635 Puttenham-Puttkamer 636 glänsande yta, erfordras minst tre olika lager; en första rätt tjock grundning med ett putsbruk af kalk och tegelmjöl, därpå ett lager vanligt fint kalkbruk och slutligen ett tunt (omkr. 2,5 mm. tjockt) lager af marmorbruk, beredt af ytterligt . omsorgsfullt släckt kalk och marmormjöl; när detta sista lager något stadgat sig, är det färdigt att mottaga kalkfärgen eller poleras med det varma järnet under fuktning med tunt såpvatten. Genom bemålning af finputsen i marmorimitation och därpå följande polering åstadkommes en stuckliknande, ehuru billigare marmorimitation (jfr Stuck); yttre puts förekommer också i olika finhetsgrader och med skiftande beståndsdelar. Sålunda begagnar man sedan gammalt med fördel slätputs och spritputs vid sidan af hvarandra för att ge rytm åt en putsad fasad. Slätputsen har, som namnet anger, en slät, jämn yta, spritputsen åter en mer eller mindre grofkornig, åstadkommen på så sätt, att man i en sista påslagning i st. f. fin sand användt gröfre sådan eller grus och att ingen vidare behandling af ytan med rifbräde eller dylikt eger rum efter påslagningen. Vanligen är det de stora murytorna, som spritputsas, och pilastrar, listverk, fönster- och dörromfattningar, som slät-putsas. På senare tider har man alltmer beaktat putsbrukets egenskap att vara en plastisk massa och sökt genom dess behandling med olika verktyg eller tryckformar åstadkomma växlande ytmönster. För att puts skall hårdna, fordras tillgång på kolsyre-haltig luft. Den släckta kalken (kalkhydrat) upptar kolsyra ur luften och öfvergår till kolsyrad kalk (kalksten), hvarvid sandkornen inkapslas och sammankittas. Är putsytan belagd med en färg ("al fresco", "sgraffito"), inkapslas äfven färgkornet i en genomskinlig hinna af dylik i vatten svårlöslig kolsyrad kalk. Detta förklarar hållbarhoten af på färsk puts utförd målning eller modellering. Vattentät puts beredes vanligen af cement och sand, l volymdel cement'och l å 2 dlr sand, som slås eller strykes på väggen liksom kalkbruket. Ytan stålslipas därefter med ren cement. Dylik puts' hållbarhet och vattentäthet bero emellertid på iakttagandet af en sådan mängd omständigheter och finesser vid utförandet, att man, särskildt under senaste tid, sökt allehanda andra utvägar att nå det mycket eftersträfvansvärda målet, en absolut vattentät puts, på enklare sätt. Marknaden är öfversvämmad af under olika namn (ceresit, preolit, pudlo, prufit, aquarep, hercules waterproofings m. fl.) bekantgjorda patentmedel, som i form af tillsatser till cement- eller kalkbruk sägas göra dessa vattentäta. Såväl cement- som kalkbruk är mer eller mindre poröst och lämnar sålunda tillfälle för vatten att på grund af kapillärkraften småningom tränga igenom. Putsens enligt nyss nämnda metod, med stålslipad cement, vattentäthet beror uteslutande på, att cementpartiklarna i lagret, genom det mekaniska trycket vid stålslipningen, pressats hvarandra så nära, att vattnet icke förmår tära sig fram mellan dem, nota bene vatten, som tränger på utifrån, då putsunderlaget bildar ett stadigt stöd för den spröda yttre stålslipade hinnan. För vattentryck underifrån är icke denna hinna lika pålitlig. Ju fetare ett putsbruk är, d. v. s. ju mera kalk eller cement det innehåller, dess mera utvidgar och sammandrar det sig vid temperaturförändringar, hvarvid uppstå hårfina sprickor i massan. Äfven detta förhållande gör den stålslipade cementputsens vattentäthet snart illusorisk. Man har därför genom tillsats af allehanda feta ämnen sökt fylla putsens porer. Resultatet har emellertid blifvit, att brukets styrka väsentligen minskats, utan att vattentätheten i längden blifvit förbättrad. Enligt de senast pröfvade metoderna använder man en tillsats till bruket af någon kolloid (se d. o.), som i närvaro af bindämnet i bruket öfvergår i fullkomligt olöslig form, utan att brukets beståndsdelar i öfrigt förändras. På grund af sitt ytterst finfördelade (molekulära) tillstånd i lösningen kan kolloiden intränga äfven i minsta poro-sitet. Putsbrukets porer kunna således fyllas med ett i vatten fullt olösligt ämne- genom en så relativt ringa tillsats af vissa kolloidala lösningar, att den icke inverkar menligt på brukets hållfasthet, och ett fullgodt vattentätt putsbruk kan härigenom erhållas. (Jfr Murbruk.) T. G. C. Puttenham [pa'tnom], George, engelsk skriftställare, d. 1590, anses vara författare till sin tids bästa engelska poetik, The ar te of english poesie (15S9). Putti [po'tti], it. (plur. af putto, pys, liten pojke), benämning på de oftast nakna barngestalter (genier, amoriner), som redan under antiken och sedermera alltifrån renässansens början användes i dekorativ plastik och målning. De bära sköldar, blommor, fruktgirlander o. s. v. eller dansa, skratta, gråta. Puttingsvant (P u 11 i n g a r), sjöv. Se Björnhål. Puttkamer [po't-]. 1. Robert Victor von P., tysk statsman, f. 5 maj 1828 i Frankfurt an der Öder, d. 15 mars 1900, inträdde efter juridiska studier i preussisk förvaltningstjänst och beklädde 1859-77 olika poster i den lokala administrationen. Sistnämnda år utnämndes han till öfverpresident i prov. Schlesien. Då Bismarck beslöt att efter den s. k. "kulturkampen" slå in på en försonligare politik emot den katolska kyrkan, kallades P., hvilken redan som öfverpresident gjort mycket för att mildra verkningarna af de stränga "majlagarna", i juni 1879 att efterträda dessas upphofsman Falk som preussisk kultusminister. I denna egenskap genomdref han en lag (juli 1880), som gaf regeringen något friare händer i fråga om majlagarnas tillämpning. S. å. utfärdade han bestämmelser rörande rättstafningen för de preussiska skolorna; de däri fastslagna principerna ha sedan vunnit allmän anslutning i Tyskland och därigenom bidragit att skapa en enhetlig tysk ortografi. Vorden inrikesminister (juni 1881), häfdade P. ämbetsmännens skyldighet att vid politiska val stödja regeringen och behandlade socialdemokratien med stor stränghet. Hans reaktionära politik gjorde honom impopulär, och då den liberalt sinnade kronprins