359 Promess-spel-Prometheus 360 karaktären af lotteri och spel. Det kallas också promess-spel och är mångenstädes särskildt föremål för lagstiftningens uppmärksamhet, så att man beröfvat det all rättslig verkan och belagt det med kriminellt ansvar. I Sverige faller det under de allmänna bestämmelserna om otillåtet lotteri. Se Lotteri, sp. 1151. A. W. Promess-spel. Se P rom ess. PrometheTlS (grek. IlQowfrevg), grek. myt., en bland titanerna, son af lapetos med Klymene (enligt andra sagor med Asia eller med Themis), mänsklighetens välgörare såsom den, hvilken gett människorna elden och därmed möjligheten att från det råa naturtillståndet uppstiga till en högre odling. Sagan om P. som en för mänsklighetens utveckling betydelsefull elds- och kulturgudomlighet möter inom den grekiska litteraturen tidigast i He-siodos' sånger, men är där redan utbildad medelst flera delvis hvarandra motsägande enskildheter. Hufvudsakligen går den ut på att, ''då gudar och människor tvistade i Mekone (Sikyon)", d. v. s. vid den tid, då med Zeusväldets grundande en söndring inträdt i st. f. den patriarkaliska endräkt, som varit rådande mellan gudar och människor under Kronos' världsregering, P. tog människornas parti och sökte bedraga gudarna genom svekfull fördelning af ett tjuroffer. Zeus hämnades genom att förmena människorna eldens bruk, men P. skaffade dem elden genom att stjäla den från himmelen, gömd i en ihålig stängel (se N a r t h e x). Till straff därför fastsmiddes han vid en pelare, och en örn sargade hvarje dag hans ständigt ånyo tillväxande lefver, tills han slutligen med Zeus' tillstånd befriades af Herakles, som dödade örnen. Mot människorna, som emellertid förblefvo i besittning af elden, visade Zeus sin onåd genom att sända dem Pandora (se d. o., grek. myt.). - En långt djupare, sedligt religiös betydelse har Prometheusdikt-ningen fått hos Aischylos, som behandlat denna saga i en s. k. tragisk trilogi, eller tre sammanhängande dramer, af hvilka en, "Den fjättrade P." (P. desmötes), ännu finnes fullständigt i behåll. P. är hos Aischylos en son till Themis, rättvisans gudinna, och tillika utmärkt genom en djup, framtiden genomskådande visdom. Ehuru hörande till titanernas släkt, ställde han sig i striden mellan dessa och de olympiske gudarna på de senares sida, emedan titanerna vägrade att följa hans visa råd och han på grund däraf förutsåg deras fall. Med P:s bistånd besegras titanerna och nedstörtas i Tar-taros. Men då Zeus efter grundandet af sitt nya världsvälde äfven vill förgöra det från den titani-ska världsåldern härstammande, men ännu svaga och outvecklade människosläktet för att i dess ställe skapa ett nytt, tar P. sig an de arme, förlänar dem den himmelska elden, undervisar dem i alla de konster och insikter, hvilka tjäna att förbättra tillvaron, på samma gång som han hos dem väcker sträfsam kraft och lefnadsmod, med ett ord främjar på allt sätt deras utveckling till sann mänsklighet. Men detta var ett ingrepp i den af Zeus stadgade världsordningen, och P måste med ett grymt straff umgälla sin människovänlighet. Vid världens yttersta rand, på öde skytisk kust, fastsmides han af Hefaistos vid den branta sidan af en hög klippa, och en kil af stål drifves genom hans bröst. Ännu eger han dock ett fruktansvärdt vapen mot Zeus. Ty hans moder har för honom ensam uppenbarat hemligheten om ett ödesdigert äktenskap, hvarigenom Zeus skall öfver sig draga ofärd och fall. Förgäfves skickar Zeus Hermes för att affordra P. denna hemlighet. Med titaniskt trots tillbakavisar han befallningen och den därtill fogade hotelsen om ett ännu strängare straff, hvarefter Zeus i vredesmod, under elementens uppror, med sin blixt till T artaros nedstörtar P. tillika med klippan, vid hvilken han är fastsmidd. Därmed slutar "Den fjättrade P." I det följande, blott fragmentariskt bibehållna stycket "Den löste P." (P. lyo'menos) stiger efter en oändligt lång tid den ännu vid sin klippa fjättrade titanen från underjorden upp i dagsljuset. Ännu är han icke försonad med Zeus, och hans straff är skärpt genom örnen, som hvar tredje dag infinner sig för att sönderslita hans lefver. Det långa lidandet har dock brutit hans stolthet, och i st. f. att som förut trotsa på sin odödlighet önskar han sig döden. Men äfven Zeus är en annan, mildare, försonligare. De öfrige titanerna har han redan lös-gifvit ur Tartaros och är benägen till försoning äfven med P. Försonlig kommer då denne den försonlige till mötes, yppar frivilligt den hemlighet, som hotar Zeusväldets bestånd, hvarefter han friges för att framgent lefva med gudarna som deras vise och välvillige rådgifvare. - Yngre sagor låta P. skapa människorna af fuktig lera och därefter antingen själf eller med andra gudars hjälp ge Prometheus, skapande människor, samt gudinnan Athena. Kelief på en antik terrakottalampa från Perugia. dem lif (se fig.). I Aten dyrkades P. i samband med Hefaistos, till hvilken han som eldgudomlighet stod i nära förhållande, och med Athena. Han hade i Akademeia ett altare, vid hvilket en åt honom egnad fest (prometheia) firades med fackellopp. - Namnet P. är af de gamle själfva förklaradt som "den förutseende eller förtänksamme" (jfr E p i-m e t h e u s), och säkert har väl äfven vid den grekiska namnformens bildande denna betydelse verkligen föresväfvat. Emellertid har Kuhn i sin komparativt mytologiska afhandling ("Herabkunft