tertiärtiden; dock inträffade den sista veckningen här tidigare än i Alperna, nämligen mellan eocen och miocen. Själfva midtzonen består af kristalliniska och paleozoiska bergarter, men på båda sidorna om den finnas veckzoner af mesozoiska och äldre tertiära lager, som genom tryck från båda sidorna pressats in mot centralzonen och öfverskjutits af denna. En följd af denna veckning är, att P. ega både längd- och tvärdalar, ehuru icke i samma längd och storlek som Alperna. Under istiden voro P. starkt nedisade, men endast en isström, den från Gavarnie, sträckte sig utanför bergen, de andra höllo sig inom bergsdalarna. Dock ha de inom dessa väsentligt bidragit att utbilda de för P. egendomliga halfcirkelformiga dalar (fr. cirques), af hvilka Cirque de Gavarnie (se fig. och Gavarnie) är berömdast. Istidsbildningar äro också de små sjöbäcken, som icke saknas i P., men däremot finnas inga större sjöar där som i Alperna. Än i dag finnas glaciärer i de högsta delarna af bergen, men små i jämförelse med Alpernas; den, som går djupast ned, slutar 2,200 m. ö. h. Snögränsen ligger på den regnrikare norra sidan af Central-P., 2,700--2,800 m. ö. h., på södra sidan 3,000 m. Från bergen nedströmmar, mest på den norra sidan, en mängd forsande bergbäckar (fr. gaves), som bilda det väsentligaste draget i P:s hydrografi. Flerstädes bilda de höga vattenfall, som i Europa ha jämlikar blott i några i Norge. Det högsta är det, som Gave de Pau gör i Cirque de Gavarnie, 422 m. (det högsta i Europa). P. äro i allmänhet svagt skogbevuxna, och äfven ängsmattorna ha en klen vegetation, i synnerhet på den södra sidan, hvilken hufvudsakligen består af eocen märgel och är kal, öde och omöjlig att odla. Därför är också befolkningen fåtalig: ingen järnväg går ännu öfver P., utan de två, som förena Spanien och Frankrike, äro anlagda vid bergens östra och västra slutpunkter, utefter hafskusterna. Man har förr alltför mycket bedömt P. efter det utseende de ha på den franska sidan. Emedan de där resa sig oförmedladt och tvärbrant från låglandet, har man ansett dem vara en i det hela sluten och enhetlig kedja från haf till haf. Detta är dock ett misstag. Den höga gränskammen mellan Spanien och Frankrike är endast en del, och den mest framstående, af en hel rad bergsryggar. Ej heller i sin längdriktning äro P. sammanhängande. Genom naturliga gränser sönderfalla de i tre afdelningar. 1) Öst-P., gå från Medelhafvet till passet Col de la Perche (1,622 m.), som förenar Tets floddal i n. med Segres i s. Centralzonen är här delad på två parallella kedjor från v. s. v. till ö. n. ö. Den norra kulminerar i Puigmal (2,909 m.) och i Canigou (2,785 m.), den södra heter Monts Albères. Öfver denna leder det blott 290 m. höga passet Col de Perthus från Techs dal i n. till Katalonien. 2) Central-P., som äro bergets slutna, högsta kam, gå från Col de la Perche till Pic d'Anie (260 km.). Deras medelhöjd är 2,460 m. Hufvudkammen utgöres af en bred zon, mestadels kambriska och siluriska skiffrar, öfver hvilka höja sig flera granitmassiv, ordnade i fyra parallella rader. Härtill sluter sig i n. en smal, veckad zon af mesozoiska sediment, som brant stupar ned mot Garonnes miocenslätt. Branta och korta tvärdalar, flerstädes af storartad vildhet, föra till cirkusdalar, och vid bergets norra fot finnes en mängd varma källor (se Pyrénées). På hufvudkammen resa sig många höga toppar, och passöfvergångar äro sällsynta (på en sträcka af 190 km. finnes ingen). Omedelbart v. om Col de la Perche höjer sig Pic Carlitte (2,921 m.), därpå sänker sig kedjan till passet Col de Puymorens (1,931 m.), där en landsväg går fram, men höjer sig åter i Pic de Montcalm (3,080 m.). N. om detta parti af P. ligger Foix' massiv (2,350 m.), och härigenom uppstår en längddal med floderna Ariège och Arac. Genom Valée d'Aran, som genomflytes af öfre Garonne, delas Central-P. i två hälfter, af hvilka den västliga är högre och otillgängligare. På dalens västra kant reser sig det glaciärtäckta massivet Maladetta med Pic d'Anétou (3,404 m.), den högsta af alla P:s toppar. Mont Perdu, 55 km. västligare, ger ej mycket efter (3,352 m.), men tillhör ej hufvudkammen, utan en sydligare kalkzon. Däremot tillhör Pic du Midi d'Ossau (2,885 m.) denna, liksom de västligare allt lägre topparna, till dess vid Pic d'Anie (2,504 m.) centralzonen nästan alldeles försvinner under mesozoiska lager. Passen i Central-P. äro få samt så smala, att flera af dem icke kunna passeras med vagnar, och de ligga mycket högt. Så t. ex. ligger den namnkunniga Rolandsbräschen (La Brèche de Roland), som förenar Cirque de Gavarnie med Spanien, 2,804 m. ö. h. Viktigast af dessa pass är Col de Somport l. Port de Confranc (1,632 m.), den gamla farvägen från Aragóndalen till Adourdalen (antingen genom Vallée d'Ossau eller den västligaste Vallée d'Aspe). 3) Väst-P., från Pic d'Anie till Vizcaya-bukten, äro i sin östra hälft ännu ganska höga (med toppar på öfver 2,000 m.), men bli allt lägre åt väster. Endast några få toppar äro bildade af granit eller paleozoiska lager, medan i regel sandsten från trias- eller kritperioden bildar berggrunden. Af pass hade Roncesvalles (Roncevaux, 1,052 m.) förr stor betydelse som den bekvämaste öfvergången från södra Frankrike till Spanien (Pamplona). Genom detta tågade suever, alaner och vandaler in på spanska halfön, och där stupade Roland (778). Men järnvägen utefter kusten har till största delen dragit trafiken till sig. Denna järnväg måste dock för att nå Vitoriadalen öfverskrida Idiazabalpasset (658 m.), hvilket är den traditionella gränsen mellan P. och de baskiska bergen. P. äro på båda sidorna åtföljda af yngre förberg. På den spanska sidan äro dessa Mont Perdu-gördeln af krita och eocen, Aragón-gördeln af eocen samt Sierras-gördeln af trias, krita och eocen, hvilken orografiskt är mest framträdande genom en rad berg, som fylla norra Aragonien. På den franska sidan äro dessa parallellkedjor vida svårare att skilja från hufvudkedjan. -- Kalkbergen inom P:s bergssystem äro rika på grottor. P:s malmförråd äro i allmänhet ringa, ehuru det finns betydande järnmalmsgrufvor vid Vic de Sos i Ariège och vid foten af Canigou i Pyrénées-orientales; stenkolslager, som med fördel kunna bearbetas, äro hufvudsakligen belägna på spanska sidan, men den franska har flera