437 Provensalska språket och litteraturen 438 konditionalis i såväl närvarande som förfluten tid (amera = jag skulle älska eller jag skulle ha älskat). l:a konjugationens imperfektändelse -abam, som i fr. ersatts af 2:a konj. -ebam, kvarstår i provens, (amava), medan i de öfriga konj. ändeisen är -ia (< lat. -iebam). Med afseende på de starka verben märkes, att perfekta af den s. k. debui-typen på fonetisk väg fått palatalslutande stammar (debui > fr. dus, provens. 1. dec 2. deguist 3. dec 4. deguém 5. deguetz 6. degron, habui >. fr. eus, provens. 1. aic, 2. aguist etc.). Ehuru betydande dialektala differenser rådde i södra Frankrike redan under medeltiden, då som hufvuddialekter framstå limousinskan, gascogniskan, languedocdialekten, auvergniskan, dauphinédialekten och provensalskan i inskränkt bemärkelse, visar trubadurernas språk en viss enhetlighet, om det också bär tydliga drag af de resp. författarnas ursprung. Detta trubadurernas litterära språk synes ha utgått från Li-mousin och dess gränstrakter, där den Provensalska litteraturens vagga stått. Därför finner man också ofta ordet lemozi som beteckning för provensalskan i allmänhet. Bland nuvarande Provensalska dialekter märka vi särskildt gascogniskan, som är så starkt skild från de öfriga, att den under medeltiden omtalas som ett särskildt språk. Utmärkande drag äro bl. a., att U > r intervokalt (apellat > apere), men > d finalt (sigiUum > saied) samt att initialt / > h liksom i spanskan (fidem > he). - En mellanställning mellan franska och Provensalska intaga de s. k. franko-provensalska dialekterna, som omfatta departementen Ain, Loire, Rhöne, Isére, Savoie, Haute-Savoie och delvis Jura, större delen af franska Schweiz och till Savojen gränsande delar af Italien. På detta område kvarstår a som i provensalskan utom efter palatal, då det går till ie som i franskan (mare ^> mar, men circare >> cher-chier, cherchi). Provensalskan var under medeltiden och är ännu ett ovanligt välljudande, mjukt och musikaliskt språk, som alldeles särskildt lämpar sig för lyrisk diktning. Det får sin säregna karaktär genom en rikedom på vokaler, framför allt diftonger och trif-tonger, i förening med en genomgående växling mellan tonlösa och tonande konsonanter. De äldsta minnesmärkena af provensalsk diktning, ett fragment af en versifierad kommentar till Boethius' "De consolatione" samt den nyligen upptäckta sången om Sankta Fides från Agen, tillhöra 1000-talet. Men trubadurlyriken, som helt behärskar den fornprovensalska litteraturen, som gjorde densamma känd vida utom hemlandets gränser och som utöfvade ett mäktigt inflytande på litteraturen i andra länder, bl. a. norra Frankrike, Spanien, Portugal, Italien och Tyskland, känna vi först från omkr. 1100, då den förste trubaduren, G u i 11 a u m e de Poitiers (d. 1127), uppträdde. Denna litteraturs blomstringstid infaller på 1100- och 1200-talen. Ordet trubadur, som på provens, heter i nom. trobaire (fr. trouvére), i ack. trobador (fr. trouveor, trouveur), är nomen agentis till verbet trobar (fr. trouver), uppfinna, dikta. Trubadurerna hade till medhjälpare s. k. joglars (fr. jongleur), som ofta skrefvo musik till deras dikter och som föredrogo dem till eget ackompanjemang. Ofta var trubaduren själf kompositör, och ofta var det också han själf, som föredrog sina alster. Musiken till trubadurernas dikter finnes till stor del i behåll och är f. n. föremål för ingående studium af flera framstående forskare. Trubadurerna tillhörde de mest olika samhällsklasser. Furstar, adelsmän, präster, borgare, män tillhörande den anspråkslösa tjänar-klassen egnade sig åt trubadurens kall. Vi känna alster äfven af en och annan kvinnlig trubadur. Oftast beskyddades de af de mäktige i landet, och deras verksamhet var med förkärlek förlagd till furstarnas och grefvarnas hof. - Trubadurlyrikens centrala ämne är kärleken. L'amour courtois, som skänker denna diktning dess egentliga originalitet, var utbildad till en verklig kult, som lydde bestämda lagar och som ofta gaf anledning till svåra problem, hvilkas lösning behandlas i många af de bevarade dikterna. Kärlekens föremål var den gifta kvinnan - den unga flickan spelar i denna litteratur ingen roll -, och målet för den älskan-des sträfvan var, att hans hyllning med huldhet skulle upptagas af hans härskarinna och att han skulle af henne erkännas som en loyal amant. Allt slags sinnlig brutalitet är bannlyst från den poesi, som följde de hof viska lagarna, och den kärlek, som åsyftas, är i regel platonisk. Detta hindrar naturligtvis icke, att denna poesi ofta urartade och att man bland trubadurernas dikter finner alster af t. o. m. långt drifven cynism. - På det hela taget var denna lyrik af artificiell natur och fast bunden rid de sociala förhållandena. Härmed sammanhänger också den stora vikt, som tillerkändes det formella. Metern och rimflätningen utbildades till en häpnadsväckande rikedom af olika former, och många trubadursånger äro mästerstycken af formell virtuositet. Metaforen var lifligt omhuldad, och för att undvika vulgaritet sökte man sällsynta och dunkla ord eller använde orden i en ovanlig eller tillfällig betydelse. Denna genre drefs så långt, att många stycken ännu trotsa uttolkarens mödor. På sin tid voro mästarna i trobar dus (fördold diktning) föremål för stor beundran. De förnämsta diktarterna inom trubadurlyriken äro följande: 1) cansonen (jfr Canzon 1), som var egnad kärleken och utmärkte sig genom den konstfulla rimflätningen i dess 3-42, men vanligen 6-7 strofer, hvilka af slutades med en s. k. envoi; 2) sirventesen, som blott till innehållet skiljer sig från cansonen. Den är af olika slag, moralisk, religiös, politisk eller personlig. De båda sista arterna äro viktigast, ty de lämna en god inblick i samhällsförhållandena. De utgöra stridssånger för eller emot ett krig eller annat politiskt företag eller också pamfletter mot någon viss person, ofta till förmån för dennes motståndare, i hvars tjänst sir-ventesförfattaren till äfventyrs står (sirventes af servir, tjäna). Sirventeserna ha ej utan skäl sagts motsvara vår politiska press. Då de härrörde från en talangfull författare, kunde de vinna stor popularitet och utöfva betydligt inflytande på händelsernas gång. Till sirventeserna räknas äfven korstågssångerna, som uppmana till deltagande i korstågen, och klagosånger (planhs) öfver en beskyddares död; 3) tensonen, som utgör en versifierad diskussion öfver någon, ofta kärleken berörande fråga. Tensonen, som hade dialogform, kunde ha en eller flera författare. Andra arter af trubadurdiktning, intressanta särskildt därför, att