det att utmärka ett skattepliktigt lydland under Rom (med undantag af s. k. förbundsstater, civitates fœderatæ, i. ex. Aten). Den första provinsen i sistnämnda mening var Sicilien. Då ett land eröfrats och skulle inrättas till romersk provins, ditsändes oftast en kommission, vanligen af 10 senatorer, och skulle lydländerna, som ansågos som romerska folkets domäner, styras efter den konstitution (lex provinciæ), som denna kommission gett dem, samt efter ståthållarens edikt (se d. o.) vid tillträdet. Till ståthållare förordnades i början pretorer, sedermera prokonsuler och propretorer, hvilka styrde sina provinser först omedelbart, senare, efter 53 f. Kr., 5 år efter ämbetsåret och i regel på ett år, stundom med förlängning på ett eller flera år. Till biträden hade ståthållaren en kvestor som finansförvaltare samt legater, krigstribuner och prefekter m. fl. comites. Utom ståthållarens följe, i hvilket märkas förnäma unga män, som i provinsen hade en skola för sin utbildning, funnos där många romare och italer, i synnerhet förpaktare af statsinkomster och affärsmän samt en hel skara af lägre befattningshafvare jämte slafvar och frigifna, liktorer och lifvakt. Själf bar ståthållaren fältherrens purpurmantel såsom innehafvare af imperium. Ståthållaren hade både militärbefäl och civil myndighet samt högsta domsrätt. Han plägade för rättskipningen resa omkring och hålla ett slags tingssammanträden (conventus). Hela den civila förvaltningen, utom bortförpaktandet af statsinkomsterna, hvilket skedde i Rom, hvilade i hans hand, och hans makt var sålunda tämligen oinskränkt. Provinserna blefvo för de förnäme romarna medel att vinna krigisk ära och i ännu högre grad rikedomar. Väl utrustade staten ståthållarna med trupper och medel till dessas samt till deras eget och deras följes underhåll, men provinsinvånarna skulle lämna kvarter och annat vid ståthållarnas resor, hvarjämte dessa läto ge sig skänker, togo betalt för hvad de gjorde till den enes eller andres förmån och på allt möjligt sätt utplundrade provinserna. Under kejsartiden utbildade sig en annan uppfattning. Provinserna gällde alltmera, i synnerhet till följd däraf, att romerska medborgare i stort antal funnos där, som delar af riket, så att till sist Italien i viss mån likställdes med dem, och de mera klarsynte kejsarna betraktade dem med blidare ögon. Provinserna hade numera sina egna landtdagar (concilium l. commune), hvartill de olika distrikten sände representanter, men de hade hufvudsakligen att besluta om den religiösa kulten, särskildt kejsarnas dyrkan som gudar; de kunde äfven sända beskickningar och framföra klagomål och petitioner till kejsaren eller senaten. Provinserna delades redan af Augustus i "kejserliga" och "senatoriska". De förra styrdes af legater med pretors rang, hvilka bibehöllo sin befattning i flera (3--5) år, de senare af afgångna konsuler och pretorer med titel af prokonsuler. En alltjämt fortgående romanisering af provinserna var snart märkbar och gick lättast för sig i de västliga länderna, som ju fått sin odling från Rom. Den bästa och fullständigaste framställningen af de romerska provinserna finnes i K. Marquardts "Römische staatsverwaltung" samt den där anförda litteraturen, bd 4--6. J. C. Provincial (af lat. provincialis). Se Lärdomsskola och Provinsial. Provinciale staaten, holl. Se Nederländerna, sp. 689. Provans (lat. provi'ncia), landskap, höfdinge-döme, förvaltningsområde; i bestämd form: provinsen, landsorten i möts. till hufvudstaden; kyrkligt område (kyrkoprovins, urspr, sammanfallande med den världsliga provinsen), omfattande flera biskopsstift och styrdt af en metropolit 1. ärkebiskop ; afdelning studerande från samma land (vid vissa medeltidens universitet); afdelning inom frimurarorden, frälsningsarmen och jesuitorden; ett antal kloster (klosterprovins), som styres af en andlig (jfr Provinsial; se vidare Provin-c i a); i zoologien stundom beteckning för de öfver-sta kategorier, i hvilka de flercelliga djuren indelas, Coelenterata, Vertebrata, Echinodermata, o. s. v.; bot., hufvudafdelning bland faneroga-merna och kryptogamerna, t. ex. Angiospermce, Bryophyta. Provins [pravä7], arrondissemangshufvudstad i franska depart. Seine-et-Marne, vid en bibana till Paris-Belf ort järn vägen, 95 km. s. ö. om Paris. 7,496 inv. (1911; som kommun 8,726). P. består af två delar: den gamla öfre staden och den yngre nedre staden, hvardera omgifven af en tornkrönt mur. Vid sydvästra sidan af öfre staden ligger det åttkantiga Tour aux prisonniers 1. Tour S:t Qui-riace, en don jon från 1100-talet, flankerad med fyra runda torn. I grefvarnas af Champagne forna slott är nu ett college inrymdt. Staden är bekant för sin järnhaltiga mineralkälla och sin roskultur (roses de Provins, "provinsrosor"). Tillverkning af porslin, glas, socker m. m. P:s latinska namn var Provinum. (J. F. N.) Provinsarkiv, detsamma som landsarkiv (se d. o.). Provinsial (lat. provinciälis), från provinsen (landsorten) eller tillhörande denna; tillhörande en provins; (lat. provinciälis supe'rior], abboten eller priorn i hufvudklostret uti en s. k. klosterprovins. Under honom subordinera alla kloster i klosterprovinsen, och han står närmast sin ordens högste styresman eller den "vikarie", som denne tillsatt öfver ett visst antal "provinser". Provinsialerna utgöra ordenschefens råd, liksom abboter eller priorer i provinsens kloster utgöra provinsialens och i hvarje kloster de s. k. patres utgöra abbotens eller priorns råd. Jfr Jesuitorden, sp. 1388. J-P- Provinsialdeputation (sp. diputaciön provincial), i Spanien benämning på en provins' representation (se vidare Spanien, Förvaltning). - Jfr P r o-vinsialråd och Provinsialständer. Provinsialism (af lat. provi'ncia, landskap), vanligen ett från det mer eller mindre dialektalt färgade språket i någon del af landet lånadt uttryck, som upptagits i litteraturspråket eller det bildade talspråket. Ett sådant upptagande kan ske med eller utan afsikt. Det finnes nämligen ingen bestämd gräns mellan "riksspråk" och dialekt. Den, som i det hela talar och skrifver "riksspråk", är likvisst ej blott i sitt uttal, utan äfven i fråga om bruket af en mängd ord och i fråga om den betydelse han tillägger orden, slutligen med hänsyn till ordens konstruktioner i någon mån beroende af språket - de bildades och allmogens - i den