slogos på offentliga platser. - Uttrycken promulgation, publikation, sanktion användas ännu i dag om åtgärder, som afse att göra en lag gällande och kungöra den till efterlefnad; de nyttjas dock ej i en betydelse, som fullt motsvarar den ofvan anförda. Med prcmulgation menas utfärdandet af en i behörig ordning antagen och som sådan formellt konstaterad (sanktionerad) lag genom dess fixering i en vederbörligen undertecknad och beseglad urkund, hvilken äfven i yttre måtto objektiverar beslutet som en bindande förklaring af statsviljan. Promulgationsurkunden är oftast på samma gång afsedd för publikation och med fäst afseende härpå affattad i kungörelseform, ehuru detta ej är i och för sig nödigt; publikationen sker stundom genom allmänt kungörande, stundom genom blott delgifning till vederbörande myndigheter. - Promulgera, utfärda en lag. Jfr Kungörelse och Lag, sp. 809. H. L. B. (Rid.) Promulgationslag kallas den särskilda lag eller författning, som ofta utfärdas i samband med antagandet af en ny, mera omfattande lag och som afser dels att reglera sättet för den nya lagens tillämpning ur vissa synpunkter, hvilka ej kunnat i lagen själf beaktas, dels att meddela nödiga öfvergångsbestämmelser för att därigenom möjliggöra en lämplig anpassning efter förut gällande rätt i de stycken och för den tid, där en omedelbar och fullständig tillämpning af den nya lagen skulle medföra svårigheter. Den rätt, som sålunda under öfvergångstiden blir gällande, betecknas stundom som intertemporal rätt. Rld. Promulgera. Se Promulgation. Promycel, bot. Se Hemibasidii och Uredinege. pron., förkortning för pronomen. Pronaos (grek. pronaos). Se Naos 1. Pronation (af lat. pronus, nedåtlutad), anat. De yttersta vridningsställningar, i hvilka handen på utsträckt arm kan bringas, utan att armen i sin helhet vrides, äro den, då handflatan vetter nedåt, och den, då den vetter uppåt. I förra fallet säges handen vara pronerad, i det senare supinerad (af lat. supinus, uppåtlutad). De muskler, som från den senare ställningen bringa handen i den förra, kallas pronatorer, de motsatta supinatorer. Då armen hvilande hänger ned, är handen i en ställning mellan pronation och supination. G. v. D.* Pronatorer, anat. Se Pronation. Pronefros, anat. Se Njurar, sp. 1089. Pronerad, anat. Se Pronation. Pronomen (lat., eg. ord, som står i st. f. nomen), gramm., namn på en ordklass i de flesta indoeuropeiska och utomindoeuropeiska språk, omfattande sådana ord, som med afseende på betydelsen (eller funktionen i satsen) användas i st. f. ett annat ord (tanke, föreställning o. s. v.) eller dess uttryck i satsen. Pronomen står således ej blott i st. f. nomen, som namnet synes antyda, utan i st. f. hvarje föreställning, vare sig den i satsen förut fått eller får ett mera adekvat uttryck, eller den omedelbart genom påpekande eller hänvisning betecknas. Pronomina beteckna sålunda ej direkt substans, kvalitet eller handling, utan hufvudsakligen läge eller riktning - i rummet eller i det föreställda rummet - i förhållande till den talande. Pronomen bör sålunda ej (som vanligen sker i läroböckerna) anses vara en med nomen, verb, partikel o. s. v. samordnad ordklass, emedan denna indelning hänför sig till formen, då däremot pronomen (såväl som räkneord) afser betydelsen. Med afseende på formen äro pronomina att hänföra till nomina och kunna vara antingen substantiva eller adjektiva. Bland nomina böra de räknas till det slag af konkreta, som kallas propria, emedan de beteckna en speciell föreställning (vare sig denna i och för sig är konkret eller abstrakt). Å ena sidan äro pronomina visserligen bland de mest konkreta, såtillvida som de, när de användas, beteckna föreställningen i dess helhet utan direkt abstraherande af någon af föreställningens olika sidor, å andra sidan åter, såsom hufvudsakligen uttryckande tillvaro i rummet, bland de mest abstrakta orden. - Med afseende på ursprung brukar man i allmänhet härleda pronomina, i synnerhet dem, som äro som sådana ärfda från indoeuropeisk tid, ur ett visst slag af s. k. rötter, de pronominella eller demonstrativa, till skillnad från nomen och verb, som man återfört på s. k. verbala eller predikativa rötter. Det är mycket väl tänkbart, att materialet för pronominalorden i allmänhet är ursprungligen skildt från de predikativa rötterna, d. v. s. från början uttryckande läget eller riktningen i rummet. Men pronomina kunna också utvecklas ur andra ordklasser genom försvagning i betydelsen. I synnerhet är detta fallet med vissa indefinita pronomina, som ju också stå på gränsen till de rena substans- och kvalitetsorden: så är indef. man urspr, identiskt med subst. man. - Med afseende på böjning erbjuda pronomina - i synnerhet de personliga - flera olikheter med nomina. Å ena sidan är mångfalden af stammar, t. ex. i de personliga jag, mig, vi, oss o. s. v., ett segt bevaradt intyg om de indoeuropeiska pronominas heteroklitiska, d. v. s. af flera stammar uppvuxna, böjning, en omständighet, som häntyder på en mera primitiv och närmast på syntaktiska hopfogningar af ursprungligen skilda ord beroende böjning. Å andra sidan ha inom få ordklassers böjning så många ombildningar beroende på analog inverkan egt rum som bland pronomina. I synnerhet de personliga intaga härvidlag en särskild ställning. - Pronomina kunna från olika synpunkter indelas på olika sätt. Så t. ex. äro alla utom de indefinita af mera konkret art, dessa åter abstrakta. En särskild indelning, använd t. ex. i franska skolgrammatiken för hvarje klass af pron., är den uti "förenade", som kunna förenas med verb eller substantiv (je, me, ce, quel), och "själfständiga" (moi, celui, que, quoi o. s. v.). Vidare kan man indela pronomina i sådana, som ha afseende på de olika personerna, så att första och andra personen betecknas med nämnda personers personliga (och possessiva) pronomen, tredje personen medelst tredje personens personliga (och possessiva) pronomen samt i regel alla de öfriga pronomina utom de relativa, som naturligen beteckna den person, hvarpå de grammatiskt hänföra sig. Dock kunna pronomina, som i regel ha afseende på tredje personen, användas äfven om första. Så kan denne (lat. hic) referera sig på första personen, den talande, liksom lat. iste kan beteckna den tilltalade, eller andra personen. Indef. man kan alltefter samman-