Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prometheus, grek. myt. - Prometheussystemet, tekn. Se Kokapparater, sp. 495 - Pro mille, lat. för tusen - Promis, Carlo, italiensk arkeolog - Promiscue, lat. - Promiscuitet - Promissory notes. Se Bank, sp. 865 - Promontorio Circeo. Se Circeo - Promontorium, lat. - Promotion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
361 Prometheussystemet-Promotion 362
des feuers und des göttertranks”, 1859) på ett
anslående sätt satt namnet i förbindelse med sanskritordet
pramanthas, hvilket betecknar det primitiva,
af hinduerna ännu i dag för framkallandet af den
heliga elden begagnade eldredskapet, nämligen en
staf af trä, hvilken, med sin ena ända stödd i en
fördjupning i ett annat trästycke, försättes i hastig
rotation och genom den därvid uppstående gnidningen
framkallar elden. Äfven om detta etymologiska
sammanhang icke skulle kunna fasthållas, hvarom
ännu i senaste tid stridiga meningar uttalats,
är det naturligtvis ingen omöjlighet, att den
grekiska Prometheussagan och den indiska sagan om
den från himmelen nedstigna elden (agni) ha ett
gemensamt ursprung från det indoeuropeiska
stamfolkets tid. – Äfven den nyare tidens skalder ha
icke sällan valt Prometheusmyten till ämne för
diktning och delvis däri inlagt helt nya
idériktningar. Exempelvis må anföras en dikt af
Goethe, Herders ”Der entfesselte P.”, Shelleys
”P. unbound” samt V. Rydbergs ”P. och
Ahasverus”. – Litt.: Weiske, ”P. und sein
mythenkreis” (1842), Schömann, ”Des Aeschylus’
gefesselter P.”, Alexanderson, ”Öfversigt af
P.-mythen, dess utveckling och betydelse inom den
äldre grekiska litteraturen” (i Uppsala univ:s
årsskrift, 1870), Holle, ”Die Prometheussage” (1879),
A. B. Drachmann, ”P.” (i ”Udvalgte afhandlinger”,
1911).
A. M. A.
Prometheussystemet, tekn. Se Kokapparater,
sp. 495.
Pro mille, lat., för tusen; på tusendet;
beteckning: 0/00.
Promis [prå′-], Carlo, italiensk arkeolog, f. 1808
i Turin, d. 1872, utbildade sig till arkitekt, dref
sedermera arkeologiska studier i Rom och Florens,
hvarefter konung Karl Albert af Sardinien 1839
utnämnde honom till kunglig arkeolog. 1842 vardt
han led. af akademien i Turin och 1843 professor
i byggnadskonst vid universitetet där. P. utgaf
Antichità di Luni e d’Alba fucense (1836),
Archeologia architettonica, Antichità d’Aosta (1862),
Julia Augusta Taurinorum, storia di Torino antica
(1869) och det på konungens uppmaning och
ledning planlagda och utförda urkundsverket Guerre
dell’ indipendenza d’Italia nell 1848 per un
ufficiale piemontese. – P:s äldre broder, Domenico
P., f. 1804, d. 1874 som bibliotekarie i
Turin, författade flera arbeten i mynt- och
sigillvetenskap; Domenico P:s son och efterträdare som
bibliotekarie, Vincenzo P., f. 1839, d. 1889,
utgaf likaledes åtskilliga historiska och numismatiska
arbeten.
Promiscue, lat. (af miscere, blanda), utan
åtskillnad eller ordning, om hvartannat.
Promiscuitet (Promiskuitet; af lat.
miscere, blanda), oinskränkt gemenskap; särskildt om
kvinnogemenskap.
Promissory notes [prå′misəri nåu′ts]. Se
Bank, sp. 865.
Promontorio Circeo [pråmåntåriå tjirtjä′å]. Se
Circeo.
Promontorium, lat., bergudde, landtudde; anat.,
den på bakre bäckenväggens insida framspringande
öfversta ändan af korsbenet, där detta
genom ett tjockt mellanbrosk förenas med den
nedersta (femte) ländkotan. – P. aphrodisium.
Se Creus. – P. lilybæum. Se Boeo. –
P. Minervæ. Se Massa lubrense – P.
Pachynum. Se Passaro. – P. Pelorum.
Se Faro, Punta del. – P. Tabin. Se
Linschoten.
Promotion (lat. promotio, befordran), akademisk
akt, genom hvilken den högsta lärdomsgraden
(doktorsvärdigheten) i någon fakultet tilldelas
studie-idkare, som genom aflagda examina och
disputa-tionsprof gjort sig därtill berättigade,
samt som hedersbetygelse stundom äfven åt
andra. Promotio-nerna gå tillbaka till medeltiden. På
grund af att missbruk egt rum med utdelandet af
licentiatvärdigheten, uppstod det på 1200-talet
inom magistrarnas skrå en rörelse för att framtvinga
bättre kontroll öfver dem, som fingo rättighet att
föreläsa. I Paris måste den licentiat, som ville bli
upptagen i detta skrå, genomgå åtskilliga ceremonier,
svära magistereden inför universitetets rektor och på
bestämd dag hålla en föreläsning, hvarefter en annan
magister satte den runda, svarta magister-baretten
på hans hufvud (se fig.). Det återstod sedan för
honom att hålla ett större gille för de äldre
magistrarna. Inom den teologiska fakulteten
förrättades promotionen af kanslern, och bland
villkoren för att kunna förvärfva denna värdighet
ingick äfven att ha fyllt 35 år. I Bologna fordrades
tillstånd af ärkediakonen, för att en promotion skulle
få ega rum, och omkostnaderna voro där synnerligen
dryga. Promovendus red omkring i staden med pedeller
och inbjöd lärare och vänner till promotionsakten
och festmåltiden. I domkyrkan höll han därpå tal och
föreläsning, med opposition från några af vännerna,
hvarefter han fördes f ram till ärkediakonen, som i
ett tal förklarade honom för doktor i påfvens och
den heliga treenighetens namn. Han mottog sedan
tecknen på sin värdighet, lagboken, guldringen och
doktorsbaretten. Examensfesten, till hvilken den
nypromoverade var ålagd att skänka hedersdräkter
och andra gåfvor till de officie-rande, firades med
mycket öfverflöd. - Vid de svenska universiteten ha
särskildt filosofiemagister (-doktor s-)promotioner
firats med stora offentliga högtidligheter, hvilka
dock sedan slutet af 1870-talet äro bortlagda. Till
festen in-bjödos i förväg universitetets och stadens
honora-tiores genom offentligt program, utfärdadt
af pro-motionsförrättaren (promötor), en bland
fakultetens professorer. Promotionsdagen invigdes
med kanonskott, och på f. m. afgick processionen till
domkyrkan, där akten egde rum (t. o. m. 1776 firades
i Uppsala akten i Academia Carolina, som låg på
Riddartorget). Sedan en kör utfört förra afdelningen
af promotionskantaten (till hvilken texten författats
af en promovefndus, d. v. s. en bland dem, som skulle
gradueras), höll promötor ett tal till promovendi och
krönte därefter hvar och en af dem särskildt (uppe
på en hög estrad, "parnassen") med en lagerkrans,
som dagen förut bundits af vana händer (vid en för
promovendi och deras närmaste gemensam liten fest,
"kransbindningen"), samt framlämnade på samma gång
de två öfriga utmärkelsetecknen, doktorsdiplomet och
doktorsringen. Efter promötor intogs talarplatsen af
primus och ultimus (de två promovendi, scm på grund
af öfvervägande antal betygsenheter innehade första
och andra hedersrummet). Primus besvarade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
