439 Proventivknopp-Proverb 440 de bilda en anknytning till den populära diktning, som måste ha legat till grund för trubadurernas konstpoesi, äro bl. a. pastourellen, romansen, alban och balladen. Man plägar med Diez indela trubadurdiktningen i 3 perioder, den första 1090-1140, den andra, som representerar höjdpunkten, 1140- 1250, den tredje 1. dekadansperioden 1250-92, allt naturligtvis tämligen godtyckligt valda årtal, som dock kunna göra anspråk på relativ riktighet. - Man känner omkr. 3,000 trubadurdikter, fördelade på något mer än 400 författare. Namnen på några af de viktigaste trubadurerna må här nämnas. Till l:a perioden höra, utom den redan nämnde Guillaume de Poitiers, M å r c a b r u n (d. omkr. 1150), den förste mästaren i trobar clus, Jaufre R u d e l (omkr. 1150), mest känd för sin kärlek till prinsessan af Tripolis, "la princesse loin-taine", Bernart de Ventadorn (fr. Ventadour; d. efter 1194), son till en tjänare på slottet Ventadorn, kanske den främste som kärlekens sångare och säkert den, hvars dikter ännu i dag äro mest njutbara, relativt fri, som han är, från den förkonstling, som tidigt fick insteg i den Provensalska poesien. Bland 2:a, "klassiska", periodens skalder märkas Guiraut de Bornelh (fr. Giraud de Borneil; d. omkr. 1220), känd för sin kärlekslyrik och sina moraliska sirventeser, Arnaut Daniel (d. omkr. 1200), den störste mästaren i trobar clus och af Dante ansedd som den främste bland de pro-vensalske skalderna, Bertrand de Born (omkr. 1140-1210), den främste politiske sirventesförfåtta-ren, som själf tog en liflig del i striderna mellan Henrik II:s af England söner och hvars präktiga krigssånger utmärka sig för en färg och en glans, som icke ha något motstycke i den fornprovensalska litteraturen, Raimbautaf Orange (d. 1173) och den af honom älskade B e a t r i x, grefvinna af Die, P e i r e V i d a l (d. 1215) och F o l q u e t d e M a r s e i 11 e (omkr. 1160-1231). Till 3:e perioden slutligen höra bl. a. R a i m o n de M i r a-v a l (d. omkr. 1220), Peire Cardinal (omkr. 1210-30), periodens störste skald, som i satirisk form strängt gisslade sin samtids svagheter och lyten, samt "den siste trubaduren", Guiraut R i-quier (1250-94). Orsaken till trubadurpoesiens förfall och bortdöende ligger till stor del i arten af denna diktning, som i den alltmer tilltagande spetsfundigheten och förkonstlingen bar fröet till sin undergång. Men härtill kommo yttre anledningar, den politiska ställningen, som tvang furstarna att mera syssla med tidens allvarliga frågor än med sångens glada lekar, och särskildt albi-genskrigen, som försatte samhället i en för den poetiska alstringen ödesdiger skakning. Ytterligare må erinras om inkvisitionen samt munkordnarna, som också torde ha motarbetat den höfviska diktningen. Också är det slutligen lärodikten och den kyrkliga legenden, som ta lyrikens plats. I början af 1300-talet sökte några borgare i Toulouse återupplifva de Provensalska skaldetraditionerna genom att bilda en akademi, Consistori del Gay Saber, "den glada vetenskapens konsistorium". Men detta sällskap, som höll strängt fast vid de gamla formerna, saknade förmåga att i dem ingjuta nytt lif. Om lyriken utgör den utan jämförelse viktigaste delen af den fornprovensalska litteraturen, äro dock äfven andra grenar representerade. Sålunda märkas de båda versromanerna Jaufre och Flamenca, den senare särskildt betydelsefull som kulturhistoriskt dokument. Den egentliga epiken är föga odlad och står i starkt beroende af franska förebilder. Mest bekanta äro sångerna om Fierabras och.Girart de Roussillon. Äfven religiös dramatik fanns, men är i det närmaste förlorad. På 1400-talet ersattes provensalskan som litteraturspråk af franskan, raen en del skalder diktade alltjämt på Provensalska, hvar och en på sin dialekt. Vi nämna B e 11 a u d de la Bellaudiére (1500-talet) och Saboly (1614-75), berömd som författare och kompositör till julsånger. I början af 1800-talet uppträdde i Agen en högt begaf vad skald, J a s m i n (1798-1864), hvars dikter, utkomna i fyra delar under namnet Las papilhötos 1843-45, väckte ett utomordentligt uppseende. Han kan anses som en förelöpare till M is trä l (1830-1914; se d. o.) och F e l i b e r-f or bundet (se d. o.). Utom Mistral märkas bland de nyprovensalske skalderna Joseph R o u-manille (1818-91), berömd både som skald ("Li Margarideto", 1847) och prosatör ("Oubreto en proso", 1863), ThéodoreAubanel (1829 -86), lyrisk skald af hög rang ("Li Miougrano en-traduberto", 1860, "Li fiho cTAvignoun"), som äfven med mindre framgång försökt sig på dramatisk diktning, Felix Gräs (d. 1901), förf. till bl. a. epopéerna "Li carbounié" och "Toloza" samt dikter, skalden och litteraturhistorikern P a u l M a-r i é t o n (f. 1862), skalderna C r o u s i 11 a t (1814 -99), Mathieu (1829-95) och Roumieux (1829-94). - Litt.: Raynouard, "Choix de poé-sies originales des troubadours" (I-VI, 1816-21), C. F. Mahn, "Die werke der troubadours in pro-venzalischer sprache" (4 bd, 1846-53), Kosch-witz, "Grammaire historique de la langue des Fé-libres" (1894), Suchier, "Die französische und pro-venzalische sprache und ihre mundarten" (i Gröber, "Grundriss der romanischen philologie", I, 2:a uppl. 1904 ff.), J. Vising, "Den Provensalska trubadurdiktningen" (1904), Beck, "Die melodien der troubadours" (1908), Anglade, "Les troubadours" (s. å.), Aubry, "Trouvéres et troubadours" (1910), Schulz-Gora, "Altprovenzalisches elementarbuch" (2:a uppl. 1911), Appel, "Provenzalische chresto-mathie" (4:e uppl. 1912), och Stimming, "Provenzalische literatur" (1893; i Gröbers "Grundriss", II). E. S-f. Proventivknopp, bot. Se O p si gon i. Proveny (fr. provenu, af lat. provenlre, komma fram, lyckas), afkastning, inkomst, öfverskott. Jfr Netto och R e v e n y. Proverrb (fr. proverbe, egentl, ordspråk), "dramatiskt ordspråksspel", liten enaktskomedi, som har till ändamål att ådagalägga sanningen af ett ordspråk; liten enaktskomedi, som spelas mellan två eller tre personer och rör sig kring en enda, pikant situation samt har sin styrka i det fina detaljmåleriet, i dialogens stämningsfulla raffinemang. På 1600- och 1700-talet var det ett omtyckt salongsnöje i Frankrike att "leka ordspråk", i det man kom öfverens om konturerna till en sådan pjäs och därefter ex tempore ifyllde dem. M:me de Maintenon skref ett fyrtiotal proverb för pensionsflickorna i S:t Cyr (utg. 1829). De förnämste odlarna af arten ha varit Carmontelle ("Proverbes