- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
627-628

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pusjkin, Aleksandr Sergejevitj

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

poetisk ingifvelse och öppen blick för lifvet. Han var därjämte en själfständig ande, med mycken äregirighet, men utan större fasthet i karaktären. Han var Rysslands förste romantiker i ordets fulla betydelse, i ryska vitterhetens historia den förste, som gick helt upp i sin diktning. I hans tidigare alster röjer sig inflytande från bl. a. Zjukovskij och Batiusjkov, men snart gick han fullständigt sin egen väg. Innan han ännu fyllt 20 år, var han ryktbar. Med den poetiska berättelsen Ruslan i Ljudmila (Ruslan och Ljudmila; 1817--20) vände han sig till den ryska folksagan, från hvilken han senare hämtade många motiv. När Zjukovskij läst detta stycke, skickade han dess författare sitt porträtt med påskrift: "Till lärjungen från den besegrade läraren". P:s oförsiktiga kritik af det bestående var nära att föra honom som så många andra af Rysslands förnämsta författare till Sibirien, särskildt för ett ode Volnost (Friheten) och för att han på teatern visat ett porträtt af Louvel, hertigens af Berry mördare, med påskriften: En lärdom för furstarna! Det stannade vid, att han förflyttades (1820) till tjänstgöring i Jekaterinoslav. För sin hälsas skull fick han i sällskap med general Rajevskijs familj göra en resa till baden i Kaukasus; hemvägen gick öfver Krim. Denna resa var fruktbar på poetiska intryck och motiv, som efter hand fingo form. I febr. 1821 var Kavkazskij pljennik (Fången i Kaukasus, sv. öfv. af F. A. von Platen 1825, omtr. 1882 i "Finsk tidskrift"; delar i A. Jensens "Ryska skaldeporträtt", 1898, och "Rysk litteratur", 1912), som företer någon frändskap med Byrons "Childe Harold", färdig. Med sin chef hade han redan 1820 förflyttats till Kisjinev i Besarabien, och i denna halfasiatiska, etnografiskt brokiga stad hade P. under tre år sitt hem och skall där ha fört ett tämligen vildt lif. Detta hindrade honom icke att under tiden ur sina reseminnen utarbeta de poetiska berättelserna Bratija razbojniki (Röfvarbröderna; 1821) och Bachtjisarajskij fontan (Fontänen i Bachtjisaraj; 1822, sv. öfv. af C. G. M. v. Kræmer 1883, A. Jensen 1889 i "Svensk kalender" och C. E. Aurell 1907), båda med utprägladt österländsk färg. Från denna tid förskrifva sig "Till Tjaadajev", "Till Ovidius", "Napoleon" m. fl. lyriska dikter, balladen om "Siaren Oleg" samt början af den poetiska romanen Jevgenij Onjegin (Eugen Onegin, 1822--31; sv. öfv. af A. Jensen 1888) och Tsygane (Zigenarna; 1824). Bristerna i sin litterära och moraliska uppfostran sökte P. efter hand upphjälpa genom vidsträckt lektyr och själfiakttagelse (under sin vistelse i södern lärde han sig t. ex. engelska och italienska och stiftade bekantskap med dessa språks litteratur). I juli 1823 öfvergick han till nyryske generalguvernörens kansli i Odessa och kom så åter in i storstadslif. Han befanns emellertid oanvändbar i tjänsten, fick ett år senare sitt afsked och förvisades till ett hans föräldrar tillhörigt gods, Michailovskoje, i guv. Pskov samt ställdes under polisuppsikt. I Odessa hade han fortsatt Eugen Onegin och Zigenarna. Med sin sång K morju (Till hafvet; 1824) tog han afsked från södern -- och från Byron. Under det skede af P:s poetiska alstring, som sammanfaller med hans vistelse i södra Ryssland, visar han nämligen ett tämligen starkt beroende af Byron. Småningom frigör P. sig från detta inflytande. Shakspere blir hans älsklingsförfattare. Redan i Eugen Onegin tecknas rysk natur och ryska karaktärer. I denna dikt ingår för öfrigt en god del af skaldens egen inre och yttre lifserfarenhet. I ensligheten på det öfvergifna fädernegodset fördjupade P. sig i folktraditionens rika och för poetisk bearbetning så tillgängliga värld, upptecknade visor, sagor, ordspråk o. s. v. (han lämnade senare bidrag till Kirejevskijs vissamling). Samtidigt studerade han rysk historia. Han stannade däri med förkärlek vid den på dramatiska ämnen rika orostiden i början af 1600-talet. P:s diktning blef alltmera ryskt nationell; under intrycket af Karamzins historia och krönikorna fick hans språk en alltmer modernt folklig prägel ("nya stilen"). Så skrefs den historiska tragedien Boris Godunov (1825), ett af P:s hufvudarbeten, ett arbete, som i det ryska dramats historia intar ett framstående rum ("dramatisk krönika"). Därefter följde den humoristiska berättelsen Graf Nulin (Grefve Nulin; 1825), en parodi på Lucretiasagan och Shaksperes epos "Lucretia". Från Michailovskoje förskrifver sig hans bekanta vackra sång till A. P. K[ern]. Under hans vistelse där utkom första samlingen af hans "Dikter" (1824--26). Hans skaldskap vinner sin fulla mognad. P. och Gogol införde realismen i den ryska vitterheten; båda togo sina ämnen och bilder ur lifvets fulla verklighet. Först hösten 1826, sedan Nikolaus bestigit tronen, fick P. tillåtelse att bo i Moskva, senare äfven att besöka Petersburg. Vunnen genom P:s öppna och frimodiga svar på hans frågor, bemötte honom Nikolaus mycket nådigt. Decemberupprorets utgång hade på P. gjort ett skakande intryck, ty bland "dekabristerna" hade han flera af sina närmaste vänner. Det mest framträdande draget i P:s karaktär är hans omutliga sanningskärlek. Han "stadgade" sig småningom, men kom dock i en skef ställning, som synbarligen plågade honom. Befallningen att lämna ett betänkande "om ungdomens uppfostran" kunde han naturligtvis ej utföra till vederbörandes belåtenhet, och därefter blef han lämnad i fred för officiella uppdrag. Vintrarna 1826--28 tillbragte P. dels i Petersburg, dels i Moskva, somrar och höstar vanligen på landet. Från 1828 förskrifver sig den episka dikten Poltava, som skildrar Mazepas kärleksäfventyr med Kotjubejs dotter och förhärligar Peter den store (sv. öfv. af G. Aminoff i "Finsk tidskrift" 1888). I Moskva gjorde han Mickiewicz' bekantskap, men deras vägar skildes snart. I sin Putesjestvie v Arzrum (Resa till Erzerum; 1829) skildrar P. ett nytt besök i Kaukasus med en utflykt till den asiatiska skådeplatsen för det pågående turkiska kriget. I hans lif beteckna dessa år en brytning, med kastningar mellan utsväfningar, själfförebråelser och dödstankar. Voltaires själsfrände kastar sig öfver bibeln. En ljusning framkallar hans äktenskap. Han gifte sig 1830 med Natalia Gontjarova. Dessförinnan gjorde han en resa till guvernementet Nizjnij-Novgorod för att öfvertaga Boldino, en vårdslösad landtegendom på 200 "själar", hvilken hans far öfverlämnat till honom. Från den genom kolerakarantän förlängda vistelsen på Boldino daterar sig en hel rad af större och mindre dikter på vers och prosa, bl. a. Povjesti Bjelkina (Bjelkins historier; 1830), där hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 20 22:59:03 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcb/0330.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free