503 Pseudoskopiska företeelser 504 i fråga om storleken, under det att motsatsen gäller om en trubbig. I följd häraf ter sig linjen b (fig. 2) i st. f. linjen c som förlängning af linjen a. Fig. 3. De tre horisontala linjerna i fig. 3 äro i verkligheten parallella, men synas omväxlande divergera och konvergera. Af de teorier, som försökt ge förklaring på dessa oomtvistliga synvillor, är följande framgångsrikast, om än ej ensam tillräcklig. Det område, som vi på en gång kunna tydligt urskilja, är af ringa utsträckning. Riktas blicken på ett bestämdt ord på en trycksida, är det redan svårt att urskilja de närmast angränsande orden. För att erhålla en klar uppfattning af ett större område måste vi låta ögat glida däröfver. Träffar blicken härunder punkter, som äro på något sätt markerade, draga de vår uppmärksamhet till sig och komma oss att öfverskatta dimensionerna hos detta område. Linjer eller gränser utgöra banor, utefter hvilka blicken helst vandrar. Andra, skärande linjer locka blicken på afvägar och framkalla därigenom de olika illusionerna af krökning, divergens o. s. v. Detaljerna erhålla därigenom ett förstärkt inflytande på totalintrycket. Hur fullkomlig illusionen kan bli, visar exemplet af fig. 4, där man ovill- Fig. 4, korligen tror sig se en spiral i st. f. de cirklar, som snöret i verkligheten bildar. Den här utvecklade teorien stödes bl. a. af det faktum, att ifrågavarande illusioner ej uppträda vid ytterst kortvarig belysning (elektrisk gnista). En grupp för sig bilda de fenomen, som sammanhänga med vår rymduppfattning. Hvarje perspektivtecknings mål är ju i själfva verket att framkalla illusionen af rymdutsträckning ("djup"). En teckning i planet kan därvid ofta på två olika sätt uppfattas som rymdfigur. Fig. 5. Fig. 5 visar en kub, som framträder antingen som sedd snedt ofvanifrån (kanten a närmast åskådaren) eller som sedd snedt underifrån (kanten b närmast). Under fixerandet slår man lätt öfver från den ena uppfattningen till den andra. Äro figurerna skuggtecknade, spelar föreställningen om ljusriktningen en afgörande roll. Ändras denna, slår uppfattningen af teckningen om. Så t. ex. kan alltefter ljusriktningen samma figur te sig som en stympad kon sedd uppifrån eller som insidan af ett rör. Denna dubbla uppfattning kan stundom drabba ett verkligt föremål, framför allt då uppfattningen af dess läge i rymden är osäker på grund af afståndet. Ett konkavt föremål ter sig som konvext och tvärtom. Vingarna på en väderkvarn eller en anemometer synas röra sig i en led motsatt den verkliga o. s. v. Den falska och den riktiga uppfattningen kunna härvid omväxlande ha herraväldet. - Af Oppel har konstruerats en apparat (anaglyptoskop, se d. o.), som genom omkastning af belysningen frambringar en dylik skenbar ömvändning, t. ex. af en medaljs relief. Det af Wheatstone uppfunna pseudoskopet ger liknande resultat med stereoskopbilder. - Ett särskildt intresse påkallar det redan af Ptolemaios anförda, f. ö. af hvar och en iakttagna förhållandet, att månen och solen nära horisonten te sig betydligt större än på någon höjd öfver den. Fenomenet sättes ofta i samband med himlahvalfvets skenbart tillplattade form. Afståndet till horisonten synes större än till zenit, och den vanligen lämnade förklaringen är densamma som för skillnaden mellan den delade och odelade linjen, hvarvid terrängen ger motsvarigheter till delstrecken. Enär månens synvinkel ej förändras, bör månen uppfattas större, då dess af stånd bedömes större, alltså vid horisonten. Denna af ståndsbedömning gynnas ytterligare af det försvagande af ljuset, som medföljer den lägre ställningen. Flera invändningar kunna göras mot denna teori. Sålunda synes månen i själfva verket samtidigt större och närmare vid horisonten. Däremot ha nyare undersökningar bekräftat den redan af Ptolemaios gifna förklaringen, som söker orsaken i ögonens olika ställning. Ett föremål sy-