under kyrkans af Cluny-rörelsen (se Cluny-reformen) ledda reform åter komma till aktualitet, samtidigt med att det tyska kejsardömet under Henrik III (1039--56) nådde höjdpunkten af sitt herravälde öfver påfvedömet. Detta herravälde undergräfdes af Leo IX och Nikolaus II samt bröts af Gregorius VII (se d. o.), som upptog och tillspetsade Nikolaus I:s idé ända till tanken på världen som en universalteokrati under påfven som Petrus' ställföreträdare. Påfvemakten är ej blott andlig makt, utan allmänt herravälde, universale regimen. Af Gregorius VII:s uppfattning ha sedan alltid påfvedömets sträfvanden bestämts. Själf misslyckades han i realiserandet af sin idé. Genom konkordatet i Worms 1122 framträdde dock redan påfven som jämbördig med kejsaren; och under 1100-talet växte påfvemakten, främst genom Bernhard af Clairvaux, korstågen och Alexander III (se d. o., sp. 526), till dess den i Innocentius III:s regering (1198--1216) nådde sin medeltida höjdpunkt, med högsta lagstiftnings-, förvaltnings-, doms- och beskattningsrätt öfver kyrkan och med en faktisk bestämmanderätt i politiska ting, hvarigenom Gregorius VII:s program i det hela syntes vara genomfördt. Innocentius III tillspetsade också den teoretiska motiveringen utöfver Gregorius VII genom att i stället för beteckningen Petrus' ställföreträdare sätta Jesu Kristi vikarie, liksom han praktiskt tillspetsade maktkrafvet genom att direkt bjuda öfver furstarnas folk, utan att ens behöfva anlita furstarna som mellanhand. Det var påfvens direkta herravälde öfver världen. Ett halft århundrade behölls denna ställning, och Tomas från Aquino upptog i teologien och dogmat påfvedömets gregorianska anspråk (den förste, som formulerade satsen: det är nödvändigt för saligheten att vara påfven underdånig). Maktställningen fick sin mest energiska motivering genom Innocentius IV (1243--54), då "Donatio Constantini" vändes så, att det var kejsaren, som till lön för sitt välförhållande af påfven erhöll världslig makt. I striden mot Hohenstauferna uttömde emellertid påfvedömet sin världsliga kraft, samtidigt med att korstågens förlamande beröfvade det dess starkaste stöd. När Martin IV (1281--85) förgäfves lade bann och interdikt öfver Siciliens usurpator Peter af Aragonien, blottades förändringen i maktläge. Och när Bonifatius VIII icke dess mindre i sin bulla Unam sanctam 1302 gaf den klassiskt afslutande sammanfattningen af de påfliga anspråken på världsvälde och sökte i verkligheten omsätta dem, sammanstörtade för alltid detta världsvälde. Under den senare medeltiden fick påfvedömet i stället uppgiften att försvara sin maktställning på det kyrkliga området. Men här lyckades påfvarna ej blott försvara, utan också stärka ställningen. Midt under babyloniska fångenskapen, som väsentligen bröt ned påfvens moraliska och politiska inflytande och upplöste Kyrkostaten i anarki, lyckades främst Johannes XXII (1316--34) medelst finansiella åtgärder och påfvens väldigt vidgade tillsättningsrätt öfver andliga ämbeten genomföra den katolska kyrkans fulla centralisation i påfvedömet och den kring påfven utformade kurian, visserligen med konsekvenser, hvilka i sinom tid måste föra till den stora utbrytningen ur den enhetliga västerländska kyrkan. Tendensen till ständerregemente inom kyrkan, som på 1200-talet vuxit sig stark i främst domkapitlens gestalt, sammanknöt sig med reformkrafven och blef så till en tid ledande under reformkonsiliernas period. Men påfvedömets slutliga seger öfver konsilierna och sedan öfver den under 1400-talet mäktiga kardinaloligarkien bekräftade påfvens absoluta maktställning inom kyrkan. Dock fick denna kyrkliga makt köpas genom stora medgifvanden till de framväxande nationella staterna; och utvecklingen förde äfven renässanspåfvedömet till allt mera politisk gestalt med italienska världsliga intressen, särskildt sedan Alexander VI och Julius II format den moderna Kyrkostaten. Härunder nedsjönk påfvedömet i djupt religiös-sedligt förfall. -- De nya försöken, först genom unionen i Florens 1439, att vidga påfvens kyrkliga myndighet ut öfver den grekiska kyrkan gingo definitivt i grafven genom bysantinska rikets fall. Påfvedömet inträdde i nyare tiden med väsentligen ett italienskt renässansfurstendömes karaktär. Det var i intet afseende vuxet den situation, som den lutherska rörelsen skapade, och det måste se bortåt hälften af sitt europeiska maktområde gå förlorad. Först under Paul IV skedde påfvedömets öfvergång till den stora motreformatoriska strömmen; och Pius IV fullbordade detta. Därmed blefvo åter de kyrkliga intressena utslagsgifvande; med hjälp af den jesuitledda motreformationen, som väsentligen var en restauration af medeltiden med tillspetsad papalism, lyftes påfvedömet åter till en hög moralisk lika väl som dogmatisk och kanonisk maktställning inom kyrkan (Tridentmötet; romerska katekesen); och dess politiska roll blef åter ledarens under de katolska statsmakternas kamp mot kätteriet. Påfvarnas själfmedvetande bragtes till Bonifatius VIII:s höjdpunkt af Sixtus V och Paul V, då också den katolska teologien kunde forma tanken på påfvens ofelbarhet och åter föra fram krafvet på yttre världsvälde, om ock i indirekt form (Suarez och främst Bellarmin, "De pontifice romano"). Men Paul V inledde ock en period af de svåraste nederlag. De katolska makterna med Venezia och Frankrike i spetsen bröto sig ut ur restaurationskatolicismens band och fullföljde sina enbart politiska och merkantila mål. Nepotism och egoistisk huspolitik begränsade åter påfvarnas synvidd till Italien. Det religiöst kyrkliga momentet förlamades, och det rent världsliga tog åter ledningen. 1600- och 1700-talen beteckna i påfvedömets historia en period af ständigt ökad tillbakagång i politisk och kyrklig maktställning och religiös betydelse; enstaka fromma och samvetsgranna påfvar, såsom Innocentius XI (1676--89) eller Benedikt XIV (1740--58), kunde ej hejda utvecklingen. Upplysningens hela anda under 1700-talet reste sig mot papalismen; episkopalismen trängde segrande fram (se Episkopalism); och statsabsolutismen förde en vidgad kamp mot kurians rättigheter, ända till dess påfvedömet syntes gå under i den franska revolutionen med Pius VI:s bortsläpande och död 1799. -- Men här låg också vändpunkten. Oväntadt lyfte sig påfvedömet på två mansåldrar till en oanad grad af makt och inflytande, tack vare ej blott Pius VII:s och Consalvis klokhet, utan främst genom den allmänna politiska och andliga omsvängningen i reaktionen efter revolutionen och förnuftstorrheten. Kyrkostaten återställdes, jesuitorden