hanget ha afseende på l:a, 2:a eller 3:e personen. Den vanliga indelningen af pronomina, som för öfrigt icke strängt logiskt är gjord efter samma indelningsgrund, är i personliga, possessiva, demonstrativa, determinativa, relativa, interrogativa och indefinita. Alla dessa klasser kunna i allmänhet - utom de rent personliga samt ett eller annat för öfrigt, t. ex. bland de indefinita man, bland interrogativa hvem, hvad, bland relativa som o. s. v. - användas såväl substantiviskt som adjektiviskt. - Personliga l. personella (lat. pronomina personalia, d. v. s. pron., som ha afseende på person) äro de pronomina, som uttrycka en bestämd person (i rummet eller tiden), den talande: första personen, den tilltalade: andra pers., den omtalade: tredje pers. Pronomina äro egentligen ockasionellt använda egennamn för de olika personerna. Så t. ex. betecknar den talande sig med namnet jag o. s, v. De personliga pronomina i sv. äro för l:a pers. sing. jag, pl. vi, som endast då i egentligaste mening är l:a pers., när alla däri inbegripna äro eller tänkas vara talande (annars betecknar vi den talande tillsammans med andra, i hvilkas namn den förre talar); för 2:a pers. sing. du, pl. I, samt tilltalsordet ni (Ni) såväl till en som till flera personer; för 3:e pers. finnas i motsats till l:a och 2:a pers. till genus skilda ord: han, hon, det, pl. däremot för alla genera de. Egentligen äro blott han, hon, de, använda om personer, personliga pronomina; emellertid kallas de, använda om opersonliga och liflösa föremål, liksom det och ett ofta i detta fall i st. f. han, hon användt den, personliga pronomina, när de icke direkt uttrycka ett påpekande. Pronomina för 3:e pers. stå på gränsen till de demonstrativa. I regel ha de också utvecklats ur dessa, som i sv. otvetydigt fallet är med den, det, de. Han och hon torde också ytterst gå tillbaka på demonstrativa pronominalstammar. Äfven l:a och 2:a pers. torde ytterst återgå på demonstrativa pronominalstammar, ehuru detta med mindre säkerhet kan påstås och uppvisas. Till de personliga pronomina räknar man med skäl de reflexiva (eg. "tillbakaböjande") l. tillbakavisande pronomina, som i oblik kasus såsom adverbial och objekt hänvisa på subjektet i samma eller i en däraf beroende sats. För l:a och 2:a pers. äro de lika med de egentliga personliga pron. (mig, oss, dig, eder, er), för 3:e pers. sing. och pl. sig. Man brukar också anföra s. k. reciproka pronomina (lat. pronomina reciproca), som uttrycka en växelverkan, t. ex. hvarandra, hvilket liksom reflexivum endast kan stå som objekt eller adverbial. - Possessiva (d. v. s. pron., som uttrycka egaren) kallas vissa adjektiviska pronomina, som användas i st. f. genitiven af de personliga pronomina för att uttrycka egaren (possessiv genitiv). De äro bildade af de personliga pronomina (utgå egentligen från deras ursprungliga genitivformer) och äro för l:a och 2:a pers. med afseende på en eller flera egare (motsvarande sing. och pl. af pers. pron.) resp. min, vår, din, eder, er och som tilltalsform eder, er (Eder, Er). För 3:e pers. åter användes gen. af pers. pron.: hans, hennes, dess, deras. De reflexiva pron. poss. äro för l:a och 2:a pers. lika med de egentliga pron. poss., men för 3:e pers. nyttjas såväl om en som flera egare sin. - Demonstrativa l. utvisande äro sådana pronomina, som medelst utpekande beteckna ett bestämdt föremål i rummet eller själfva föremålets läge i rummet eller den riktning, i hvilken ett föremål är eller tankes. Läget kan vara närmare eller fjärmare från den talande, hvarför i de olika språken finnas olika pronomina för olika lägen, riktningar och afstånd. I sv. uttrycka denne och den här närhet, den där - pron. hin lefver kvar blott i ett par förbindelser - ett visst afstånd från den talande; den (det, de) är i det närmaste indifferent. Från att uttrycka läge i det egentliga rummet kunna naturligtvis de demonstrativa pron. äfven uttrycka hänvisning på vissa punkter och afstånd i tiden och därmed hänvisa på ett för längre eller kortare tid sedan nämndt, i det följande uttryckt föremål (l. föreställning o. s. v.) i satsen. De demonstrativa pron. och pronominalstammarna torde vara de ursprungligaste och medelbart eller omedelbart ha gett upphofvet till de flesta öfriga pronomina. De kunde och kunna ännu, oftast åtföljda af förtydligande åtbörder, användas för olika förhållanden (demonstrativt, interrogativt o. s. v.) och ha sedan småningom genom bruket fått fasta betydelser. De voro och äro i egentlig mening deiktiska (betecknande olika grad af deixis, hänvisning). Den svagaste grad af deixis betecknar de anaforiska (demonstrativerna eller 3:e personens) pronomina, som svagt hänvisa på någonting i satsen omedelbart nämndt (jfr Anafor). Blott en underafdelning under de demonstrativa pronomina äro de determinativa ("begränsande", "inskränkande"), som utpeka ett föremål o. s. v. under bestämd begränsning och uteslutning af andra tänkbara. Oftast hänvisa de endast på den i en följande attributsats (relativ o. s. v.) innehållna begränsningen, t. ex. det är den mannen, som vi söka, hvarest den säges vara determinativt pron. Som determinativa pron. bruka uppföras själf, den, densamme (s. k. identitetspronomina). - De relativa pronomina (d. v. s. de, som syfta på, hänföra sig till något) ha i regel i de indoeuropeiska språken utvecklats ur de demonstrativa på det sätt, att en ursprungligen med demonstrativt pronomen inledd hufvudsats småningom nedsjunkit till grammatisk bisats. I satsen jag mötte en gosse; den frågade mig är den ännu demonstrativ, men i jag mötte en gosse, den (där) frågade mig har den blifvit relativ. Dock kunna relat. pron. utvecklas också ur interrogativen, naturligen genom det s. k. indirekt frågande stadiet; så sv. hvilken, hvad o. s. v. Förutom den finnes i sv. följande relat.: som, oböjligt användt för alla genera och numeri, utveckladt ur ett lokal-instrumentalt adverb (historiskt = grek. α̃μα, samtidigt o. s. v.), samt hvilken, hvilket äfvensom hvem, hvad. - De interrogativa l. frågande pronomina äro i sv. hvem, hvad, endast subst., samt hvilken, hvilket, sammansatt hvilkendera, hvad för en o. s. v. I regel höra interrogativen till de ursprungligaste, d. v. s. af interrogativa rötter utvecklade pron. Dock kunna de äfven ha uppkommit så, att i disjunktiva frågor med demonstr.-pronomen, där frågan låg endast i tonen och situationen för öfrigt, t. ex. den eller den?, detta småningom blef bäraren för den frågande betydelsen. - De indefi-