585 Pumbedita-Pump 586 sina vistelseorter utser den skogsbryn och med högt gräs bevuxna slätter. Den klättrar med lätthet, är kraftig och vig i sina rörelser samt blott vid stor fara modig. Den flyr ej endast för människan, utan äfven för hundar. Det påstås till och med, att honan icke skulle försvara sina ungar mot dessa båda slag af fiender. Dess föda utgöres af allehanda mindre och svagare däggdjur, hvilka den, efter att ha smugit sig i deras närhet, griper med ett hopp. Förfelar den sitt rof, lär den, i motsats till andra kattarter, förfölja det med långa språng, men icke länge. Pumans blodtörst gör den mycket skadlig för hjordarna, och den dödar ofta en mängd får på en enda natt. Unga pumor bli i fångenskap mycket tama och kunna tillåtas att gå fritt omkring i husen. I Nord-Amerika nyttjas detta djurs hud; på somliga ställen ätes dess kött. C. II. S. (L-e.) Pumbedita, ort i Babylonien vid floden Beditas mynning, där, sedan den gamla judiska rabbinskolan i det närbelägna Nehardea förstörts af Odena-thus i Palmyra (259), en rabbinskola grundlades af Juda ben Ezekiel. Skolan förvärfvade under denne och hans efterföljare stort rykte för lärdom och skarpsinne, hvilket dock ofta urartade till hårklyf-verier. P. blef den andra härden för intellektuellt lif i det babyloniska Israel och behöll denna ställning ända till 1038, då den siste gaonen, Haja, dog, ehuru den tidtals i inflytande var öfverträffad al skolan i Sura. Se Rabbinska språket och litteraturen. Pump, mek., en arbetsmaskin eller apparat, af-sedd att, förflytta ett flytande eller ett gasformigt ämne eller en blandning af båda. En för gasformiga ämnen särskildt afsedd pump benämnes vanligen luftpump (se d. o.); den, som afses för vätskor, vattenpump eller endast pump. I de flesta fall afses med de sistnämnda höjning af vatten från en nivå till en annan jämte en förflyttning däraf i horisontal riktning. Pumpar finnas af många olika konstruktioner. Men huru de för öfrigt må vara inrättade, har man att vid dem skilja mellan två väsentligt olika operationer. För det första suges vätskan från den lägsta ytan genom ett sugrör till pumpens hufvuddel. Härvid är det vanligen lufttrycket, som verkar, i det att medelst pumpen en tryckförminskning åstadkommes inuti sugröret, i följd af hvilken vätskan genom den yttre luftens tryck höjes i röret. Om fullkomlig tryckförminskning (till noll) kunde i detta rör erhållas, skulle i fråga om vatten sughöjden kunna vid medelbarometerstånd och uppställning invid hafsytan uppgå till nåeot öfver 10 m.; i verkligheten användes mera sällan öfver hälften däraf. Detta gäller kallt vatten. I händelse vattnet däremot är varmt, minskas sughöjden ansenligt, emedan ånga bildas vid tryckförminskningen; denna höjd blir noll, då vattnet har kokpunktens temperatur. På stor höjd öfver hafvet minskas ock sughöjden afse-värdt. Den andra operationen utgöres af en pressning eller lyftning af vätskan till den öfre ytan från sughöjden. Man kan indela pumparna i följande hufvud-klasser: kclfpumpar, membran- 1. diafragmapumpar, centrifugal- 1. turbinpumpar, ångstrålpum-par (injektorer och ejektorer), ångpumpar och stöthäfvertar (hydrauliska vädurar). - K o l f-pumparna utmärka sig därigenom, att i dem finnes en kolf, som antingen glider mot en cylinders vägg eller ock genomgår en packning samt intränger i cylindern, utpressande vätskan (plun g er-koll). De äro af tre olika slag: pumpar med rätlinig rörelse hos kolf ven, pumpar med oscillerande kolf samt rotationspumpar. Af pumpar med rätlinig kolfrörelse har man åter att skilja mellan enkelt verkande, dubbelt verkande och differentialpumpar. Af de enkelt verkande pumparna må först nämnas sug- och luftpumpen, som i sin vanligaste form (se fig. 1) utgöres af pumpcylindern (pumpstöf-veln, pumpstocken, ab), med sin kolf (pumphjärtat, c), hvilken höjes och sänkes med en kolfstång (e), sugröret (d), som står i vätskan, och en ventil (o) mellan sugröret och cylindern samt en dylik (i) i kolfven. När denna höjes, minskas trycket i pumpen under kolfven, och det yttre lufttrycket pressar upp vätskan i sugröret och cylindern. Yid kolf-vens nedgång slutes den undre ventilen, hvaremot kolfventilen öppnas, så att vätskan kommer öfver kolfven, och upplyftes sedan med denna. Till följd häraf har kolfven vid sitt uppgående att öfvervinna såväl det yttre lufttrycket som den öfver kolfven varande vätskans tyngd, hvaremot den vid nedgåendet tar ingen eller- blott obetydlig kraft i anspråk. Sug- och tryckpumpcn (fig. 10 o. 11) skiljer sig från den förra väsentligen därigenom, att kolfven icke har någon ventil, hvaremot en sådan finnes i den ledning, genom hvilken vätskan vid kolfvens nedgång uppressas. Denna pump verkar således dels vid kolfvens uppgång, hvarvid vätskan uppsuges i sugröret och cylindern, dels vid kolfvens nedgång genom den på vätskan utöfva de tryckningen. Men kraftbehofvet under dessa båda perioder är vanligen mycket olika. Därjämte kan det inträffa, att den uppsugna vätskan icke kan följa den uppstigande kolfven, utan att den frånskiljes; och när de sedan träffas, uppstår en stark stöt, ett s. k. v a t-t e n s l a s?. Det är därför fördelaktigt att i sam-btmd med pumpen anordna en "vindkittel" 1. luftklocka, d. v. s. ett utåt lufttätt slutet kärl, i hvilket luft och vätska finnas, så att en utjämning af trycket eger rum. - De dubbeltverkande kolf-pumparna utgöra en kombination af två enkelt verkande pumpar. Dessas kolfvar äro lagda antingen parallellt (fig. 2) eller i samma linje (fig. 3). l förra fallet gör man bruk af två kolfvar i hvar sin pumpcylinder och med motsatta rörelseriktningar; i det senare, som är det vanligaste, behöfver man blott en kolf, som på ömse sidor omväxlande suger och trycker. - Differentialpumparna (se fig. 11) äro enkelt sugande och dubbelt tryckande pumpar (de suga vid kolfvens rörelse i endast den ena riktningen, men trycka vid kolfvens rörelse i båda riktningarna), genom hvilken anordning afses dels att utjämna den stora skillnad, som förefinnes i de enkla pumparnas verkan under olika perioder af pumpslaget, dels att möjliggöra användningen af ett mindre antal ventiler, i vissa fall endast en sug- och en tryckventil. - Pumpar med oscillerande kolf konstrueras sällan. Däremot ha rotationspumparna vidsträckt tillämpning. De äro lämpliga företrädesvis för uppfordring af vatten till 4 å C m. höjd samt äfven användbara för orena, slamhaltiga vätskor. Ett stort antal olika konstruktioner af dem är i bruk. Yid en vanlig anordning af rctationspumpen