445 Provinsialkonsilier-Provinsialmöten 446 landsända, där han blifvit uppfödd eller där han vistas. "Ett rent högsvenskt språk" existerar således icke i verkligheten, utan är ett schema, hvars hufvuddrag bestämmas af det litterärt gängse språkbruket, hvarjämte hufvudstadens befolkning i regel gör anspråk på ensamrätten att döma i fråga om det "riksspråkligt" rätta i talspråket. En norm för högspråket kan i viss mån - mer eller mindre godtyckligt - fastslås i en ordbok, men det låter sig icke göra att hindra upptag af provinsialismer, om det också kan försvåras. Litteraturperioder sådana som den gustavianska i Sverige äro obenägna för provinsialismer, hvaremot realistiska strömningar och hembygdskonst naturligtvis gynna dem. (R-n B.) Provinsialkonsilier. Se Konsilium. Provinsialläkardistrikt. Se Läkardistrikt och Provinsialläkare. Provinsialläkare kallas i Sverige en af staten aflönad läkare med bestämd station och bestämdt tjänstgöringsdistrikt. Dessa läkare utnämnas af K. M:t på förslag af Medicinalstyrelsen och ha utom sina ämbetsåligganden rättighet och skyldighet att biträda allmänheten med enskild sjukvård. Utom dessa statens tjänsteläkare finnas emellertid äfven s. k. extra provinsialläkare med samma tjänstgöringsskyldigheter som de förstnämnde, men helt eller delvis aflönade af vederbörande kommuner. Slutligen finnes äfven i hvarje län en af staten aflönad förste provinsialläkare, hvilken hufvudsakligen har att syssla med länets allmänna hälsovård och endast i några af de minst folkrika länen befattar sig med de åligganden, som i öfrigt tillkomma en provinsialläkare. Provinsialläkarna kallades i början "provincialdoktorer" enligt instr. af 12 april 1744, hvilken 29 juli 1774 ersattes genom ny instr. för "provincialmedici". Stationerna voro då 32, alla belägna i städer (äfven i Stockholm). Nu gällande instr. utfärdades 30 dec. 1911. Genom k. br. 15 sept. 1911 anbefalldes medicinalstyrelsen att uppgöra förslag till ny indelning i provinsialläkardistrikt och, i regel länsvis, underställa detta förslag K. M:ts pröfning. Denna omreglering är redan till större del genomförd. Stationernas eller provinsialläkardistriktens antal är nu (1915), om såväl provinsial- som extra provinsialläkardistrikt sammanräknas, 317, fördelade på alla län i riket. Enligt lagen ang. civila tjänsteinnehavares rätt till pension 11 okt. 1907 erhålla provinsialläkarna pension på allmänna indragningsstaten till belopp af 4,000 kr. vid fyllda 62 år och efter 27 tjänstår. Vid färre tjänstår uppbär han en afkortad pension efter vissa fastställda beräkningsgrunder. Däremot är han skyldig att inbetala årlig pensionsafgift med så många tusendelar af högsta för tjänsten gällande pensionsunderlag, som detsamma räknar 100-tal kronor. R. W. Provinsiälläkarföreningen. Se Svenska pro-vinsialläkarföreningen Provinsialmöten 1. Landskapsmöten benämnas de ständersammankomster, som efter mönstret af de svenska riksdagarna höllos i de särskilda landskapen, antingen på en gång öfver hela riket eller ock blott i en särskild landsdel. Ursprunget till dessa möten är att söka i de gamla landskapstingen, dit landskapets alla fria män sam- lades för att fatta beslut i lagstiftnings- och beskattningsfrågor. Redan tidigt deltogo de andlige och världslige stormännen i dessa ting, hvilka vid medeltidens slut antagit representativ karaktär. Ännu under Gustaf Vasas första regeringsår spela de en betydande roll, "och man kan i sanning tveka, huruvida de allmänna mötena böra betraktas såsom ståndsriksdagar eller som förenade landt-dagar" (Malmström). Då lugnare tidsförhållanden inträdde, förlorade provinsmötena sin forna betydelse. Ett försök att återställa dem gjordes på riksdagen i Söderköping 1595, då ständerna före-slogo, att alla ärenden, som borde föredragas på riksdag, först skulle framställas för hvarje landskaps invånare, hvilka sedan skulle afsända några fullmäktige af hvart stånd till riksdagen. Förslaget blef dock ej verkställdt. Flera gånger under 1600-talet höllos dock provinsialmöten. Så sam-mankommo i slutet af 1605 ständerna i Stockholms län för att bevilja utskrifning och gärd, och sedan detta skett, afsände de till andra landsorter bref med begäran, att dessas inbyggare ville biträda beslutet. Ständerna i de öfriga provinserna samlades också samt gåfvo sitt bifall. 1614 hölls ett möte med Finlands ständer, likaså 1616. Den gärd, som vid sistnämnda tillfälle beviljades, lof-vade äfven Smålands ständer, s. å. församlade i Kalmar, att utgöra. Efter denna tid har man ej exempel på några provinsialmöten förrän 1656 och 1657, då Karl X i stället för allmän riksdag sammankallade ständerna landskapsvis för att erhålla utskrifning och bevillning. Åsikten, att skatter borde gifvas endast vid allmän riksdag, hade emellertid under 1600-talets lopp alltmer rotfäst sig hos ständerna, och därför inryckte de i 1660 års "Additament" ett formligt förbud mot provinsialmöten. Icke dess mindre sammankallade förmyndarstyrelsen 1662 och 1669 landtdagar i Malmö för Skåne och de öfriga nyförvärfvade provinserna, men ansågo sig åtminstone vid det senare tillfället behöfva ursäkta sin åtgärd därmed, att de ärenden, om hvilka man skulle rådpläga med landtdagen, rörde endast provinsernas enskilda angelägenheter. Karl XI, som ej var bunden af 1660 års Additament, var naturligtvis oförhindrad att sammankalla ständerna landskapsvis. De sista provinsialmötena höllos 1676, 1677 och 1678 under kriget mot Danmark. - Till provinsialmötena kallades alla fyra ståndens ombud och vanligen till samma antal, som provinsen sände till allmänna riksdagar. Alla adelsmän inom provinsen skulle infinna sig. Hvad prästerna angår, kallades biskop med några af kapitlet och en präst af hvart härad. Från städerna kallades en borgmästare och en rådman eller annan borgare, för bönderna en af hvart härad. Formerna för mötenas verksamhet voro ock desamma, som användes vid riksdag. Af och bland rådet utnämnda kommissarier tillsatte landtmarskalk och talmän. Alla stånden samlades på ett rum för att åhöra propositionen; de of verlade sedan hvart och ett för sig. besökte hvarandra och kommissarierna genom deputationer m. m. 1657 skulle t. o. m. enligt konungens befallning vid hvarje möte tillsättas ett sekret utskott, inför hvilket en närmare redogörelse för utrikes förhållandena skulle meddelas. Bortser man från landtdagarna i Malmö, så fattade provinsialmötena ej beslut i andra frågor