, som i deras för offentligheten afsedda skrifter afsiktligt skjutits tillbaka. - P:s skrifter äro utgifna af G. Schepss 1889. Jfr vidare Schepss, "P." (1886), Fr. Paret, "P. ein reformator des 4. jahr-hunderts" (1891), E. Edling, "P. och den äldre priscillianismen, I" (1902; jfr rec. af E. Billing i "Kyrkohistorisk årsskrift", s. å.), och Lezius, "P." (i "Protestantische realencyklopädie", 3:e uppl., 1905). E.Bg. Pri'SCUS. 1. Sofist och retor, medföljde Maxi-minus, som af kejsar Theodosius II (408-450) skickats som sändebud till hunnernas konung Attila (448). Han författade ett historiskt verk i 8 böcker (Bv£avTivi%rj 'loroQia), hvaraf ännu finnas i behåll spridda delar, och är af vikt för kännedomen om 400-talet e. Kr. - 2. Grekisk nyplatonsk filosof, som representerar ett nyplatonismens stadium mellan lamblichos (se d. o. 2) och Plutarchos från Aten. Han dog vid 90 års ålder (mellan 396 och 398). Kejsar Julianus satte högt värde på P., som för öfrigt icke som Maximus från Smyrna (se d. o.) förnedrade sig till hoffilosof och därför undgick dennes öde. 1. R. Tdh.* 2. J-C. Prisdomstol är en sådan domstol, som under krig har att prof va giltigheten eller ogiltigheten af en verkställd uppbringning (se d. o.). Sedan en pris (se d. o.) införts i hamn, öfverlämnas en officiell berättelse om uppbringningen till närmaste härför behöriga myndighet, hvilken tillika verkställer besiktning och konstaterar fartygs och lasts beskaffenhet och tillstånd. I allmänhet är förfarandet inför prisdomstol så ordnadt, att den officiella uppbringningsberättelsen lägges till grund och godkännes, där ej prisens befälhafvare, last-egare eller annan intressent reklamationsvis framställer invändningar mot den och yrkar fartygets eller lastens frigifning; i detta fall åligger bevisskyldigheten reklamanten, och om full bevisning ej kan åstadkommas, ogillas anspråket och prisen kon-demneras. Häraf blir en naturlig följd, på grund af bevisningens svårigheter, att i flertalet fall uppbringningen godkännes och kondemnation sker, hvilket alltså ingalunda får tolkas som yttring af partiskhet från domstolens sida, då denna tvärtom är skyldig att i dylika fall kondemnera. Svensk rätt åter ålägger prisdomstolen en skyldighet att oberoende af reklamation och utan hänsyn till uppbringningsrapportens officiella natur allsidigt och fullständigt utreda uppbringningsfrågan och därefter döma. Enligt gäUande. leglemente a! 12 april 1808, hvilket dock i händelse Sverige skulle råka i krig torde komma att ersättas af ett nytt, utgör krigshofrätten prisdomstol i första instans, ehuru rannsakning och förundersökning sker genom krigsrätt eller rådstufvurätt i hamn, dit fartyget införts, eller i närmast därintill belägna stad. Från krigshof rätten kan frågan genom besvär dragas under prftfning af den domstol, som eljest är sista instans i krigsrättsmål. Har prisdomstol att bedöma fråga om uppbringning af fartyg under neutral flagga eller af neutralt gods under fientlig flagga, uppstå lätteli-gen förvecklingar af internationellt rättslig natur, i det att dels förfarandet, där reklamationsprocess förekommer, endast ger ofullständigt skydd åt last-och fartygsegare, dels olika regler rörande upp-bringningsrätten kunna vara gällande i uppbringa-rens land och i vederbörande neutrala stat, under det att prisdomstolen kan taga hänsyn allenast till de förstnämnda. Till undvikande häraf har föreslagits, att en internationell prisdomstol skulle upprättas som dels öfverinstans öfver de krigförandes nationella prisdomstolar, dels i vissa fall själf första och enda instans. Särskildt vid andra fredskonferensen i Haag 1907 var frågan härom uppe och föranledde då antagandet af ett förslag till konvention härom, ehuru konventionen icke ratificerats och sålunda ej trädt i kraft. Enligt detta förslag skulle den internationella prisdomstolen, med säte i Haag, bestå af minst 9, högst 15 domare och lika många suppleanter för dessa, utsedda för 6 år åt gången dels med ständigt säte i domstolen l domare och l suppleant af hvar och en af staterna Tyska riket, Österrike-Ungern, Frankrike, Storbritannien, Italien, Kyssland, Förenta staterna och Japan, dels med säte i domstolen blott för viss del af sexårsperioden l domare eller l suppleant af hvar och en af öfriga stater. Mellan dessa,