525 Psykomanti-Psykoterapi 526 åsikten förfäktades af Kant och i nutiden af Cohen, Riehl, Wundt och väl alla svenska filosofer. S-e. Psykomanti. Se Nekromanti. Psykomdrik (af grek. psyché, själ, och me'tron, mått), ett gemensamt namn för de delar af psykologien, där matematiska metoder användas för att mäta själslifvets yttringar. Dessa kunna icke omedelbart mätas: man kan t. ex. ej säga, att en viss färgförnimmelse är dubbelt eller tre gånger så stark som en annan. Det enda, som kan omedelbart konstateras, är, att två sensationer kunna eller icke kunna skiljas från hvarandra. Men med utgångspunkt härifrån har man sökt åstadkomma ett omedelbart mätande af sensationernas intensitet, nämligen genom iakttagande af de intensitetsgrader hos irritamenten (de yttre sinnesintrycken), hvilka åstadkomma nätt och jämt märkbara åtskillnader inom sensationerna. Förutsättande konstanta förhållanden mellan det fysiska (irritamentet) och det psykiska (sensationen), kan man på det sättet medelbart mäta sensationernas intensitet. För detta förhållande trodde sig E. H. Weber kunna uppställa en bestämd lag (den s. k. Webers lag), hvars teori sedan närmare utförts af G. T. Fechner. Den sistnämnde sökte härpå grunda en omfattande teori om det lagbundna förhållandet mellan själ och kropp och ville därigenom grundlägga en ny vetenskap, psykofysiken. Senare forskare, såsom Wundt m. fl., ha i många hänseenden af vikit från Webers och Fechners teorier, och ännu har man icke enats ens om principerna på detta område. Liksom man sökt mäta sensationerna genom deras förhållande till irritamenten, har man också sökt mäta känslorna genom deras uttrycks-rörelser. Särskildt har Alfred Lehmann på detta område utfört omfattande experimentella undersökningar. Under de senaste åren ha matematiska metoder fått stor användning inom psykologien genom korrelationsberäkningar af de resultat, som vunnits genom olika "tests" för mätande af intelligensens yttringar. Grundläggarna af dessa metoder äro C. Spearman, E. L. Thorndike och K. Pearson; i den svenska litteraturen ha de införts af G. A. Jaederholm. Jfr J. Delboeuf, "Elements de psychophysique" (1883), G. F. Lipps, "Grundriss der psychophysik" (1899), E. L. Thorndike, "An introduction to the theory of mental and social measurements" (1904), A. Lehmann, "Lehrbuch der psychologischen methodik" (1906), och W. Brown, "The essentials of mental measure-ment" (1911). S-e. Psykomotörisk (af grek. psyché, själ, och motorisk, se d. o.), term, som anger själslifvets förmåga att i impulser till rörelse och viljeyttringar inverka på de motoriska centra i hjärnbarken, hvilka centra sålunda, bildlikt taladt, utgöra vilje-lifvets tangenter eller angreppspunkter. - Psykomotörisk hallucination, hallucination, som har sin orsak i retningstillstånd i dessa centra. Jfr Hallucination. G-s. Psykoneurös (af grek. psyché, själ, och newros, se d. o.), term, som betecknar sådana nervlidanden, som ha sitt egentliga ursprung i själslifvet och följaktligen närmast utgöra föremål för en psykisk behandling. Jfr Hysteri, Neurasteni och Psykoterapi. G-s. Psykopati (af grek. psyché, själ, och pafthos, li- dande), med., själslidande, sinnessjukdom (se d. o.). O-s- Psykos (af grek. psyfchosis, själ). Se Sinnessjukdomar. - Adj. Psykotisk. Psykosofi (af grek. psyché, själ, och sofi'a, vishet), teori om själslifvet, som ej grundar sig på empiriska psykologiska studier, utan på etiska och religiösa lifsintressen. S-e. Psykoterapi (jfr Terapi), en form af sjukdomsbehandling, som genom inverkan på den sjukes föreställningslif söker åstadkomma hälsa eller förbättring och hvilken behandling generellt taget mer eller mindre kan sägas ingå som ett led i nästan all terapi. Det finnes ju högst få sjukdomar, där den sjukes föreställningar, stämnings- eller känslolif ej blanda sitt inflytande i det subjektiva befinnandet för att därmed medelbart återverka äfven på det kroppsliga hälsotillståndet. Läkaren kan sålunda knappast undgå att under alla förhållanden utöfva ett mer eller mindre gynnsamt psykoterapeutiskt inflytande. Genom ett lämpligt och förtroendeingifvande sätt kan han ofta med små medel vinna goda resultat. Ett uppmuntrande ord suggererar tröst och tålamod och bringar hjälp i stunder af missmod och plågor. Men bortsedt från den mera allmänna betydelsen af läkarens personliga inflytande har psykoterapien i vissa former af nerv- och sinnessjukdom ett mera speciellt område för sin tillämpning. Det finnes ju godt om s. k. neuroser (neurasteni, hysteri m. m.) och psykoser, där föreställningslifvet erbjuder en tacksam angreppspunkt. Dylika sjukdomar ha ofta sin fördolda rot i suggestion eller autosuggestiva inflytanden, i dunkla, ej sällan undermedvetna föreställningar, hvilka på olika sätt återverka som ett bindande tvång eller förlamande band på den sjukes viljelif. I alla sådana fall kan psykoterapien under olika former och med olika hjälpmedel göra underverk. Är den sjukes förtroende till kuren vunnet, så är dess lyckosamma verkan på förhand gifven, och samma förhållanden, som förklara resultatet af ett besök hos madonnan i Lourdes, förklara också den slående effekten af läkarens suggestioner. Dessa kunna ges antingen under hypnos (se Hypnotism) eller under vaket tillstånd. Hufvudsaken är, att den sjuke omfattar läkaren med förtroende, ty kraften i det med öfvertygande tillförsikt uttalade ordet är det verksammaste momentet i all psykoterapi. Emellertid äro biomständigheterna och attiraljen ej att förakta. Ett till synes rätt oväsentligt drag kan ge fäste för den sjukes förtroende för läkaren. En ny medicin eller ett nytt namn på ett gammalt medel kan göra till fyllest. Ett "cum aureo obducantur" (öfverdragas med guld) kan som föreskrift på ett pillerrecept i hög grad förhöja verkan af piller, som i och för sig visat sig overksamma. På samma sätt verka elektricitet och vissa badformer, i all synnerhet när de serveras på ett nytt och imponerande sätt, till ej ringa del psykiskt och på suggestionens väg. Ofta nog är läkaren själf benägen att förbise det rätta sammanhanget i de resultat, som vinnas med nya terapeutiska medel. De hjälpa till en tid, vanligen så länge den sjuke känner sig imponerad af dem. Bekant är nervösa människors behof af omväxling, och detta förhållande gör, att vissa terapeutiska behandlingsmetoder -- gifvetvis i