de ungkyrkliges program. Till synes oberoende af hvarandra utkommo tre samlingar, af hvilka den ena alltid stödde nyheterna i den andra. Först utgaf en Mainz-diakon, Benedikt Levita, en af abbot Ansegis omkr. 827 gjord systematisk samling af kejsardekret rörande kyrkan (Capitularia); men en del nya dekret från Karl och Ludvig hade tillfogats, nästan alla förfalskade; här proklamerades främst biskoparnas och kyrkans själfständighet emot staten och kyrkogodsets oangriplighet. Kort efteråt utkom en liten samling nya capitularia samt kyrkomötesbeslut, hvilken utgaf sig vara af Hadrianus I 785 öfverlämnad till biskop Angilram af Metz och som därför går under namnet Capitula Angilrami; de flesta urkunderna däri voro förfalskade, och Benedikt Levita synes ej heller vara alldeles främmande för denna samling. Tendensen var här främst bekämpandet af metropolitmakten. Så kom den största rättssamlingen, hvars författare kallade sig Isidor Mercator (säkerligen flera personer). Det var en omgestaltning af två äldre samlingar apostoliska kanones, konsiliebeslut och påfvedekret, hvaraf den ena, Hispana, troddes vara gjord af Isidorus af Sevilla (se d. o.); bland tilläggen var "Donatio Constantini" (se Konstantinska donationen). Efter denna samling har hela gruppen sitt namn. Isidor Mercators samling var delad i tre delar: 1) Canones apostolici och 60 förfalskade påfvebref från tiden före Konstantin, 2) Donatio Constantini och Hispanas samling äkta konsiliebeslut i omarbetad form, 3) påfvebref från Sylvester till Gregorius II (d. 731), flertalet äkta, men 45 förfalskade. Syftet var detsamma som hos Benedikt Levita och "Capitula Angilrami", ehuru äfven sträfvan att lyfta kyrkan i sedligt och religiöst afseende lyser fram. -- Att det hela var ett groft, om ock visserligen efter 800-talets otroliga historiska okunnighet anpassadt bedrägeri, bevisas redan af de kronologiska och sakliga galenskaperna i påfvebrefven. Pseudo-Isidor gällde dock för äkta inpå 1300-talet; och först Magdeburg-centurierna och den reformerte teologen Blondel (1600-talet) bevisade dess oäkthet; numera erkännes denna äfven från katolskt håll. Pseudo-Isidors viktigaste resultat blef, att den genom att söka de ungkyrkliga krafvens rättsliga stöd hos påfvedömet mäktigt bidrog att bygga upp påfvedömets medeltida världsvälde (se Nikolaus I, sp. 999--1000); genom att förlägga rättens utbildning till de första århundradena bidrog den ock att rotfasta katolicismens dogmatiska syn på rätten och historien. -- Den viktigaste kritiska upplagan utgafs genom Hinschius (1863). Hj. H-t. Pseudokallisthenes. Se Alexandersagan. Pseudokla'SSisk (af grek. pséudés, oäkta, och klassisk, se d. o.) 1. Fransk-klassisk, en företrädesvis i Sverige öflig beteckning på den från Frankrike utgående vittra smakriktning (p s e u d o-iklassicitet), som härskade i Europa från :midten af 1600-talet till de senare årtiondena af 1700-talet. Pséudokleistogam, bot. Se Kl e ist o gam i. Psetidoklementinerna. Se Klementinerna. Pséudokritisk, med. Se K r i s l ä r a. Pséudokru'pp, med. Se K r u p p. Pséudoleukemi (af grek. pséudés, falsk, och leukemi, se d. o.), med., ett samlingsnamn för en hel del sjukdomar af olika slags ursprung, hvilka endast har det gemensamt att genom en del karaktärer påminna om leukemien. Likheten består förnämligast däri, att såväl vid de s. k. pseudoleuke-mierna som vid leukemierna mjältförstoring samt lymfkörtelsvullnader, s. k. lymfom, kunna uppträda på skilda ställen i kroppen. De båda sjukdomarnas förlopp är också ganska öfverensstämmande, och öfvergångar dem emellan iakttagas icke sällan. Den väsentliga olikheten är, att man vid pseudoleuke-mierna saknar den s. k. leukemiska blodbilden, d. v. s. den förökning af de hvita blodkropparna, som gett leukemien dess namn, "blodhvitsjuka". Den sjukdom, som af den berömde engelske läkaren Thomas Hodgkins 1832 beskrefs och efter honom benämnts Hodgkin's disease, var ännu mera odifferentierad än den, som vi f. n. kalla pseudoleukemi, och innefattade lidanden med lymfkörtelsvullnader af olika slag. Namnet pseudoleukemi gafs af den tyske patologen Cohnheim. Lymfkörtelsvullnaden vid pseudoleukemien kan orsakas antingen af en ökad verksamhet af lymfkörtelcellerna (lymfocytom) eller också bli resultatet af en inflammatorisk nybildning af infektiös art (granulom), fast med mer eller mindre okändt virus. Huruvida till pseudoleukemien bör hänföras äfven lymfosarkomet, som ofta skett och ännu sker, torde vara tvifvelaktigt. Denna sjukdom är en verklig lokal svulstbildning och sprider sig icke öfver organismen i dess helhet. Pseudoleukemien i sin mest typiska form träffas vid de s. k. aleukemiska lymfadeniterna, motsvarande de ofvan nämnda lymfocytomen. Vid dessa sjukdomsbilder äro de hvita blodkropparnas absoluta antal vanligen icke ökadt, men lymfocyterna äro vanligen jämförelsevis flera än leukocyterna (se d. o.). Sjukdomen är vanligen långvarig (flerårig) och förlöper med oregelbundna feberperioder. Småningom utvecklar sig en höggradig afmattning (kakexi), som till sist medför döden. - Röntgenbehandling af lymfkörtelsvullnaden samt arsenik som invärtes medel plägar man använda för att motarbeta denna sjukdom. Ofta ser man häraf temporär förbättring. I- H. Pséudomeri, kem. Se Desmotropi. PselidomonarS, bakteriesläkte. Se Jäsning, sp. 474. Pséudomonokotyl, löt., säges om en dikotyledon, som vid groningen endast utvecklar ett hjärtblad, t. ex.Jjydamen och Ficaria. G- L-m. Pseudomorföser (af grek. pséudés, falsk, och mo'rfosis, formning) 1. Afterkristaller (ty. afterkrystalle; se Af t er), miner., kristalliniska eller amorfa mineral, som utan att själfva vara kristaller visa ett annat minerals kristallform. De kunna med afseende på bildningssättet delas i 2 af-delningar. a) Omvandlings-pseudomor-föser äro sådana, vid hvilkas bildning det ursprungliga mineralets substans helt och hållet eller delvis bibehållits, hvarvid endast en omlagring af molekylerna egt rum. Detta fall kan inträffa endast hos polymorfa substanser, och ett exempel härpå är pseudomorfosen af kalcit efter aragonit. Sådana bildningar kallas efter Scheerer paramorfoser (se d. o.), öfriga till omvandlings-pseudomorfoserna hörande äro de, som uppstått af det ursprungliga mineralet genom upptagande, afgifvande eller utbyte af ämnen. Vid upptagande af något ämne