nes oss mindre och aflägsnare, då vi betrakta det med höjd blick (möjligen på grund af den erforderliga ansträngningen). Huruvida denna orsak ensam är tillräcklig, må lämnas därhän. Att märka äro äfven följande iakttagelser. Månen synes mindre, om den betraktas med blott ett öga, än när båda ögonen brukas. Användning af ett rör eller fint hål att se igenom medför en skenbar förminskning. Man underskattar därför gärna en enkelkikares förstoring. Äfven i dessa fall utsattes ögat för en större ansträngning än vid normalt betraktande. - Litt.: W. von Zehnder, "Über optische täuschung mit besonderer berücksichtigung der täuschung über die form des himmelsgewölbes" (1902). L. B. B. Pseudosolaneæ, bot. farm. Se Kungsljus. Pseudosuchia, paleont. Se Krokodildjuren, sp. 1497. Pseudosymmetri (af grek. pseudes, falsk), miner. Se Mimetiska kristaller. Pseudosyror (af grek. pseudes, falsk), kem., kallas enligt Hantzsch föreningar, som endast skenbart äro syror och som först efter ändring af sin konstitution kunna bilda salter. Dessa föreningars egenskaper klargöras bäst genom ett exempel. Fenyl-nitrometan är en alifatisk nitroförening, med nitrogruppen i sidokedjan. Dess formel är C₆H₅CH₂N0₂. Den är en vätska, och dess vattenlösning reagerar ej med järnklorid. Framställer man dess natriumförening och frigör ur denna åter fenylnitrometan med tillhjälp af en syra, erhåller man en kristallinisk substans af samma sammansättning som fenylnitrometan, men hvars vattenlösning starkt färgas af järnklorid. Efter några timmar omvandlas denna kristalliniska form dock åter i det vanliga flytande fenylnitrometanet. Den kristalliniska formeln har man gett namnet aci-fenyl-nitrometan, och dess formel är C6 H5 CH = NO . OH. Vid saltbildning af fenylnitrometan antar man därför, att detsamma först omlagras i en tautomer aci-förening, som sedan utbyter sitt väte mot natrium. Saltbildningen går på grund häraf, till skillnad från vanlig saltbildning, mycket långsamt och kan följas genom mätning af den elektriska ledningsförmågan, som aftar, emedan natriumacifenylnitrometan leder strömmen sämre än natriumhydrat. En sådan s. k. "långsam saltbildning" är karakteristisk för pseudosyrorna. Sal-terna äro till skillnad från den fria aci-syran stabila. I. B. Pseudotsuga Carr., bot., barrträdssläkte af fam. Finaceæ, Abies-gruppen, med 3 arter i Nord-Amerika och Japan. Arterna äro ståtliga, alltid gröna, träd med barrlika blad, sittande på långskott. Mest bekant är P. mucronata (P. Douglasii, Abies Douglasii), douglasgranen, som blir ända till 100 m. hög med en stam af öfver 3 m. i diameter och förekommer i västra Nord-Amerika från Oregon till Mexico, bildande stora skogar i Rocky mountains. På unga exemplar är kronan pyramidformig, granlik, hos äldre individ är den mera utbredd. Douglasgranen lämnar ett värdefullt, fast och elastiskt, rödbrunt virke, som särskildt användes till master. G. L-m. Psidium L., bot., ett släkte af vackra träd, hörande till fam. Myrtaceæ, underfam. Myrtoideæ. Blomfodret är sambladigt, 5-klufvet, blomkronan 5-bladig. Frukten sitter under blomman och är vid mognaden ett enrummigt, mångfröigt bär. Detta släktes 100 arter tillhöra ursprungligen Syd-Amerika och Västindien, där de kallas araçá, guayava, guava, men flera af dem äro öfverflyttade till andra varma länder, där de allmänt odlas. P. pomiferum och P. pyriferum (numera sammanförda under P. Guajava) ha särdeles välsmakande, mycket aromatiska, röda eller gula frukter, af hvilka beredes pasta och sylt. Rot, blad och frukter ha äfven medicinsk användning. O. T. S. (G. L-m.) Psilander, von, utdöd svensk friherrlig ätt, som härstammar från Småland. Kyrkoherden i Hvittaryd Petrus Nicolai, f. 1564, d. 1631, son till en bonde i Voxtorps socken, antog namnet Psilander. En son till denne var inspektören i Kammararkivet Per Persson P. (f. 1624, d. 1680), hvilkens yngste son Gustaf adlades 1712 med namnet von Psilander och 1719 upphöjdes i friherrligt stånd. Ätten utslocknade med dennes son, landshöfdingen i Kronobergs län Peter von P. (f. 1702, d. 1776). Andra söner till ofvan nämnde Per Persson P. voro öfverkommissarien vid amiralitetet i Stockholm Johan P. (f. 1664, d. 1722), som 1720 adlades med namnet Psilanderhielm, och öfverkommissarien vid varfskontoret i Karlskrona Per P. (f. 1667, d. 1722), hvilkens son Nils 1751 adlades med namnet Psilanderskiöld (se d. o.), som afled utan manliga arfvingar. Gustaf von P., friherre, sjöhjälte, f. 16 aug. 1669 i Stockholm, d. 18 mars 1738 i Karlskrona, började efter språkstudier i Stralsund vid 18 års ålder tjänstgöra vid flottan som skeppsskrifvare, blef 1689 konstapel, hade under åren 1689 -95 anställning till en början som matros vid holländska flottan och deltog i flera af dess strider. Efter hemkomsten befordrades han 1697 till öfverlöjtnant i svenska flottan och 1700 till kapten. Som fartygschef var han med om landstigningen på Själland s. å. samt om öfverförandet af svenska hären till östersjöprovinserna och konvojerade åren 1702-04 svenska handelsflottor till Holland och England. Det är den sista af dessa expeditioner, som spridt en oförgätlig glans öfver hans namn. Med sitt fartyg 50-kanonskeppet "Öland", hvars utrustning han själf på ett utmärkt sätt ledde, afseglade han från Marstrand med en stor handelsflotta under sitt befäl. Vid inseglingen i Engelska kanalen anfölls han 28 juli utanför engelska kusten ungefär midt för Ordfordness i Suffolk af en engelsk eskader på 9 skepp med sammanlagdt 442 kanoner under befäl af schoutbynachten Whetstone, därför att han, sin instruktion likmätigt, vägrade hälsa engelska flaggan medelst märsseglens nedfirande. I 4 1/2 timme värjde P. sig hjältemodigt mot den stora öfvermakten, men sedan fartyget