verklighetsdiktning framträder fullt utpräglad, flera dramatiska scener och slutet af Eugen Onegin, som kapitelvis blef tillgänglig för allmänheten. Rysslands historia tilldrog sig alltmer P:s uppmärksamhet: han ville skrifva Peter den stores historia, inträdde åter i (nominell) statstjänst med ansenlig lön och fick för sina påtänkta historiska arbeten tillträde till statens arkiv. Till det sista skedet i hans vittra alstring höra de historiska novellerna Dubrovskij (1832) och Kapitanskaja dotjka (Kaptensdottern, 1836; sv. öfv. af O. A. D. Meurman 1841, fr. tyskan 1885 och under titeln "Hårda tider" 1894 af Fredrique Paijkull), episoder från Pugatjevska resningen. Efter en resa till östra Ryssland för studier af orter och traditioner fullbordade P. 1833 sin Istorija Pugatjevskago bunta (Historia om Pugatjevska upproret; 2 bd), som förskaffade honom ett ansenligt penningunderstöd och kammarjunkartitel. Detta år är för öfrigt rikt på lyriska dikter. Han utgaf då den ståtliga dikten Mjednyj vsadnik ("Bronsryttaren", sv. öfv. af G. Aminoff 1887), ett nytt förhärligande af Peter den store. P. hade lämnat flitiga bidrag till flera tidskrifter (Polevojs "Mosk. telegraf", Pogodins "Mosk. vestnik", Delvigs "Litt.-tidning"). Missnöjd med den litterära kritikens för honom nya och motbjudande former, satte han (1836) upp en egen tidskrift "Sovremennik" (Samtiden), som dock ej hade någon framgång. Ekonomiska svårigheter och familjetrassel fördystrade åter P:s lif, och döden kom som befriare. Anonyma bref rörande hans hustru ledde till en duell, 27 jan. 1837, med hustruns svåger, baron d'Anthès. Svårt sårad af en pistolkula, slutade P. två dagar därefter sin växlingsrika lefnad, sörjd af hög och låg. Han blef begrafven på Svjatogorska klostrets kyrkogård i guv. Pskov. Kejsaren lämnade frikostigt understöd åt änkan och barnen. P:s dotter Natalia, f. 1836, d. 1912, blef i sitt andra äktenskap gift med prins Nikolaus Vilhelm af Nassau. -- Af P:s skrifter utkom den första upplagan dikter, Stichotvorenija, 1826, och den första upplagan af hans berättelser, Povjesti, 1834; Poemy i povjesti 1835, den första upplagan af hans samlade verk 1838--41. En textkritisk uppl. af Annenkov 1855--57 jämte värdefullt biografiskt Material dlja biografii i otsenki proizvedenii Pusjkina (i särskild uppl. omtr. 1873). Därpå följde Gennadis båda uppl. 1859--60 och 69--71; Jefremovs två af 1878--81 och 1882, Morozovs 1887 och Polivanovs s. å. Under Leonid Majkovs ledning utger Ryska vetenskapsakademien en ny uppl. (hittills 2 bd, 1900), hvarjämte Vengezov redigerar en illustrerad praktupplaga, hvaraf 5 dlr utgetts 1907--11. -- Litteraturen om P. är ofantligt rik, och de fleste ryske kritiker och litteraturforskare, från och med Bjelinski och Tjernysjevskij fram till Merezjkovskij, ha mer och mindre utförligt behandlat P. 1886 utgaf V. I. Mezjov en bibliografisk katalog "Puschkiniana" med nära 5,000 nummer och 1899 V. Sipovskij "Pusjkinskaja jubilejnaja literatura" (2:a uppl. 1902). Bland större arbeten märkas P. V. Annenkov, "P. v. Aleksandrovskuju epochu" (1874) och "Vospominanija i krititjeskija otjerki" (1881), P. I. Bartenev, "Rod i djetstvo Pusjkina" (1853) och "Materialy dlja jego biografii" (1855), P. A. Jefremov, "Biografitjeskij otjerk i pisma" (1879), Pypin, "Istorija teksta sotjinenij Pusjkina" (1887), J. K. Grot, "Chronologitjeskaja kanva dlja biografii Pusjkina" (s. å.) m. fl. uppsatser, Bilbasov, "Istoritjeskija monografia" (1901), Sipovski, "Zjizn i tvortjestvo Pusjkina" (1907); dessutom många samlingsverk till P:s ära med anledning af hundraårsfesten 1899 --1900 af universiteten i Kiev, Petersburg, Jurjev (Dorpat), Charkov m. fl. samt enskilda föreningar och förlag. 1880 hölls den första P.-utställningen, och s. å. inrättades i Aleksandrovska lyceet ett P.-bibliotek. 1882 stiftade Ryska vetenskapsakademien det s. k. P.-priset för utmärkta vetenskapliga och skönlitterära arbeten. Minnesstoder öfver P. äro resta i Moskva (1880), Kisjinev och Odessa. Bland den utländska litteraturen om P. må nämnas Bodenstedts öfvers. och studier, Varnhagen v. Ense (1838), König ("Bilder aus der russischen literatur" s. å.), O. Harnack (1888), Zabel (1899) och Haumant (1911). På svenska A. Jensens uppsatser "P., ett sekularminne" (i "Finsk tidskrift", 1899) samt "Tsardömets apoteos" (i "Nornan", 1906) och i "Ryska skaldeporträtt" och "Rysk kulturhist." III. Diktöfversättningar från P. finnas vidare af V. E. Öman (1871), G. Aminoff (i "Ryska skalder", 1887), von Kræmer (1890) och R. Lindquist (i "Ur Rysslands sång", I, 1904). En öfversikt af den svenska P.-litteraturen i A. Jensen, "Puškin in der schwedischen literatur" (i "Sbornik u slavu V. Jagića", 1908). Lll. (A-d J.) Pussera (fr. pousser, eg. stöta, knuffa), "skuffa fram", hjälpa fram. Pussera sig, bringa sig upp, armbåga sig fram i världen. -- I industrien betyder pussera drifva i metall, forma medelst hammarslag, måhända urspr. samma ord som bossera, förse med upphöjda figurer, särskildt då dessa utföras i ett mjukare ämne (t. ex. vax). -- Den franska termen för "drifva i metall" är bosseler, ej pousser; dock betyder fr. repoussé drifvet arbete. Pust. Se Blåsmaskin och Handpust. Pustel. Se Blåsa 3. Pusterdalen (ty. Pustertal), en omkr. 100 km. lång alpdal i östra Tyrolen, en af de största och intressantaste i detta land, består af en västlig del (nedre Pusterdalen), mellan Mühlbach och Toblach, hvilken genomflytes af Rienz (ett tillflöde till den till Adige strömmande Eisack) samt en östlig (öfre Pusterdalen), som sträcker sig från Toblacher feld (en högslätt af 1,209 m. höjd, som, utan att bilda en märkbar tvärås, utgör vattenskillnaden mellan Rienz och Drava) till Lienz och genomflytes af Drava. I den västra delen ligga bl. a. byarna Mühlbach och S:t Lorenzen, staden Bruneck, hufvudort i dalens västra del, och byn Welsberg med mineralbad; i Dravadalen köpingarna Innischen och Sillian samt staden Lienz, hufvudort i P:s östra del. Från Lienz fortsätter Dravadalen in åt Kärnten, och mot n. går Iseldalen upp mot Gross Glockner. Flera andra sidodalar till P. föra in mellan bergen. Emedan P. erbjöd en bekväm öfvergång från det gamla Noricum in i hjärtat af Rätiska alperna, hade den redan på romarnas tid en väg, och flera romerska nybyggen lågo i dalen. Nu går en järnväg genom hela dalen från Villach till Franzensfeste, där den ansluter sig till linjen Kufstein--Verona. I medeltiden beboddes trakten af en talrik adel, och ännu finnes därstädes en mängd borgar