episkopoi) i Rom först omkr. 150, möjligen genom Pius I (se d. o.). Men sedan visade detta snart en målmedveten sträfvan till monarkisk makt öfver hela kyrkan. Det gynnades därvid af Roms ställning som rikets hufvudstad, medelpunkten för all resandeström, sätet för den största kristna församlingen och de båda apostlafurstarnas grafstad; framför allt medverkade kyrkans påbörjade katolisering, hvilken konsekvent måste föra till centralisering i en spets med allt normerande myndighet. Förgäfves sökte dock biskoparna Viktor I (189--199), Calixtus I (217--222) och Stefanus I (254--257) göra sin auktoritet gällande öfver hela kyrkan. Cyprianus häfdade segrande, att Roms biskop blott var primus inter pares; men i detta "primus" låg dock i viss mån en gynnsam faktor för primatanspråkens framtid. När omkr. 300 en kyrklig organisation började utveckla sig med öfverbiskopar i provinsernas hufvudstäder, intog Roms biskop en sådan ställning till Italiens öfriga (utom Milanos), ehuru han aldrig som Alexandrias, Antiokias etc. biskopar fick benämningen exark eller patriark. Då i den västromerska hälften af riket ingen mer patriarkstol uppstod, kunde romerske biskopen med hjälp af gynnsamma yttre förhållanden (kejsarens flyttning från Rom, där biskopen då blef den främste, den renläriga ståndaktigheten i de kristologiska striderna och slutligen rikets tudelning) småningom vidga sitt primat från Italien till hela Västerlandet och göra Roms kyrka till en "modellkyrka" för andra. Damasus I (366--384) utverkade 369 ett kejserligt dekret med rätt för biskopen i Rom att afgöra appellationer från västra rikshälftens biskopar; och Gratianus' dekret 379 förtydligade denna rätt. Därmed började primatställningen bli lagligt fastställd. Ännu viktigare var, att under Siricius (384--399) den romerske biskopen med framgång utfärdade dekret om kult, disciplin, författning och( lära med anspråk på, att dessa dekretalier skulle ha samma auktoritet i Västerlandets kyrka som de kejserliga leges och kyrkomötenas canones. Härmed fick den kanoniska rätten ett nytt tillflöde af viktigaste art. Ännu hade dock Roms biskop föga mer än patriarkställning öfver Västern; och midt i hans patriarkat stod Milano autokefalt och täflade med Rom i faktisk makt. Det, som ändrade läget till Roms förmån, var ej blott inflytandet från Hieronymus' Vulgata och Augustinus' "De civitate Dei", utan framför allt folkvandringarna. Dessa förstörde rikets hela politiska och administrativa förvaltningsorgan; endast kyrkan stod kvar och kunde öfvertaga de nödiga uppgifterna. Den främste mannen i denna institution måste då faktiskt bli folkens ledare och beskyddare. Innocentius I (401--417) skaffade så Roms biskop faktisk förordningsrätt och uppsiktsrätt öfver Västerns kyrka, liksom han nedbröt Milanos själfständighet. Härtill lade Leo I (440--461) det viktigaste af allt, domsrätten, genom Valentinianus III:s edikt 445. Roms biskop utrustades med samma härskarrätt inom kyrkan som kejsaren inom riket. Först därmed kan man tala om Roms påfve och påfvedömet. Ännu viktigare för framtiden var, att Leo I skapade den teoretiska motiveringen för påfvedömet under framhållande af Matt. 16 och därvid ej blott stegrade primatsanspråket ända till krafvet att vara den ende universelle biskopen för hela kyrkan, utan också moraliskt ställde påfvedömet oberoende af de kejsardekret, som faktiskt gett det dess rättsliga existens. Ännu kunde han dock ej lösgöra påfven från det världsliga beroendet af kejsaren, liksom han misslyckades i sitt försök att utsträcka påfveanspråken till östromerska riket. Efter Leo I följde en nedgångstid för påfvemakten, tills den lyftes ännu högre genom Gregorius I (590--604), den förste munken på påfvestolen. Han ställde munkväsendet i påfvedömets tjänst; han skaffade påfveauktoriteten en ny fruktbringande mark genom Englands missionerande. Visserligen misslyckades äfven han i påfveanspråken öfver bysantinska kyrkan. Men för Västerlandet upptog han och förverkligade Leos hela maktanspråk: högsta lagstiftnings-, uppsikts- och domsrätt för Roms biskop. Och han förvärfvade därtill påfvestolen världslig makt genom att i stället för det maktlösa bysantinska regeringsombudet i Ravenna öfvertaga uppgiften att skydda Italien mot langobarderna; så började faktiskt påfvedömets världsliga regering i Italien. Därtill kom, att Gregorius genom klokt ordnande af Patrimonium Petri gaf påfvedömet det materiella ryggstöd, som ensamt möjliggjorde dess kommande världspolitik. Så bildar Gregorius i påfvedömets som i kyrkans allmänna historia öfvergången till medeltiden. På grund af de politiska förhållandena i Italien kunde påfvestolen under 150 år ej draga nytta af Gregorius' verk; den pressades ned af det bysantinska och sedan af det langobardiska herraväldet, t. o. m. i dogmatiskt afseende (se Honorius I). Men bildstriden (se Bilddyrkan) på 700-talet började lösgöra påfvedömet från Bysans; och påfvedömets anknytning till det nya frankiska riket 754 fullbordade Västerlandets kyrkliga skilsmässa från Österlandet, liksom det inledde påfvedömets världsliga förvärf (se Pippin 3, Stefan II och Kyrkostaten). Teoretiskt sökte påfvedömets anhängare grunda den nya ställningen genom den bekanta förfalskningen Donatio Constantini (se Konstantinska donationen). Som Kyrkostatens herre kom påfven emellertid under frankiske konungens (kejsarens) öfverhöghet, liksom den senare hos sig samlade den högsta kyrkliga makten öfver Västerlandet. Anknytningen till frankiska riket förde sålunda till, att påfvedömet och kyrkan fick en mera reell öfverherre i den frankiske monarken än förut i den bysantinske. Höjdpunkten i kejsardömets kyrkliga makt betecknas af Ludvig den frommes Constitutio romana 824. Men när frankiska riket började upplösas, framträdde påfvarnas sträfvan efter både kyrklig och världslig själfständighet. Gregorius IV framförde 833 krafvet på påfvens oberoende af all världslig makt; Nikolaus I (se d. o.) utbildade den medeltida påfveidén med krafvet på påfvens ej blott oberoende af, utan makt öfver världsliga myndigheter. Hans regering (858--867) betecknar höjdpunkten i den tidigare medeltidens påfvedöme. Han kunde också begagna de för påfvedömets framtid så utomordentligt viktiga Pseudoisidoriska dekretalen (se d. o.). Med honom blef för första gången påfvedömets makt öfver Västerlandets kyrka full verklighet. -- Sedan kom den djupa nedgångens tid under pornokratien och saeculum obscurum; men hur usla och obetydliga påfvarna än voro, släppte de aldrig den påfveidé, som Nikolaus gifvit gestalt åt. Så kunde denna