Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Promulgation - Promulgationslag - Promulgera. Se Promulgation - Promycel, bot. Se Hemibasidii och Uredineae - pron., förkortning för pronomen - Pronaos. Se Naos 1 - Pronation - Pronatorer, anat. Se Pronation - Pronefros, anat. Se Njurar, sp. 1089 - Pronerad, anat. Se Pronation - Pronomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slogos på offentliga platser. - Uttrycken
promulgation, publikation, sanktion användas
ännu i dag om åtgärder, som afse att göra en
lag gällande och kungöra den till efterlefnad;
de nyttjas dock ej i en betydelse, som fullt
motsvarar den ofvan anförda. Med prcmulgation menas
utfärdandet af en i behörig ordning antagen och
som sådan formellt konstaterad (sanktionerad) lag
genom dess fixering i en vederbörligen undertecknad
och beseglad urkund, hvilken äfven i yttre måtto
objektiverar beslutet som en bindande förklaring af
statsviljan. Promulgationsurkunden är oftast på samma
gång afsedd för publikation och med fäst afseende
härpå affattad i kungörelseform, ehuru detta ej är i
och för sig nödigt; publikationen sker stundom genom
allmänt kungörande, stundom genom blott delgifning
till vederbörande myndigheter. - Promulgera,
utfärda en lag. Jfr Kungörelse och Lag, sp. 809.
H. L. B. (Rid.)
Promulgationslag kallas den särskilda lag eller
författning, som ofta utfärdas i samband med
antagandet af en ny, mera omfattande lag och
som afser dels att reglera sättet för den nya
lagens tillämpning ur vissa synpunkter, hvilka
ej kunnat i lagen själf beaktas, dels att meddela
nödiga öfvergångsbestämmelser för att därigenom
möjliggöra en lämplig anpassning efter förut
gällande rätt i de stycken och för den tid, där
en omedelbar och fullständig tillämpning af den
nya lagen skulle medföra svårigheter. Den rätt,
som sålunda under öfvergångstiden blir gällande,
betecknas stundom som intertemporal rätt.
Rld.
Promulgera. Se Promulgation.
Promycel, bot. Se Hemibasidii och Uredinege.
pron., förkortning för pronomen.
Pronaos (grek. pronaos). Se Naos 1.
Pronation (af lat. pronus, nedåtlutad), anat. De
yttersta vridningsställningar, i hvilka handen
på utsträckt arm kan bringas, utan att armen i
sin helhet vrides, äro den, då handflatan vetter
nedåt, och den, då den vetter uppåt. I förra fallet
säges handen vara pronerad, i det senare supinerad
(af lat. supinus, uppåtlutad). De muskler, som
från den senare ställningen bringa handen i den
förra, kallas pronatorer, de motsatta supinatorer.
Då armen hvilande hänger ned, är handen i en
ställning mellan pronation och supination.
G. v. D.*
Pronatorer, anat. Se Pronation.
Pronefros, anat. Se Njurar, sp. 1089.
Pronerad, anat. Se Pronation.
Pronomen (lat., eg. ord, som står i st. f. nomen),
gramm., namn på en ordklass i de flesta
indoeuropeiska och utomindoeuropeiska språk,
omfattande sådana ord, som med afseende på betydelsen
(eller funktionen i satsen) användas i st. f. ett
annat ord (tanke, föreställning o. s. v.) eller
dess uttryck i satsen. Pronomen står således ej
blott i st. f. nomen, som namnet synes antyda,
utan i st. f. hvarje föreställning, vare sig den i
satsen förut fått eller får ett mera adekvat uttryck,
eller den omedelbart genom påpekande eller hänvisning
betecknas. Pronomina beteckna sålunda ej direkt
substans, kvalitet eller handling, utan hufvudsakligen
läge eller riktning - i rummet eller i det föreställda
rummet - i förhållande till den talande. Pronomen bör
sålunda ej (som vanligen sker i läroböckerna) anses
vara en med nomen, verb, partikel o. s. v. samordnad
ordklass, emedan denna indelning hänför sig till
formen, då däremot pronomen (såväl som räkneord)
afser betydelsen. Med afseende på formen äro
pronomina att hänföra till nomina och kunna vara
antingen substantiva eller adjektiva. Bland nomina
böra de räknas till det slag af konkreta, som
kallas propria, emedan de beteckna en speciell
föreställning (vare sig denna i och för sig är
konkret eller abstrakt). Å ena sidan äro pronomina
visserligen bland de mest konkreta, såtillvida som
de, när de användas, beteckna föreställningen i
dess helhet utan direkt abstraherande af någon af
föreställningens olika sidor, å andra sidan åter,
såsom hufvudsakligen uttryckande tillvaro i rummet,
bland de mest abstrakta orden. - Med afseende på
ursprung brukar man i allmänhet härleda pronomina,
i synnerhet dem, som äro som sådana ärfda från
indoeuropeisk tid, ur ett visst slag af s. k. rötter,
de pronominella eller demonstrativa, till skillnad
från nomen och verb, som man återfört på s. k. verbala
eller predikativa rötter. Det är mycket väl tänkbart,
att materialet för pronominalorden i allmänhet är
ursprungligen skildt från de predikativa rötterna,
d. v. s. från början uttryckande läget eller
riktningen i rummet. Men pronomina kunna också
utvecklas ur andra ordklasser genom försvagning i
betydelsen. I synnerhet är detta fallet med vissa
indefinita pronomina, som ju också stå på gränsen
till de rena substans- och kvalitetsorden: så är
indef. man urspr, identiskt med subst. man. - Med
afseende på böjning erbjuda pronomina - i synnerhet de
personliga - flera olikheter med nomina. Å ena sidan
är mångfalden af stammar, t. ex. i de personliga jag,
mig, vi, oss o. s. v., ett segt bevaradt intyg om de
indoeuropeiska pronominas heteroklitiska, d. v. s. af
flera stammar uppvuxna, böjning, en omständighet,
som häntyder på en mera primitiv och närmast på
syntaktiska hopfogningar af ursprungligen skilda ord
beroende böjning. Å andra sidan ha inom få ordklassers
böjning så många ombildningar beroende på analog
inverkan egt rum som bland pronomina. I synnerhet de
personliga intaga härvidlag en särskild ställning. -
Pronomina kunna från olika synpunkter indelas på
olika sätt. Så t. ex. äro alla utom de indefinita af
mera konkret art, dessa åter abstrakta. En särskild
indelning, använd t. ex. i franska skolgrammatiken
för hvarje klass af pron., är den uti "förenade",
som kunna förenas med verb eller substantiv (je, me,
ce, quel), och "själfständiga" (moi, celui, que,
quoi o. s. v.). Vidare kan man indela pronomina i
sådana, som ha afseende på de olika personerna, så
att första och andra personen betecknas med nämnda
personers personliga (och possessiva) pronomen,
tredje personen medelst tredje personens personliga
(och possessiva) pronomen samt i regel alla de öfriga
pronomina utom de relativa, som naturligen beteckna
den person, hvarpå de grammatiskt hänföra sig. Dock
kunna pronomina, som i regel ha afseende på tredje
personen, användas äfven om första. Så kan denne
(lat. hic) referera sig på första personen, den
talande, liksom lat. iste kan beteckna den tilltalade,
eller andra personen. Indef. man kan alltefter samman-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
