497 Pseud-Pseudo-isidoriska dekretalen 498 -, PseVdo- (af grek. pséudes, ljugande, bedräglig) betecknar i sammansättningar någonting falskt, oäkta, föregifvet, till sitt utseende eller sin skenbara funktion bedrägligt. Pséudage^ia, zool. Se Vägsteklar. Pséudakonitin (af grek. pséudes, falsk), farm. kem. Se Akonitin. PselldartrÖS (af grek. pséudes, falsk, och afrthron, led), med., falsk ledgång, onaturlig ledgång, t. ex. då benändarna efter ett armbrott icke sammanväxa fast, utan endast löst förbindas med bind-väf, så att rörlighet, liknande en ledgångs, uppstår på brottstället. F. B.* Pséudepigrafer (af grek. pséudes, falsk, och e p i g r a f, se d. o.). Med detta namn plägar man beteckna en del af de bland judar och de äldste kristne högt skattade skrifter, som icke ingå i judarnas bibel och med få undantag (t. ex. Salomos psalmer och 4 Esra) icke heller upptagits i vare sig den grekiska eller latinska kyrkobibeln samt, i motsats till hvad förhållandet är med apokryferna, uppträda under ett falskt författarnamn. Beteckningen, enligt hvilken pseudonymiteten skulle vara det för dessa skrifter karakteristiska, är emellertid icke fullt träffande, då det äfven såväl bland G. T:s kanoniska (t. ex. Predikarboken) som bland dess apokryfiska skrifter (t. ex. Salomos vishet) finnes pseudepigrafer, men är dock ett af de mest framträdande dragen i dessa litteraturalster. Den hithörande litteraturen, som i allmänhet uppstått från slutet af 2:a årh. f. Kr. till slutet af l:a årh. e. Kr., har i regel ursprungligen skrifvits på semitiskt (hebreiskt eller arameiskt) språk samt varit både mycket omfattande och gärna läst. På originalspråket gingo de hithörande skrifterna dock förlorade, när judendomen efter de stora nationalolyckorna (70 och 135 e. Kr.) såg alla sina messianska framtidsförhoppningar (som spela en framstående roll i denna litteratur) grusade och med afvärjande af allt icke äkta judiskt konsoliderade sig till den väsentligen på lagen byggda talmudismen. Under tiden hade emellertid en stor del af dessa litteratur-alster hunnit öfversättas till grekiska, latin och andra språk, en omständighet, som räddat en del af dem till vår tid. Men de däri mer eller mindre tydligt framträdande spåren af hednisk mytologi gjorde dem misstänkta äfven för de ortodoxe grekiske kyrkofäderna, i följd hvaraf de flesta utrotades äfven på grekiskt språk och bevarades endast inom de om sin rättrogenhet mindre måna kyrkorna (t. ex. den etiopiska). De viktigaste hithörande skrifterna indelas i A. Pseudepigrafiska legender, till hvilka höra: 1. Aristeas-brefvet (en legendarisk beskrifning på grekiska öfver Septuagintas tillkomst); 2. Jubileerboken (se d. o.); 3. Esaias' himmelsfärd (se d. o.); B. Poetiska pseudepigrafer: Salomos psalmer (se d. o.); C. Pseudepigrafiska apoka-lypser, den talrikast bevarade kategorien af detta slags litteratur; hit höra: 1. Sibyllinska böckerna (se d. o.); 2. Henochs bok (se d. o.); 3. Moses himmelsfärd (en förmodligen omkr. Herodes den stores död affattad, i Moses mun lagd uppenbarelse rörande Israels historia till den messianska tiden); 4. Esras apokalyps (se Esra bok); 5. Baruks apokalyps (se d. o.); 6. De tolf patriarkernas testamenten (en urspr, judisk, från slutet af 2:a årh. småningom till 64 f. Kr. affattad, sedan kristligt bearbetad skriftsamling, som lägges i Jakobs söners mun). Dessa skrifter gå under gammaltestamentliga personers namn. Det finnes äfven sådana, som lagts i kristna apostlars mun (se t. ex. Petrus' e v a n-gelium, Petrus' apokalyps etc.). Dessa plägar man dock vanligen sammanslå under beteckningen "Nytestamentliga apokryfer". Litt.: G. Beer, "Pseudepigraphen des alten testaments" (i Herzog-Haucks, "Realencyklopädie", 3:e uppl.), och E. Kautzsch, "Die apokryphen und pseudepi-graphen des alten testaments" (1900). E. S-e. Pséudiso'domum (lat., af grek. pséudes, falsk, oäkta, ifsos, jämn, och de'méln, bygga). Se Mur, sp. 1372, fig. 9. Pséudo-Ambrosius. Se Ambrosius. Pséudobaser (af grek. pséudes, falsk), kem., organiska föreningar, som liksom pseudosyrorna (se d. o.) först efter omlagring kunna bilda salter. Äfven dessa ämnen utmärkas af "långsam neutralisation". Hit höra bl. a. de till trifenylmetanfärgämnena hörande färgbaserna. Jfr B a s 4. I. U- Pséudobasilidiäner. Se Gnosticism, sp. 1372. Pséudobrookit [-brokit; af grek. pséudes, falsk, och brookit, se d. o.], miner., mörkbruna till svarta rombiska kristaller af sammansättningen Fe4 Ti3 012. Förekommer vid Bamle i Norge, i Aranyber-gen (Siebenburgen), på Yesuvius, Puy de Döme o. s. v. A. I-lng. Plan af ett pseudo-dipteros (ett af templen i Selinus). Pséudodivpteros (af grek. pséii- ÄÄÄÄÄÄÄÄ des, falsk, och di'pteros, se*Ä*ÄÄÄÄÄ d. o.), oäkta dipteral-tempel med endast en rad kolonner rundt om l . . cellabyggnaden, men på så stort afstånd från cellaväggen, att det ,i 1. ger intryck af att vara ett dipteral-tempel ; flera af de i Selinus befintliga äldsta doriska templen tillhöra denna typ. I. G. C. Pséudoförgrening, bot. Se Falsk förgrening. Pséudogyner, zool. Se Myror, j>p. 103. Pséudohermafroditi'sm. Se Hermafroditism l och Missbildning, sp. 660. Pseudohypertroff (af grek. pséudes, falsk), med., förstoring af ett organ eller en väfnad genom nybildning af en för organet eller väfnaden ej specifikt karakteristisk cellbeståndsdel, hvarvid i regel den specifika cellarten samtidigt kvantitativt förminskas. G. H. Pseudo-isidoriska dekretalen (lat. Pseudo-Isidōrus, af grek. pse͡udēs, falsk), samlingsnamn för flera kyrkorättssamlingar med både äkta och förfalskade urkunder, tillkomna i Reims-provinsen kort före 850 i kampen mellan statsmakten och den mäktige metropoliten Hinkmar (se d. o.) å ena sidan och å andra sidan ett framväxande "ungkyrkligt" parti, som ville häfda biskoparnas och klerus' frihet och själfständighet emot stat och metropolitdöme. Förfalskarna voro tydligen flera stycken, lärda Reimsklerker och munkar i diecesens kloster; mest misstänkta äro biskop Rothad af Soissons och kaniken Wulfad i Reims. Förfalskarna afsågo att genom tillägg till och omredigering af äldre samlingar omstörta hela den bestående kyrkorätten till förmån för