517 Psykologi 518 ven för honom var själen den organiska lifsprincipen i allmänhet, och han skilde mellan växtsjälen som närande och fortplantande, djursjälen som sente-rande och begärande samt den specifikt mänskliga själen som tänkande och viljande. Läran om idéassociationerna, till hvilken redan Platon gett ett visst uppslag i sin teori om återerinringen, utbildades närmare af Aristoteles, som för öfrigt gjort flera skarpsinniga psykologiska detaljiakttagelser. Stoikerna lämnade trots sina materialistiska förutsättningar bidrag till kunskapens psykologi och riktade uppmärksamheten på enheten i själslifvet. Bland epikuréerna har Lucretius Carus särskildt gjort en viss insats i språkpsykologiens historia. - Medeltiden rörde sig i allmänhet äfven inom psykologien med de aristoteliska begreppen. Ehuru Augustinus genom sina "Bekännelser" och längre fram mystikens representanter lämnat värdefulla materialier till vissa sidor af religionspsykologien, kommo dessa dock ännu ej till vetenskaplig behandling. - I den nyår- tiden har psykologiens utveckling liksom filosofiens i det hela försiggått i två parallella riktningar, å ena sidan den rationalistiska, till hvilken Cartesius gett uppslaget och som haft sina huvudrepresentanter på det europeiska fastlandet, å andra sidan den empiriska, hvars program Bacon formulerade och inom hvilken engelska tänkare gett de rikaste uppslagen. Cartesius (1596-1650J är den moderna psykologiens grundläggare genom den af honom först genomförda brytningen med antikens själsbegrepp. Han fattade ej längre själen som allmän lifskraft, utan som medveten substans, enhet af tänkande, kännande och viljande. Sambandet mellan själ och kropp sökte han förgäfves lösa genom sin något fantastiska lära om "esprits animaux", men han åtminstone uppkastade den fysiologiska psykologiens problem och lämnade en del värdefulla psykologiska iakttagelser i sin skrift "Des passions de Tame". Det sistnämnda uppslaget fullföljdes med radikal konsekvens af Spinoza (1632-77) i hans bekanta lära om affekterna. Af större historisk betydelse än de däri fullföljda divisionerna och deduk-tionerna blef dock Spinozas "Etik" genom å ena sidan den konsekventa determinism, som tillät honom att söka förklara själslifvets yttringar med samma orsaksbegrepp som naturföreteelserna, å andra sidan den duplicistiska uppfattningen af själ och kropp som olika sidor af samma verklighet. L e i b n i z (1646-1716) vidgade det psykologiska synfältet genom sin teori om "petites perceptions", hvarmed han gett uppslaget till nutidens undersökningar om det omedvetna själslifvet, liksom å andra sidan äfven hans apperceptionsbegrepp verkat befruktande på den nutida psykologien. Wolf f (1679-1754), som i det hela satte Leibniz' tankar i ett regelbundet skolsystem, gaf därvid för första gången psykologien platsen af en särskild specialvetenskap, och detta ej blott som rationell psykologi, tillhörande det filosofiska systemet, utan äfven uttryckligen som en själfständig empirisk psykologi. Långt mera fruktbringande uppslag till en sådan, än Wolff förmådde åstadkomma, hade emellertid på hans tid redan getts af de engelske tänkarna. H o b b e s (1588 -1679) hade sökt genomföra en materialistisk psykologi, Lock e (1632-1704) hade genom särskiljandet af "sensations" och "reflections" och genom föredömet af sina skarpsinniga själfiakttagelser visat vägen för den vetenskapliga psykologiens metoder, och Berkeley hade genom sin genialiska "Theory of vision" (1709) gett ett beundransvärdt mönster af en psykologisk specialundersökning, hvarjämte den moderna associationspsykologiens grundvalar lagts af Hume (1711-76), Hartley (1705 -57) och Priestley (1733-1804). De båda nämnda parallellt fortlöpande riktningarna fördes under slutet af 1700-talet af de tyske upplysningsfilosoferna in i en gemensam strömfåra, i det att de å ena sidan voro Wolffs lärjungar, men å den andra också påverkats af den engelska och skotska litteraturen. Under sådana inflytanden uppstod en omfattande psykologisk litteratur, som dock till större delen bestod antingen i breda själf-betraktelser eller i strödda observationer utan vetenskaplig hållning. Men en psykolog af betydelse framträdde med T e t e n s (1738-1807), som infört den bekanta tredelningen af själslifvets yttringar i förnimmelser, känslor och viljeyttringar och som i det hela utmärker sig genom en finkänslig och skarpsinnig psykologisk analys. Tiedemann (1748 -1803) gaf det första uppslaget till barnpsykologien. I Frankrike fullföljdes de engelska uppslagen genom C o n d i 11 a c s (1715-80) radikala sensualism och La M e 11 r i e s (1709-51) försök till en materialistisk psykologi, under det att schweizaren B ön n et (1720-93) mot Condillac försvarade själslifvets spontaneitet och mot La Mettrie framhöll, att människan ej är ett blott kroppsligt, utan ett psykofysiskt väsen. Rousseau (1712-78) har, genom sitt betonande af känslans betydelse och af den naturliga utvecklingens rätt, äfven inom psykologien utöfvat ett betydelsefullt inflytande. - Kant (1724-1804) bestred visserligen möjligheten både af en rationell och af en empirisk psykologi, det förra, därför att vi icke kunna ha något vetande om själen som substans, det senare, emedan exakta mätningar inom själslifvet äro omöjliga ; men genom sin lära om rummet och tiden som subjektiva åskådningsformer och om substans-, orsaks- och ändamålsbegreppen som mänskliga förståndskategorier har han djupt tryckt sin prägel äfven på den följande psykologiska forskningen. Under den romantiska filosofiens period trängdes de psykologiska intressena helt och hållet tillbaka af de metafysiska, och själsläran fogades som osjälf-ständigt moment in i den filosofiska konstruktionen. Men perioden är dock rik på tankeferment, hvilkas efterverkningar ännu ej upphört inom psykologien, såsom F i c h t e s (1762-1814) lära om jagets spontaneitet, S c h e 11 i n g s (1775-1854) betonande af organismens betydelse och H e g e l s (1770- 1831) tillämpning af utvecklingsbegreppet inom den andliga verkligheten. Visserligen utgick äfven Herbart (1776-1841) från metafysiska förutsättningar, men han egnade ett själfständigt intresse åt psykologien och sökte ge dess läror en exakt form genom sin lära om "föreställningarnas statik och mekanik". Sin största betydelse för psykologiens historia fick han genom sin kritik af den äldre psykologiens lättvindiga sätt att förklara själslifvets yttringar genom att helt enkelt fatta dem som uttryck för vissa bestämda själsförmögenheter (minnet, fantasien, förståndet o. s. v.), hvilka intet annat äro än abstrakta klassbegrepp, de där i och för