återupprättades, de medeltida påfliga anspråken och idealen buros åter fram, kampen för kyrkans själfständighet mot statsmakten upptogs, och ultramontanismen (se d. o.) vann terräng. Den blef kyrkoledningens bärande princip under Pius IX och ledde till de två besluten vid Vatinkankonsiliet 1870 (se d. o.): påfvens summepiskopat och påfvens ofelbarhet, hvarmed den århundraden långa utvecklingen af påfvemakten inom kyrkan nått sin spets och relativa afslutning, samtidigt med att påfvens världsliga makt väsentligen tog slut med Kyrkostatens införlifvande i Italien (jfr Garantilagen). Nu härskar det af jesuiterna framburna konsekventa papalsystemet fullständigt, ytterligare befäst genom Pius X:s regering, främst kurians omorganisation 1908. Kyrkoregering och dogmteologi äro helt i påfvens hand; hvarken episkopal eller kyrklig tradition ega längre någon själfständig ställning vid påfvens sida. Han förkroppsligar hela kyrkan. I denna papalism kulminerar för närvarande i stort sedt hela den katolska världens religiositet. Längre kan utvecklingen här icke gå. Papalismen torde ej heller kunna åter afprutas, utan att hela det på Tridentinum och Vatikanum uppbyggda katolska kyrkosystemet faller sönder. -- Äfven på det politiska området har påfvedömet under Leo XIII och Pius X arbetat sig upp till växande maktställning; här finnes ännu mycket att vinna -- eller förlora. Kyrkorättsligt uppdelas nu påfvens makt i två grupper: den, som faller under primatus jurisdictionis, och den, som faller under primatus honoris. Till den förra hör framför allt den högsta och allmänna lagstiftningsrätten, anordningsrätten för nya eller ändrade kyrkliga ämbeten, af- och tillsättningsrätt öfver biskopar o. s. v., högsta domsrätt, högsta ledning af alla ordnar och af kyrkans finans- och förmögenhetsväsen, högsta bestämmanderätt öfver liturgien och kyrkofester, rätten att utdela aflat och dispenser och bestämma om fastor, ensamrätten att absolvera från svårare synder, kanonisationsrätten, högsta bibeltolknings- och läroauktoritet med ofelbarhet "ex cathedra Petri" samt alla en ordinarie biskops rättigheter i hvarje biskopsstift inom hela kyrkan. Till "primatus honoris" höra alla påfven tillkommande titlar m. m., såsom papa, summus pontifex, Vicarius Dei eller Christi m. fl., och tilltal såsom Sanctitas tua, sanctissime pater o. s. v., påfvens särskilda insignier, såsom den genom förbindelse af mitra och krona bildade tiaran, herdestafven etc., samt rätten att från katoliker få adoratio (knäböjande, fotkyss etc.). Till sist må anmärkas, att påfven tillika med sin allmänna kyrkliga ledarställning har platsen som biskop af Rom, ärkebiskop öfver romerska kyrkoprovinsen, primas öfver Italien med öar och patriark öfver Västerlandet. För litt. hänvisas till de allmänna kyrkohistorierna (jfr Kyrkohistoria) och till litt. under de enskilde påfvarna samt till handböckerna i kyrkorätt, främst Sägmüller, "Lehrbuch des katholischen kirchenrechts" 3:e uppl., 2 bd, 1914). Här upptages blott sådan litt., som direkt behandlar påfvedömets historia eller delar däraf: G. Krüger, "Das papsttum, seine idée und seine träger" (1907; populär öfversikt), C. Mirbt, "Quellen zur geschichte des papsttums" (3:e uppl. 1911), L. Schmitz-Kallenberg, "Urkundenlehre: papsturkunden" (2:a uppl. 1913), W. Wattenbach, "Geschichte des römischen primats" (1876), W. Barry, "The papal monarchy" (1902, går till 1303), B. Labanca, "Il papato, sua origine, sue lotte" etc. (3 bd, 1905), J. Bryce, "The holy roman empire" (1864, en mängd nya upplagor), I. v. Döllinger, "Das papsttum" (2:a uppl. 1892) och "Papstfabeln" (2:a uppl. 1890), A. von Reumont, "Geschichte der stadt Rom" (3 bd, 1867 ff.), F. Gregorovius, "Geschichte der stadt Rom im mittelalter" (8 bd, 5:e uppl. 1903 ff.), J. Langen, "Geschichte der römischen kirche bis Gregor VII" (3 bd, 1881 ff.), P. Batiffol, "L'église naissante" (1911, försvar för den romerska uppfattningen om påfvedömets ursprung), H. Koch, "Cyprian und der römische primat" (1910), R. Baxmann, "Politik der päpste von Gregor I bis Gregor VII" (1868 ff.), H. Grisar, "Geschichte Roms und der päpste im mittelalter" (I, 1901), L. Duchesne, "Les premiers temps de l'état pontifical (754--1073)" (3:e uppl. 1911), K. H. Mann, "Life of the popes in the middle ages" (1903 ff., hittills 9 bd, till Alexander III), R. Schwemer, "Papsttum und kaisertum" (1899), A. Hauck, "Der gedanke der päpstlichen weltherrschaft bis auf Bonifaz VIII" (1904) och "Kirchengeschichte Deutschlands" (se Hauck), J. Haller, "Papsttum und kirchenreform" (1903), G. Mollat, "Les papes d'Avignon" (1912), M. Creighton, "History of the papacy from the great schism to the sack of Rome" (6 bd, 1897; 2:a uppl. 1905 ff.), L. Pastor, "Geschichte der päpste seit dem ausgang des mittelalters" (hittills 6 bd, 4:e uppl. 1901 ff., t. o. m. Paul IV), L. von Ranke, "Die römischen päpste in den letzten vier jahrhunderten" (3 bd, 11:e uppl. 1907), C. S. Isaacson, "Story of the later popes (1414--1906)" (1907), M. Brosch, "Geschichte des kirchenstaats" (2 bd, 1880--82), F. Nielsen, "Pavedömmet i det 19:e hundredaar" (2:a uppl., 2 bd, 1895, 1898), A. J. Nürnberger, "Papsttum und kirchenstaat im 19. jahrhundert" (3 bd, 1897--1900), P. Orsi, "L'Italia moderna" (3 uppl. 1910), G. Anrich, "Der moderne ultramontanismus" (1909), K. Sell, "Die entwicklung der katholischen kirche im 19. jahrhundert" (1898), H. Brück, "Geschichte der katholischen kirche im 19. jahrhundert" (2:a uppl. 1902 ff.), J. MacCaffrey, "History of the catholic church in the 19:th century" (2:a uppl., 2 bd, 1910). Enligt denna påfvelängd ha alltså regerat hittills 261 erkända påfvar och 37 motpåfvar. Något afvikande beräkningar finnas. De viktigaste sammanställningarna ge prins Z. V. Lobkovitz, "Statistik der päpste" (1905), samt F. X. Funk i "Katholisches kirchenlexikon" (2:a uppl. bd IX), och A. Werminghoff i "Religion in geschichte und gegenwart", bd IV (1912). Hj. H-t. Påfvekors. Se Kors, sp. 1081. Påfvelsson, Mikael. Se Munck till Fulkila (släktöfversikten). Påfvemössan (Tiaren). Se Krona, sp. 8 och fig. 15. Påfveval. Under de tre första århundradena valdes biskopen i Rom, liksom andra biskopar, af prästerna och folket. Sedermera utöfvade östgoternas konungar och därefter kejsarna i Konstantinopel, vanligen genom exarken i Ravenna, rättigheten att fastställa påfvevalet. 824 skaffade sig