633 Putnam-Puts 634 Brandenbur g, d. 1890, var 1863-67 intendent vid hof teatern i Schwerin, därefter någon tid hof marskalk hos kronprinsen af Tyskland och kallades 1873 till direktör för hof teatern i Karlsruhe. Han gjorde ett lyckligt grepp med sina sagocykler Fas sich der wald erzählt (1850; 50:e uppl. 1900; "Hvad berättas i skogen?", 1852; "Skogens sagor", s. å.) och Vergissmeinnicht (1853; 19:e uppl. 1890). En angenäm stämning råder i hans många lustspel, bland hvilka må anföras Spielt nicht mit dem feuer! ("Lek inte med Amors pilar!", 1853) och Badekuren ("I Söderköping", 1854). Han har dessutom författat skådespel i den högre stilen, romaner, noveller, en biografi öfver Immermann (2 bd, 1870) m. m. P:s Ausgewählte werke utgåfvos i 7 bd 1872-88. Se biogr, af hans änka (3 bd, 1894). Putnam [pa^nem], stad i nordamerikanska staten Connecticut, vid Quinnebaug river. 6,637 inv. (1910). Bomulls-, ylle-och skofabriker. J. F. N. Putnam [pa^nem], George Palmer, amerikansk förtattare, f. 1814, d. 1872, grundlade 1848 den spridda tidskriften "Putnam's magazine" och nedlade mycket arbete på sträfvandena för internationell litterär eganderätt. En lefnadsteckning af P. utgafs 1912 af P:s son, George Haven P., f. 1844, som är direktör för den af fadern grundlagda förlags- och boktryckerifirman samt har verkat för den litterära eganderätten. Putnam [pa^nem], Frederic Ward, amerikansk antropolog och zoolog, f. 1839 i Massachusetts, professor i arkeologi och etnologi vid Harvard-universitetet 1886-1909, då han tog afsked som emeritus, har utvecklat en storartad verksamhet inom sina vetenskapers olika områden både som författare och forskningsresande. P. vardt 1903 led. af Yitt. hist. o. ant. akad. Putney [pa'tni], sydvästlig stadsdel i London, vid södra stranden af Thames, midtemot Fulham och vid järnvägen till Windsor. P. utgör en ward (rote) i metropolitan borough Wandsworth, med 28,242 inv. (1911). Det är en hufvudstaden för Londons roddidrott. I P. föddes Thomas Crumwell och Gibbon. Putresce'ns (af lat. putrefscere, ruttna) 1. Putrefaktiön, förruttnelse. Se Jäsning, sp. 473. - Putridfeber. SeSeptikemi. - P u t r i d g i f t, förruttnelsegift. Se Likgift och P t o m a i n. Putrescin (af lat. putrefscere, ruttna), kem., en af Brieger upptäckt organisk bas af sammansättningen NH2 . CH2 . CH2 . CH2 . CH2 . NH2, eller tetrametylendiamin. Bildas liksom kadaverin (se d. o.) stundom vid förruttnelse af ägghvitäm-nen (och några andra kväfvehaltiga organiska ämnen, speciellt ornithin, se d. o.), och förekommer liksom kadaverin i uttömningarna vid vissa sjukdomar (kolera m. fl.). Putrescin utgör en vid låg temperatur stelnande vätska, af egendomlig lukt; den är icke giftig. K. A. V-s. Puts (ty. putz, fr. enduit, eng. plaster), på vägg- eller takytor anbragt murbruk i syfte att pryda eller att skydda mot väderlekens inflytande; på innerväggar och -tak putsas hufvudsakligen för att erhålla släta, jämna ytor som underberedning för dessa ytors vidare utsmyckning. Man putsar på väggar och tak eller hvalf såväl af sten som af trä. Vid putsning på tegel slås putsen direkt på väggen, taket eller hvalf vet, som böra vara fria från damm samt väl fuktade. Vid putsning på trä måste särskilda anordningar vidtagas för att fästa putsen vid väggen eller taket. Det hos oss vanligaste sättet härvid är s. k. rörning, d. v. s. vägg eller tak täckes med ett (enkelrörning) eller två korslagda (dubbel-rörning) lager af vassrör, som hållas intill vägg eller tak af ståltråd fastspikad på lämpliga mellanrum. Vid yttre putsning af trähus (revetering) fasthålles putsen antingen af vassrör eller påspikade träribbor eller därigenom, att i timret insla-gits korta träpinnar; i vissa trakter gör man för att fästa bruket med sneda yxhugg uppspjälk-ningar i timmerytan. Ett dyrbarare, men också hållbarare sätt är att på ytterväggen spika tunna tegelplattor (reveteringstegel) och putsa direkt på dessa. Putsning utföres här i landet af murare; i en del länder handhas putsningen af särskilda yrkesmän; det visar sig där, att yrket, rätt hand-hafdt, erbjuder en mängd finesser och konstnärliga möjligheter (särskildt i fråga om inre puts), hvilka vi hittills måst undvara. All inre ornamentsskulptur (och delvis äfven den yttre) göts i Sverige ända till för kort tid sedan (slutet af 1800-talet) af ornamentsskulptörer i gips på deras verkstäder och uppspikades eller skrufvades på eller intill den af murarna utförda putsen. På senare tider har emellertid alltmera åter kommit till användning det vida ädlare förfaringssättet med i själfva putsen modellerad skulptur såväl ornamental som figural. Man får dock icke i detta sammanhang förbise, att våra murare under senare hälften af 1800-talet utförde i puts på byggnadernas yttre ett ur yrkesteknisk synpunkt mycket aktningsvärdt dekorativt arbete. Det var under denna tid, som man i puts sökte imitera fasader af naturlig sten och som fasaderna voro till sista tum öfverlastade med listverk, ornament och allehanda dekorativa anordningar, allt utfördt i puts och gips. Emot detta reagerade arkitekterna i- slutet af 1880-talet genom att införa naturlig sten i st. f. putsgrannlåten. Vår vanliga puts innehåller samma beståndsdelar som det murbruk, som nyttjas vid uppförandet af murarna, d. v. s. släckt kalk och sand utrörda i vatten; 3 a 5 volymdelar sand på l del kalk - beroende på olika ändamål och olika kalk-sorter. En af förutsättningarna för verkligt godt och hållbart putsbruk är användningen däri af "syrsläckt" kalk, d. v. s. kalk, som efter lagom fuktning fått utan lufttillträde under l, helst flera månader släcka sig. Bruket slås på muren eller taket med kraft medelst en vanlig murslef; oftast i två lager, ett undre, tjockare och med gröfre sand och, sedan detta hunnit erhålla nödig stadga, ett öfre, tunnare, innehållande finare sand. Det undre lagret afstrykes plant med en lång rätskifva (en skarpt rakhyflad bräda), det öfre finslipas med ett mindre rifbräde af trä. Vid utförande af orne-ringar eller skulptur i putsen måste denna vara mera plastisk än vanligt murbruk samt binda långsamt; man använder för sådant ändamål mycket fin sand i kalkbruket samt tillsätter långsamt bindande gips (gipsbruk). För att åstadkomma ytterst fin puts till innerväggar, som skola behandlas med kalkfärg "al fresco" eller, enligt italienskt maner, bearbetas med varma järn till en matt-