519 Psykologi 520 sig intet .förklara, utan endast konstatera det, som behöfver förklaras. Herbarts lärjunge D r o b i s c h (1802-96) sökte inom psykologien tillämpa matematiska metoder (1842), och en annan herbartian, L a z a r u s (1824-1903), skref ett omfattande och på fina iakttagelser rikt arbete om "Das leben der seele" (1856). En originell psykologisk teori utvecklade B en eke (1798-1854), som genom titeln på ett af sina arbeten, "Lehrbuch der psycho-logie als naturwissenschaft" (1833), förebådade en ny riktning. I Frankrike kompletterade C a b a n i s (1757-1808) Condillacs sensualism genom uppmärksammande af de inre sensationerna, och Maine de Biran (1766-1824) utvecklade läran om de omedvetna förnimmelserna. I England fortsatte James Mill (1773-1836), Bain (1818-1903) och John Stuart Mill (1806- 73) associationspsykologiens utveckling, och S p e n-cer (1820-1903) tillämpade sin utvecklingslära på en biologisk uppfattning af själslifvet. - Under senare hälften af 1800-talet bröt den nya riktningen igenom, som kännetecknar nutidens psykologi. Impulserna till den kommo förnämligast från de nya insatser, som Johannes Muller, E. H. Weber, Brew-ster och Helmholtz gjort inom sinnesfysiologien genom de experimentella metodernas införande och exakta mätningars användning. F e c h n e r (1801 -87) tillämpade dessa metoder för undersökningar af förhållandet mellan själ och kropp och formulerade i sin "Psychophysik" (1860) den Weber-Fechnerska lagen, om hvilken en hel litteratur inom några år uppstod. Bessel upptäckte den "personliga ekvationen" för astronomernas felobservationer. Föregångna af Galls till uppslaget genialiska, ehuru i utförandet misslyckade "frenologi", grundlade Broca, Fritsch och Hitzig hjärnfysiologien. Ett förebud till den psykologi, som under inflytande häraf skulle komma att uppstå, framträdde i L o t z e s "Medizinische psychologie" (1852, 2:a uppl. 1896). Men den egentlige grundläggaren af denna nya psykologi är W u n d t, som 1874 utgaf första upplagan af sina "Grundziige der physiologischen psychologie" och 1878 vid Leipzigs universitet uppsatte det första psykologiska laboratoriet. Wundts psykologi är icke fysiologisk i den bemärkelsen, att den grundar sina förklaringar af själslifvet på fysiologien, utan i den betydelsen, att han i psykologien söker tillämpa metoder, som äro likartade med den moderna fysiologiens. Dessa utmärkas framför allt däraf, 1. att analysen fortsattes till de enkla elementen, hvilkas förbindelselagar studeras, 2. att den omedelbara iakttagelsen så vidt möjligt kompletteras genom experiment, och 3. att exakta mätningar användas. Associationsläran har af Wundt fördjupats, i det han ej fattar associationsleden som några isolerade enheter, som blott bringas i en yttre relation till hvarandra, utan fasthåller själslifvets karaktär af en fortlöpande verksamhet, och att han ej fattar associationer blott som förbindelser, som framkalla våra minnesbilder, utan som i det hela uttryckande sambandet inom själslifvet. öfver associationsmekanismen antar han en högre enhetsbildande faktor, som han kallar apperceptionen. Den äldre psykologiens mer eller mindre intellektualistiska uppfattning ersätter Wundt med ett voluntaristiskt åskådningssätt. Jämte sina epokgörande insatser i indi-vidualpsykologiens utveckling har Wundt också gett viktiga bidrag till den af herbartianerna Lazarus och S t e i n t h a l grundlagda folkpsykologien. Kring sig har Wundt samlat en talrik skola af yngre forskare, tillsammans med hvilka han fyllt de många volymerna af sina "Philosophische studien". Under det att Wundt och hans lärjungar framför allt använda den objektiva metoden inom den psykologiska forskningen, ha Brentano och L i p p s (1851 -1914) stödt sina teorier på den subjektiva själf-iakttagelsen. Denna har förbundits med strängt experimentella metoder af den s. k. Wiirzburg-skolan, som stiftats af K ii l p e och till hvilken M a r b e m. fl. räknas. Under det att Leipzigskolan mest sysselsatt sig med sinnespsykologien och angränsande problem, ha Kiilpe och hans lärjungar lyckats tillämpa de experimentella metoderna äfven på det s. k. högre själslifvet. Ett epokgörande uppslag gaf Ebbinghaus genom sina själfexperi-ment i "t)ber das gedächtnis" (1885). Associationspsykologien förfäktas af psykiatern Z i e h e n i liflig opposition mot Wundts apperceptionsteori. K r se-p e l i n har framför allt studerat mer eller mindre patologiska problem. E x n e r har sökt förklara själslifvet ur dess fysiologiska förutsättningar. W. S t er n har grundlagt den "differentiella psykologien", och S. F r e u d har utbildat sin ännu mycket omstridda metod för "psykoanalysen". Samtidigt med den rika blomstringen af den tyska nutidspsykologien, som här endast .kunnat knapphändigt antydas, har äfven i öfriga kulturländer den psykologiska forskningen ifrigt bedrifvits. I England ha Sully, Darwin, Pollock och Warner lämnat värdefulla bidrag till barnpsykologien, G a 11 o n studerat ärftligheten och andra psykologiska specialproblem samt S t o u t utgett en omfattande psykologisk handbok. I Frankrikes psykologiska forskning ha särskildt R i b o t och B i n e t varit ledarna. I Nord-Amerika ha Lådd, W. James, Baldwin, Titchener, Dewey m. fl. riktat den allmänna psykologien och Stanley Hall, miss Shinn, Tracy, Kirkpatrick m. fl. flitigt främjat barnpsykologiens utveckling. I Schweiz ha F l o u r n o y och Claparéde särskildt sökt ge en vetenskaplig förklaring af ovanliga psykiska företeelser. Danmark, som redan i S i b b e r n (1785-1872) hade en framstående psykolog, eger sådana representanter för den nutida -psykologien som H ö f f d i n g och Alfred L e torn a n n. I Sverige har A l r u t z gett värdefulla bidrag till sinnespsykologien och den s. k. psykiska forskningen. Psykologiens uppgift och metod. Som vetenskap har psykologien ej att sysselsätta sig med själslifvets företeelser som rent enskilda och individuella, den eller den enskilda människans förnimmelser, känslor och viljeyttringar vid ett visst enskildt tillfälle, utan att söka lära känna själslifvet, sådant det framträder alltid och hos alla eller åtminstone hos en grupp af individer. Som empirisk vetenskap har psykologien dels att beskrifva, dels att förklara detta själslif. För båda syftena måste den analysera själslifvet i dess enkla element och söka förstå de sammansatta yttringarna genom användandet af lagar för förbindelserna mellan dem och för utvecklingen från deras lägre grader till deras högre. Förhållandet mellan de psykiska elementen får emellertid ej fattas på ett mekaniskt