Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Psykologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig intet förklara, utan endast konstatera det,
som behöfver förklaras. Herbarts lärjunge
Drobisch (1802–96) sökte inom psykologien
tillämpa matematiska metoder (1842), och en annan
herbartian, Lazarus (1824–1903), skref ett
omfattande och på fina iakttagelser rikt arbete
om "Das leben der seele" (1856). En originell
psykologisk teori utvecklade Beneke (1798–1854),
som genom titeln på ett af sina arbeten, "Lehrbuch
der psychologie als naturwissenschaft" (1833),
förebådade en ny riktning. I Frankrike kompletterade
Cabanis (1757–1808) Condillacs sensualism
genom uppmärksammande af de inre sensationerna,
och Maine de Biran (1766–1824) utvecklade läran om
de omedvetna förnimmelserna. I England fortsatte
James Mill (1773–1836), Bain (1818–1903) och John
Stuart Mill (1806–73) associationspsykologiens
utveckling, och Spencer (1820–1903) tillämpade
sin utvecklingslära på en biologisk uppfattning af
själslifvet. – Under senare hälften af 1800-talet bröt
den nya riktningen igenom, som kännetecknar nutidens
psykologi. Impulserna till den kommo förnämligast från
de nya insatser, som Johannes Müller, E. H. Weber,
Brewster och Helmholtz gjort inom sinnesfysiologien
genom de experimentella metodernas införande och
exakta mätningars användning. Fechner
(1801–87) tillämpade dessa metoder för undersökningar af
förhållandet mellan själ och kropp och formulerade
i sin "Psychophysik" (1860) den Weber-Fechnerska
lagen, om hvilken en hel litteratur inom några år
uppstod. Bessel upptäckte den "personliga ekvationen"
för astronomernas felobservationer. Föregångna af
Galls till uppslaget genialiska, ehuru i utförandet
misslyckade "frenologi", grundlade Broca, Fritsch
och Hitzig hjärnfysiologien. Ett förebud till den
psykologi, som under inflytande häraf skulle komma
att uppstå, framträdde i Lotzes "Medizinische
psychologie" (1852, 2:a uppl. 1896). Men den egentlige
grundläggaren af denna nya psykologi är Wundt,
som 1874 utgaf första upplagan af sina "Grundzüge
der physiologischen psychologie" och 1878 vid
Leipzigs universitet uppsatte det första psykologiska
laboratoriet. Wundts psykologi är icke fysiologisk
i den bemärkelsen, att den grundar sina förklaringar
af själslifvet på fysiologien, utan i den betydelsen,
att han i psykologien söker tillämpa metoder, som äro
likartade med den moderna fysiologiens. Dessa utmärkas
framför allt däraf, 1. att analysen fortsättes till de
enkla elementen, hvilkas förbindelselagar studeras,
2. att den omedelbara iakttagelsen så vidt möjligt
kompletteras genom experiment, och 3. att exakta
mätningar användas. Associationsläran har af Wundt
fördjupats, i det han ej fattar associationsleden
som några isolerade enheter, som blott bringas i
en yttre relation till hvarandra, utan fasthåller
själslifvets karaktär af en fortlöpande verksamhet,
och att han ej fattar associationer blott som
förbindelser, som framkalla våra minnesbilder,
utan som i det hela uttryckande sambandet inom
själslifvet. Öfver associationsmekanismen antar
han en högre enhetsbildande faktor, som han kallar
apperceptionen. Den äldre psykologiens mer eller
mindre intellektualistiska uppfattning ersätter
Wundt med ett voluntaristiskt åskådningssätt. Jämte
sina epokgörande insatser i individualpsykologiens
utveckling har Wundt också gett
viktiga bidrag till den af herbartianerna Lazarus och
Steinthal grundlagda folkpsykologien. Kring
sig har Wundt samlat en talrik skola af yngre
forskare, tillsammans med hvilka han fyllt de många
volymerna af sina "Philosophische studien". Under det
att Wundt och hans lärjungar framför allt använda den
objektiva metoden inom den psykologiska forskningen,
ha Brentano och Lipps (1851–1914) stödt sina
teorier på den subjektiva själfiakttagelsen. Denna
har förbundits med strängt experimentella metoder af
den s. k. Würzburg-skolan, som stiftats af
Külpe och till hvilken Marbe m. fl. räknas. Under
det att Leipzigskolan mest sysselsatt sig med
sinnespsykologien och angränsande problem, ha
Külpe och hans lärjungar lyckats tillämpa de
experimentella metoderna äfven på det s. k. högre
själslifvet. Ett epokgörande uppslag gaf Ebbinghaus
genom sina själfexperiment i "Über das gedächtnis"
(1885). Associationspsykologien förfäktas af
psykiatern Ziehen i liflig opposition mot
Wundts apperceptionsteori. Kræpelin har
framför allt studerat mer eller mindre patologiska
problem. Exner har sökt förklara själslifvet
ur dess fysiologiska förutsättningar. W. Stern
har grundlagt den "differentiella psykologien", och
S. Freud har utbildat sin ännu mycket omstridda
metod för "psykoanalysen". Samtidigt med den rika
blomstringen af den tyska nutidspsykologien, som
här endast kunnat knapphändigt antydas, har äfven
i öfriga kulturländer den psykologiska forskningen
ifrigt bedrifvits. I England ha Sully, Darwin,
Pollock och Warner lämnat värdefulla bidrag till
barnpsykologien, Galton studerat ärftligheten
och andra psykologiska specialproblem samt Stout
utgett en omfattande psykologisk handbok. I Frankrikes
psykologiska forskning ha särskildt Ribot och
Binet varit ledarna. I Nord-Amerika ha Ladd, W. James,
Baldwin, Titchener, Dewey m. fl. riktat den allmänna
psykologien och Stanley Hall, miss Shinn, Tracy,
Kirkpatrick m. fl. flitigt främjat barnpsykologiens
utveckling. I Schweiz ha Flournoy och Claparède
särskildt sökt ge en vetenskaplig förklaring af
ovanliga psykiska företeelser. Danmark, som redan i
Sibbern (1785–1872) hade en framstående psykolog,
eger sådana representanter för den nutida psykologien
som Höffding och Alfred Lehmann. I
Sverige har Alrutz gett värdefulla bidrag till
sinnespsykologien och den s. k. psykiska forskningen.
Psykologiens uppgift och metod. Som vetenskap har
psykologien ej att sysselsätta sig med själslifvets
företeelser som rent enskilda och individuella, den
eller den enskilda människans förnimmelser, känslor
och viljeyttringar vid ett visst enskildt tillfälle,
utan att söka lära känna själslifvet, sådant det
framträder alltid och hos alla eller åtminstone hos
en grupp af individer. Som empirisk vetenskap har
psykologien dels att beskrifva, dels att förklara
detta själslif. För båda syftena måste den analysera
själslifvet i dess enkla element och söka förstå de
sammansatta yttringarna genom användandet af lagar
för förbindelserna mellan dem och för utvecklingen
från deras lägre grader till deras högre. Förhållandet
mellan de psykiska elementen får emellertid ej fattas
på ett mekaniskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
