viktig roll inom medicinen. Vid sin sammandragning (systole) utdrifver vänstra kammaren en viss blodmängd (50-100 kbcm. hos en hvilande människa), som åstadkommer en utvidgning af det närmaste partiet af stora kroppspulsådern (aorta). Till följd af kärlväggens elasticitet fortplantar sig denna utvidgning som en våg, pulsvågen, genom hela artärsystemet. Fortplantningshastigheten uppgår till 7-10 m. i sekunden hos friska människor. Ifall kärlväggen af en eller annan anledning är mera oeftergiflig, ökas vågens hastighet. Pulsvågen är fullkomligt oberoende af den egentliga blodströmmen, hvars hastighet endast uppgår till högst 0,5 m. i sekunden. Pulsfenomenet kan eftergöras i en gummislang, fylld med vatten och tillsluten i båda ändar, om man på något ställe komprimerar densamma. I de finare artärerna utjämnas pulsvågen, så att en kapillärpuls i regel ej förekommer. Man har konstruerat särskilda apparater (se Sfygmograf) för direkt uppskrifning (registrering) af pulsen i form af en kurva, den s. k. pulskurvan 1. sfygmogrammet (se Kardiogram med fig.). På pulskurvan urskiljer man utom den primära pulsvågen, som står i direkt samband med kammarens systole, en del smärre vågor. Särskild uppmärksamhet har den s. k. dikrotien ådragit sig, hvars uppkomst förklaras på olika sätt. Vid kammarväggens afslappning efter systole sjunker trycket i kammaren helt hastigt. En återströmning in i kammaren förhindras af de halfmånformiga klaffarna. Vid anspänningen af dessa uppstår en sekundär våg, som följer efter den primära. Andra antaga, att den primära vågen först reflekteras i de finare artärerna och därefter återkastas från de nyssnämnda klaffarna. Under vissa sjukdomsförhållanden kan dikrotien bli så utpräglad, att den uppfattas vid palpation. Man talar då om en dikrot puls (medan däremot företeelsen af endast ett slag kallas monokrot); den iakttogs först af den forngrekiske läkaren Archigenes på Trajanus' tid. Af gammalt har man uppställt vissa pulskvaliteter. Efter pulsamplituden, d. v. s. storleken af de enskilda pulsslagen, urskiljer man en stor (pulsus magnus) och en liten puls (p. parvus); efter slagföljden eller pulsfrekvensen en hastig (p. frequens) och en långsam puls (p. rarus); efter det enskilda pulsslagets tidslängd en snabb (p. celer) och trög puls (p. tardus); efter det större eller mindre motstånd artären gör mot sammantryckning en hård (p. durus) och en mjuk puls (p. mollis}. - Pulsfrekvensen, antalet pulsslag (hjärtslag) i minuten, är beroende af flera faktorer. I allmänhet är den högre hos mindre djur än hos större. Kaninen har en puls på 200, hästen och oxen däremot 36-50. Hos människan i första lefnadsåret är pulsfrekvensen i genomsnitt 134. Den sjunker därefter och håller sig från tjugonde året vid omkr. 70 för att stiga något mot ålderdomen. Den är högre hos kvinnan än hos mannen. Hos en och samma individ växlar pulsfrekvensen med kroppsläget - lägre i liggande än i upprätt ställning. Vidare ökas den efter måltiderna samt framför allt vid muskelverksamhet. Samtidigt med innervationen af musklerna påverkas nämligen hjärtnervernas (se Hjärtnerver) centra från storhjärnsbarken. På samma sätt förklaras pulsförändringarna vid sinnesrörelser. En direkt inverkan på hjärtat ligger däremot till grund för stegringen af pulsfrekvensen vid förhöjd kroppstemperatur. Vid många febersjukdomar återger pulsfrekvensen på ett karakteristiskt sätt sjukdomsförloppet. - En verklig venpuls, d. v. s. en sådan, som ej är fortledd från närliggande artärer, kan iakttagas i de närmast hjärtat liggande venstammarna. Särskildt kan under gynnsamma förhållanden en dylik puls iakttagas ofvanför nyckelbenet på höger sida. I denna venpuls kan man urskilja detaljer, som återge högra förmakets slagföljd, samtidigt med att artärpulsen återger vänstra kammarens. Vid vissa sjukliga förändringar i hjärtat kan man på detta sätt konstatera, att förmaken slå i en annan rytm (hastigare) än kamrarna. På flera grunder antar man, att retningen till det normala hjärtslaget utlöses vid de stora venmynningarna. Den utbreder sig därefter i förmaksmuskulaturen samt ledes genom det s. k. Hisska knippet öfver till kammarmuskulaturen. Vid skador på detta knippe uppstår ett hinder för retningsledningen mellan förmak och kammare (hjärtblock). På detta sätt har man kunnat förklara en del former af oregelbunden puls. - I de gamla medicinska systemen intog pulsläran en viktig plats. Före blodomloppets upptäckt hade man de mest egendomliga föreställningar om pulsens natur. Aristoteles t. ex. liknade pulsen vid jordbäfningen. Äfven efter Harveys upptäckt vimlade pulsläran af spekulationer, som för vår tid äro mer eller mindre obegripliga. Man samlade emellertid ett förråd af iakttagelser om pulsens förhållande vid olika sjukdomar. En stor del af den ofvan anförda terminologien härrör från denna tid. Efter införandet af pulsregistreringen (sfygmografien) trodde man sig i pulskurvan ha fått ett exakt och för praktiska ändamål värdefullt uttryck för hjärtverksamheten. Det har emellertid visat sig, att pulsfenomenet är mycket kompliceradt och att pulskurvan ej är så lätt att tyda. Vidare ingår i hjärtverksamheten och blodomloppet en del viktiga moment, som ej ge sig till känna i pulskurvan. För den moderna medicinen har registreringen af pulsen ej på långt när samma betydelse som mätningen af blodtrycket (se Riva-Rocci) samt studiet af retningsledningen genom hjärtat medelst stränggalvanometern (se d. o.). J- E. J-n. Puls. Se Fiskredskap, sp. 453. Pulsatilla Tourn., bot., undersläkte af släktet Anemone, utmärkt af fruktens långa, håriga spröt. Det består af mera lågväxta örter med parbladigt eller trefingradt delade rotblad, enblommig stängel med oskaftadt svepe af ofta fint delade, långt mjukludna blad nedom den ganska stora, utvändigt mjukludna blomman, som har enkelt hylle af 6 kronlika blad. Ståndarna äro många, hos de flesta arterna delvis omvandlade till nektarier. Till släktet höra 4 svenska arter, bland hvilka backsippan, P. vulgaris (se fig. å sp. 581), oftare än de öfriga arterna förekommer på backar under våren och försommaren, med sina violetta blommor. Denna, likasom öfriga arter, innehåller ett starkt retande, giftigt ämne, anemonol 1. ranunculol ("anemonekamfer" ; se Ranunculaceæ). O. T. S. (G. L-m. C. G. S.) Pulsator (af lat. pulsare, slå). Se Mjölkningsmaskiner, sp. 748.